Barnsidan - En soppa av scener
Meny

Recension > En soppa av scener

En soppa av scener

Publicerad: 2006-08-28
Galenskaparnas nya film är en ojämn resa som inte engagerar.

”Stig och Olle bor i samma land, Stig har pengar, Olle en fil.kand. Stig, försäkringsbolagsdirektör, tjänar mer än hundra Ollar gör”.

Så lyder ett par textrader i slutsången för filmen Den enskilde medborgaren som går upp på svenska biografer på fredag. Galenskaparen Claes Eriksson står för manus och regi och medverkar också tillsammans med sitt välkända gäng. Den här gången har komikerna också fått draghjälp av tunga skådespelarnamn som Örjan Ramberg, Birgitta Andersson och Krister Henriksson med flera.

Claes Eriksson har alltid stått på de svagas sida och det har blivit mer märkbart med åren. Han är en moralens väktare som har både filmen och humorn som redskap i sin idoga kamp. Ibland blir det bra, ibland inte fullt lika träffsäkert.

I Den enskilde medborgaren kretsar handlingen kring bonustak som lyfts och direktörer som tjänar gastronomiska summor på lögner och falska leenden, ett självklart mål för Erikssons avsmak. Hur mycket är egentligen en människas liv värt i pengar? Hur kommer det sig att man tjänar på att trampa på andra? Och vem ska betala priset? Även om frågorna som ställs i filmen är intressanta blir det mest en soppa av scener som hålls ihop av mycket sköra trådar. Skådespelarinsatserna varierar så mycket att man känner sig kastad åt alla håll. Samtidigt. Det blir en tämligen ryckig färd i biostolen.

Förutsägbara Örjan Ramberg trycker på ”överklassgubbe”-knappen och kör sitt eget race som försäkringsbolagsvd Stig Roxby, med golfintresse och eget slott. Det känns igen men man kan konstatera att han i alla fall kan sin grej. Krister Henriksson kämpar på som charmant styrelseordförande och gör ett hyggligt jobb.

Galenskaparbröderna Eriksson håller sig på den goda sidan och spelar lärarna Olle och Morgan som visserligen har låga löner men lever i en genomharmonisk tillvaro. De går runt och undrar vem som egentligen är den enskilde medborgaren som måste betala pamparnas fallskärmar. Parallellerna till vissa Skandia-direktörer är uppenbara.

Man hade kunnat tro att riktiga skådespelartalanger skulle lyfta filmen, men tyvärr blir effekten precis den motsatta. Det är plågsamt att se hur Henriksson och co fastnar i de typiska Galenskaparna-dialogerna gång på gång. Plötsligt inser man att dessa komiker skrivit och spelat samma dialoger i alla år. Det är en dyster upptäckt för ett gammalt troget fan av Galenskaparna. Skillnaden mellan proffs och amatörer är milsvid och att se dem på samma duk skär sig som en illa vispad bearnaise.

 Ämnet är givetvis både aktuellt och brännande, men ändå lyckas Eriksson bara göra det tamt. Direktörers rättigheter och skyldigheter diskuteras helt säkert över varje takeaway-pastasallad vid varje lunchbord i hela landet. Och det är just det filmen blir, en lunchdiskussion utan vare sig hetta eller engagemang. Med en gäspning lämnar man salongen och känner att det som upprört mest är att man spenderat en och en halv timme helt i onödan där inne.


Filmen har biopremiär fredagen den 1 september.

Text: Frida Gunnarsson

Källa: Pressmaterial SF Film

 


Skrivet av: Frida Gunnarsson
Jag recenserar filmer här på sidan. Jobbar också som skribent på annat håll. Har en son född -03 och bor tillsammans med man och barn i Stockholm.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugotre med siffror i fältet här