Barnsidan - Höstens sprakande färgkaramell
Meny

Recension > Höstens sprakande färgkaramell

Höstens sprakande färgkaramell

Publicerad: 2006-11-16
Sofia Coppolas film om Marie Antoinette är en orgie i spets och champagne.

Det är bara att konstatera; Marie Antoinette av Sofia Coppola (Virgin Suicides, Lost in Translation) är en sprakande färgkaramell som är oemotståndligt tilltalande för den som älskar orgier i kostym, ryschpysch och otroliga hårkreationer. Filmen är främst en fröjd för ögat men kanske inte alltid lika fröjdefull för intellektet. Å andra sidan räcker champagne, spetsar, krinoliner och sidenskor ganska långt i novembermörkret.

Den österrikiska prinsessan Marie Antoinette giftes vid fjorton års ålder bort med den lika tonåriga franska prinsen Ludvig. Äktenskapet var ett symboliskt förbund mellan länderna och ungdomarna hade aldrig träffats när Marie Antoinette flyttade in i slottet Versaille och blev en del av franska hovet. 

Den utpräglat flickiga Marie Antoinette spelas av Kirsten Dunst (Bring it on, Spiderman) och den omogne prins Ludvig (senare kung Ludvig XVI) Jason Schwartzman (Liftarens guide till galaxen, Bewitched). Deras samspel fungerar riktigt bra och de första trevande försöken i den äktenskapliga sängen väcker en hel del blandade känslor. Ludvig har svårt att få till det medan hovets förväntningar på en arvinge växer sig allt starkare. När kungen dör och paret förvandlas från prins och prinsessa till hela Frankrikes regenter är det en tung uppgift som vilar på deras axlar. 

Det finns en ömhet mellan Dunst och Schwartzman som är rörande, men samtidigt står filmen bitvis och stampar. De ofta förekommande besöken i sängkammaren blir ganska snabbt tjatiga och vi har för länge sedan fattat grejen när paret äntligen får till det. Mer passionerade är då Marie Antoinettes utsvävningar med den svenske Axel von Fersen (Jamie Dornan) men även här blir det trots allt ganska förutsägbart.

Att Sofia Coppola valt att gestalta denna mytomspunna kvinna i en riktig storfilm är helt begripligt och på många sätt är resultatet också väldigt lyckat. Dunst låter den oskyldiga prinsessan långsamt utvecklas till en kall drottning som står sig själv allra närmast.

Men Coppola känner med Marie Antoinette och förlorar aldrig sin medkänsla, inte ens när priset för plantering av träd är viktigare än hovets usla ekonomin och ett svältande folk. Men för oss betraktare försvinner inte den unga naiva tonåringen. Istället får vi bevittna hur hon långsamt uppfostras av det dekadenta hovet vid Versaille och det blir tydligt hur fransmännen själva skapar sin hackkyckling för att senare ta hennes liv. 

Trots att det ibland glimmar till ska nog Marie Antoinette ändå mest avnjutas för sina fantastiska klänningar, sagolika bakverk, välvalda musik och enastående vyer kring slottet Versaille där filmen faktiskt spelats in.

En utmärkt och tämligen lättsmält energikick som gör det lättare att uthärda höstmörkret fram till jul. 

Marie Antoinette har biopremiär fredagen den 17 november.

Text: Frida Gunnarsson

Källor: pressmaterial Sony Pictures Publicity, www.imdb.com


Skrivet av: Frida Gunnarsson
Jag recenserar filmer här på sidan. Jobbar också som skribent på annat håll. Har en son född -03 och bor tillsammans med man och barn i Stockholm.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofem med siffror i fältet här