Sen jag vaknade upp som feminist har jag ständigt brottats med mina insikter. För insikterna och alla världens orättvisor som drabbar kvinnor är ganska jobbiga att deala med. Man har all rätt att bli en Bitterfitta!
Och än värre blir det när man tittar på sin egen situation. Det är en sak att beröras och förfasas av talibankvinnor i sina bhurkafängelser, könsstympade småflickor i Afrika, trafficking från balt- och öststaterna och så vidare (det finns oändliga exempel på kvinnoförtryck). Det är en helt annan sak att inse att jag - trots att jag genomskådat allt vad könsmaktstrukturer och heteronormativitet heter - lever och tänker lika ojämstält som alla andra i det här landet.
Jag försöker, jag är upplyst, men inte sjutton lyckades vi speciellt bra med den största prövningen för jämställdheten av alla nämligen att få barn. Jag tror vi trampade på varenda mina. Jag inser varenda dag att jag parerar och fogar mig, utan att egentligen blinka. När konsekvenserna av ens "fria" val stöts upp i ansiktet på en är det lätt att bli bitter. Fan också, hur blev det så här!?
Och det är ungefär där vi möter Sara i Maria Svelands bok Bitterfittan.
Sara sitter på ett plan till Teneriffa för att ta en timeout från familjelivet och få tid att tänka och sova. Som enda sällskap har hon Erica Jongs "Rädd att flyga" som handlar om 70-talets knapplösa knull och frigjorda kvinnor. Sara funderar över sin uppväxt med en kuvad mamma som mest stod vid diskbänken med sina nariga händer och en dominerande pappa som både hånade och var aggressiv.
Sara berättar om den tuffa tiden med att nyfött barn, hur sårad hon var när hon lämnades helt ensam för hennes man åkte hemifrån för att jobba. "Varför kunde han inte stötta mig när jag behövde det som mest?" frågar hon sig och tänker på vaknätterna och amningssmärtorna. Samtidigt ser hon alla paren på Teneriffa och ingen verkar riktigt lycklig. Ingen verkar riktigt leva.
Sara berättar också om besvikelsen i att möta sin hjältinna Suzanne Brögger som skrev om kärnfamiljens fängelse på 70-talet. Sara kräver svar som rimmar med uppror och uppbrott från kärnfamiljen och männen, men får svaret att Suzanne är tacksam för livet, barnen och att ha sin hälsa.
Det är en ganska nedslående berättelse. Allt tycks så förutbestämt och svårt att avvärja. Inte ens Erica Jongs gestalt Isadora kan ge nån ledtråd om hur man blir frigjord och härlig utan skuld till männen och barnen.
Vid det här laget är jag ganska trött på alla deppiga exempel på hur kvinnor i alla tider och på alla platser fogat sig, parerat och anpassat oss till männen och kärnfamiljen. Alltid på bekostnad av oss själva. Bitterhetskvoten är uppnådd, jag fattar. Det är deppigt att vara kvinna - I know!
Men så kommer Sara hem och inser att hon har längtat efter barn, man och förändring. Hon har tänkt färdigt och kommit fram till hur hon kan använda bitterfittan inom sig istället för att låta den äta upp henne.
Bokens slut får mig att vara tacksam.
Läs mer och provläs 'Bitterfittan' av Maria Sveland på adlibris.se
Foto på Maria Sveland är taget av Leif Hansen
