Barnsidan - DN recenserar Baby Blues
Meny

Recension > DN recenserar Baby Blues

DN recenserar Baby Blues

Publicerad: 2012-01-04

Familjen: "Nyblivna mammor förtjänar mycket beröm"
GUNILLA ELDH
När en kvinna blir mamma upptäcker hon att det finns många tabun kvar i samhället, säger Pia Hintze. Att det inte är roligt hela tiden, till exempel, är inget man talar högt om. Själv skrev hon en bok i ämnet.

EN LÄSARE SOM SUGIT I SIG vartenda ord i Insidans artikelserie om familjen är Pia Hintze. Hon har nyligen kommit ut med boken "Baby Blues" (W&W 2000). Det är sannerligen ingen handbok i föräldraskap och barnuppfostran hon skrivit. Snarare en galghumoristisk helvetesskildring av krossade myter och drömmar om den lyckliga familjen. Men precis när läsaren tror att det är kört, då öppnar sig vägen mot ett liv tillsammans.

- Jag har skrivit en bok om hur det är att bli mamma i Sverige i dag. Det är det roligaste som finns men det är väldigt jobbigt också. Jag menar, när till och med Carola och Runar skiljer sig efter två år som föräldrar.

- Det kan faktiskt vara jobbigt även om man inte är alkoholist, har ont om pengar eller är ensam.

Med "Baby Blues" hoppas Pia Hintze bidra till att fler vågar vara ärliga mot sig själva och varandra. Och det är det uppriktiga samtalet som är vägen ut ur känslan av misslyckande och vanmakt som många bär på, menar hon.

Boken handlar om Sarah som plötsligt förvandlas från singel i storstaden till isolerad spädbarnsmamma i en lantlig idyll. Den bygger på egna och andras erfarenheter. Sarah har lånat drag från författaren, Sarahs sambo Karl är många småbarnspappor i en person.

- Det sägs att vi inte har några tabun längre. Ändå finns det saker som vi inte talar om ens med våra närmaste vänner. Att det inte är roligt hela tiden att bli mamma är en sådan sak. Man vågar inte erkänna det för då kan ens kärlek till barnet ifrågasättas. Men då blandar man ju ihop moderskärlek och moderslycka. Älskar sitt barn gör man ju även om man är förtvivlad.

Bokens Sarah har en mamma som är helt inriktad på att stödja sin man, den kvinnotyp som gudinnan Hera i den grekiska mytologin representerar. Sin dotter ser hon inte och tar inga initiativ för att stödja och hjälpa. Sarah får söka bekräftelse hos andra kvinnor.

- Många har ju inga auktoriteter i närheten som de litar på. Samhället har förändrats så mycket på bara någon generation. Nu för tiden är det rätt vanligt att man lever långt ifrån sina föräldrar när man blir vuxen. En del mor- och farföräldrar verkar heller inte ha tid att ställa upp och avlasta när det behövs som bäst. Själv fick jag hjälp och det betydde mycket.

Antikverade könsroller och dåliga erfarenheter som legat och slumrat sedan barndomen har en otrevlig tendens att dyka upp just när man själv får barn. Pia Hintze kallar dem släktklenoder, det där arvegodset av gamla familjemönster som man helst skulle vilja slippa släpa på. Det är ännu en anledning att ta den här perioden i livet på största allvar, menar hon. Att hjälpas åt att reda ut alla känslor och konflikter, både inre strider och vardagsgräl om arbetsfördelning och ansvar.

- Om man undviker att tala med varandra och andra medan man är mitt uppe i det, kommer man inte någon vart. Det är så lätt hänt att man kapslar in missnöje och skuldkänslor och begraver dem när barnen börjar på dagis, livet blir mer "normalt" igen. Locket på bara och så kan man inbilla sig att det är över.

- Inte konstigt då om många inte ens kommer igenom den här tiden tillsammans. "Det är bara vi som har det så här dåligt", tänker man. Oavsett om man tror att det är ens eget eller den andres fel, slutar det alltför ofta med att man skiljer sig.

En annan relation som kan bli ansträngd när man får barn är den till gamla kompisar, framför allt om de inte har barn själva.

- Särskilt de som längtar efter barn men inte träffat någon partner. Eller de som inte kan få barn. Då blir det väldigt svårt att förmedla hur jobbigt det kan vara ibland. Men tänk om fler förstod hur utschasad man blir av att aldrig få sova ostört. Att spädbarnstiden för många är som att ha ständig jetlag. Det kan betyda skillnaden mellan himmel och helvete om någon erbjuder sig att vara med ens barn ett par timmar medan man sover i rummet bredvid.

- En väckarklocka för mig, och en sporre till boken, var en mamma som faktiskt berättade att hon varit nära att ta sitt liv. Hon hade två blöjbarn och en man som inte såg hur utmattad hon blev. Han gick helt och hållet upp i ett annat projekt: bygga sommarstuga.

Ett av Pia Hintzes favoritämnen är hur lågt värderad spädbarnsmammans insats i allmänhet är. Kanske är det jantelagen som spökar eller också tar man bara för givet att barn som mår bra gör det av naturen.

- Beröm, uppskattning, beundran för sitt jobb som mamma - det är nog okänt för de flesta. Möjligen får man höra "vilket snällt barn du har". Och varför tror du han är det, har man ju haft lust att fråga ibland. Nej, en kille som byggt en liten bastu får mera uppskattning.

- Jag minns fortfarande när någon sa "åh, vad du är schysst mot ditt barn". Det var jättehärligt att få den bekräftelsen. Det värmde verkligen.

Att föda barn och uppfostra dem är tydligen så banalt att det inte får ta någon plats. Den slutsatsen drar Pia Hintze av att teve och tidningar bågnar av fiskeprogram och biltest, medan barnpsykologi, familjeliv och dagisval får minimalt utrymme.

- Att provköra barnvagnar - suflett på, suflett av - det är väl minst lika intressant som hur man lastar en baklucka, eller? "Familjebyrån" i teve var ju välkommet men vips så var det sista programmet och sedan blir det ännu mer om hur man fångar lax och rattar en bil. Det visar hur lågt värderat livet med barnen faktiskt är.

- Man tappar lättare fotfästet om ingen tycker att det man gör är viktigt. Om mannens yrkesarbete och fritidsintressen blir så uppvärderat i relation till det man gör som nybliven mamma, då blir det också väldigt svårt att dela på hemarbetet, det som ska göras på "fritiden".

En konsekvens av den här undervärderingen är att många ägnar allt mindre tid åt barnafödandet, menar hon. Familjepolitiken är inriktad på löpandebandprincipen: Barnen måste komma tätt om man ska få behålla sin föräldrapenning och föräldraledigheten naggas i kanten om man inte orkar med stressen i yrkeslivet under graviditeten.

- Kvinnor får inte vara i fred och föda barn i dag. Man får inte vara gravid så det märks - en duktig mamma ska helst ha portföljen med sig till förlossningen - och mäns och kvinnors olika villkor ska man inte prata om. Men det gör jag ändå. Min bok handlar mycket om det kroppsliga med att föda och amma barn. Den är väl ungefär lika lätt att ta till sig för en man, som en bok om hur det är att få prostatacancer skulle vara för mig.

- Men jag skulle gärna läsa den ändå, av nyfikenhet.

Gunilla Eldh

DNs hemsida där du själv kan söka rätt på recensionen

Källa: dn.se


Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofem med siffror i fältet här