Det är sommar i början av 60-talet. Eriks (Anton Lundqvist) mamma är svårt cancersjuk och han ska spendera lovet tillsammans med sin storebror Henry (Jonas Karlsson) i sommarhuset Genesaret. Eriks bästa kompis Edmund (Jesper Adefelt) följer med. Grabbarna smygröker, går på vuxendans i Lackaparken och ror sin eka på Genesarets sjö. Men allt förändras plötsligt. Det som ska bli en riktig höjdarsommar förvandlas istället till en mardröm och två fjortonåriga killar blir vuxna, alldeles för tidigt.
Håkan Nessers barndomsskildring Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har lästs av många. När en folkkär bok görs om till film är förväntningarna höga. Jag har inte läst den. Om det är en fördel eller nackdel låter jag vara osagt. Ett som är säkert är att filmen är bra. Martin Asphaug står för regin. I Sverige är han mest känd för TV-serier som Zonen (1995), Kvinna med födelsemärke (2002) och delar av Skärgårdsdoktorn (1996).
Med finstilta grepp skapar han i Kim Novak… en romantiserad men ändå skön bild av 60-talets landsbygd. Det är hemtrevligt och väcker egna varma barndomsminnen - känslan av att vara barn tycks vara tidlös. Asphaug låter karaktärerna tala med varandra genom tid och rum och kanske är det anledningen till att man förnimmer den hisnande känslan av tidens framfart så tydligt. En tidstypisk bil far genom bildrutan på väg bort. En annan, nutida, möter upp och inom bråkdelen av en sekund kastas betraktaren genom åren. Man är så inne i filmen att man först inte förstår vad som känns fel. När man inser finessen blir man överraskad av hur intelligent det är. Det är de små detaljerna som gör det.
De unga skådespelarna som gestaltar Erik och Edmund gör en lysande insats. Karaktärerna är båda redan märkta av livets allvar och finner samhörigheten i sitt utanförskap. Deras vänskap känns så unik och självklar att man nästan blir avundsjuk. Jonas Karlsson gör Henry till en förträfflig figur. Han skriver på en riktig bok och kedjeröker bekymrat över sitt kvasiintellektuella storverk. Hans ord är pojkarnas lag och ”A man’s got to do what a man’s got to do” är livsdevisen. Henry vill att livet ska vara som en fjäril en sommardag och svänger sig nöjt med underfundigheter som ”det glidande nuet”. Och hur lyckas man få skådisar att naturligt använda uttryck som ”Kör till!” och ”Lita på det!”? Inte vet jag, men Asphaug gör det.
Tyvärr får en av de centrala figurerna, Eva Kaludis (Helena af Sandeberg), mest gå runt och vara ljuvlig utan att tillföra så mycket. En långtråkig kvinnobild man gärna vänder sig emot och det blir filmens (och bokens?) stora brist.
Filmen är fin och stämningsfull men ibland överdrivet grabbig. Å andra sidan - ska man göra en grabbig film så kan man lika gärna göra Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. Då blir det åtminstone en bra grabbig film.
Filmen har premiär den 23 september 2005.
Text: Frida Gunnarsson
Källa: Pressmaterial SF Film
Alla bilder SF Film
