Jag var överburen i nästan fjorton dagar. Då var jag på en kontroll som visade att jag hade för lite fostervatten så det bar av direkt till förlossningen. Jag blev igångsatt och dag tre efteråt kom värkarbetet igång på allvar.
På kvällen började jag spy kaskader. Hade då fått epidural fast jag i förväg bestämt att jag skulle föda utan smärtstillande, men barnmorskan övertalade mig för hon såg att jag hade så ont. En förlossningsläkare tillkallades för vår son satt snett med ena axeln och kom inte ut utan hjälp. Det var bråttom för jag hade hög feber och sonen började få det.
Förlossningsläkaren var mycket trevlig och erfaren, han varskodde mig att det kunde bli akut kejsarsnitt. Men med hjälp av sugklocka som lossnade flera gånger så kom vår son ut klockan 01.18 den 7/3 2006!
Jag sprack hela vägen och förlorade blod, men glädjen över att få hålla sonen i mina armar överskuggade allt!
Det jag var besviken över var att inte en enda gång på föräldragruppen diskuterade vi eventuella komplikationer vid en förlossning, så det som hände mig kom som en chock! Personalen på förlossningen gjorde mig mindre rädd, de var verkligen empatiska och duktiga! Min sambo var med hela tiden. Han beskrev förlossningsbordet som en slaktbänk och jag tvingades ta många påsar blod.
Vi blev kvar på BB i hela nio dagar eftersom mitt sår måste ses över, sonen mådde bra fast han fått sår i huvudet av sugklockan. En del pratar om att föda hemma, men när det uppstår komplikationer så ska man vara glad över att det finns sjukhus! Jag hade planerat att föda på förlossningen men på föräldragruppen togs det upp att man kan föda hemma också.
Här är vi på en bild från i somras.