Barnsidan - X - som i Xander
Meny

Förlossningsberättelser > X - som i Xander

X - som i Xander

Publicerad: 2004-09-23
Jag gick in i detta med fel attityd, jag hade uppfattningen att jag typ skulle ”gå å föda barn och gå hem igen”. Så blev det i n t e.

Född torsdag den 3:e juni, 23,06. Älskad – omedelbart!
Jag gick in i detta med fel attityd, jag hade uppfattningen att jag typ skulle ”gå å föda barn och gå hem igen”. Så blev det i n t e. Nu tillhör jag den där skaran som aldrig mer tänker genomgå en förlossning. Men hur som helst var det ju GIVETVIS värt det. Men vilken smärta. Jag trodde inte sådan smärta fanns.

Jag ska göra en förlossningsberättelse utifrån min journal och utifrån vad jag minns. Mest för att själv komma ihåg senare. Ett minne för livet.

Värkarna började fredagen 28:e maj, höll sig regelbundna, men inte tillräckligt ihärdiga – fram till natten mot den 3:e juni. Jag försökte ta det lugnt onsdagen den 2:a juni eftersom vi hade en tid inbokad på Södertälje på torsdagen klockan 10 för att diskutera ett eventuellt snitt, i och med att bebis var stor. (Man sa att han vid fullgången tid, den 27/6 skulle väga ca 5 kg)

Jag var uppe och badade vid 02, 03 och 03,30 och låtsades som att det inte blev värre. Vid 04 låg jag och skrek, ringde Södertälje som sa att vi skulle komma. Vid 05,30 är vi där och gör ett CTG som visar att ett förlossningsvärkarbete har påbörjats, livmodertappen är helt utplånad och jag är öppen 2 cm. Jag tycker värkarna avtar (de gör tydligen lätt det när man väl kommer till förlossningen). De avtar inte. Men de tilltar inte heller. 3 minuter emellan och vi blir inlagda. Får ligga med CTG till 09 då doktorn som jag hade avtalad tid med, kommer. Han gör upp en plan. Lavemang – ta hål på fosterhinnor – lägga ryggmärgsbedövning – eventuellt snitt, om förlossningen inte fortskrider.

Jag vill INTE ha nån ryggmärgsbedövning, men blir tillsagd att det är ett måste om det blir snitt. Jag anser att det då borde räcka att få den om det blir aktuellt. Senare säger man att jag är så slut i kroppen och måste bedövas. Så här spricker min plan. 12,00 och narkosdoktor anländer för att sätta epiduralen. Hon lägger en lokalbedövning, som givetvis inte vill funka, sen kör hon slangar i ryggen på mig. Det är här jag börjar tappa kontrollen. Känner mig kränkt, men kan inte riktigt säga varför. Asförbannad och totalt okontrollerat börjar jag skrika och vråla så fort bedövningen tar. SATAN så obehagligt att tappa känseln sådär! Barnmorskorna är chockade, eftersom det vanligtvis upplevs som en lättnad med epidural, men jag AVSKYR att förlora känsel. Tillhör en av mina värsta nojjor...

Efter ett tag ger jag upp. Ligger och tittar på mina värkar på CTG, men känner dem inte. De vill ge mig lavemang och jag säger inte emot. 16,10 tar de hål på fosterhinnorna och vatten sprutar över barnmorskan vilket jag finner högst humorframkallande. Jag skrattar mig fördärvad. Sen tar det tydligen några timmar innan allt går så fort att vi inte hinner med. Det börjar smärta i höger ljumske. Jag måste resa mig. Jag måste huka mig. Ber om mer bedövning nu. Får påfyllning. Hjälper inte. Drar i lustgasen. Allt för mycket. Minns att jag blir sugen på grillchips.

Hade helt plötsligt vrålat att ”jag tar det på faktura”. Kan förstå vad jag menade. Pallade inte mer. Inom loppet av ingen tid alls var jag tvungen att krysta. Barnmorskan känner att jag är öppen helt men vill ha mer värkar och sätter in värkstimulerande dropp. Jag har ingen koll på tiden, men det känns som att jag måste krysta. Och så skriver många i sina förlossningsberättelser, men ingen kan nog förklara hur det känns. Jag tänker inte heller försöka. Men jag vill heller ALDRIG krysta igen.

Jag skriker, gastar och fäktar omkring mig och alla tjatar om att andas hit och dit. ”Gör det själv för fan, jag vill inte ha barn”. Sen ger jag upp, men det gör inte kroppen för den krystar av sig själv. Jag är vansinnig, fattar de inte att nåt är fel, SÅ HÄR ont ska det inte göra.

Och det skulle det nog inte, för bebisens huvud fastnade på det trängsta stället i bäckenet och där satt han sedan fast. Stefan var den som slutligen skrek att alla skulle sluta, nåt är fel. Sen tog det tio minuter innan det var tio personer till i rummet, alla grönklädda och jag fick en kateter uppkörd mellan benen. Jag blev körd till operation och blev tillfrågad om jag ville vara vaken under snittet. Jo, men klart jag skulle vara vaken!

Man ökade EDA:s och började skära i mig. Märklig känsla, själva smärtan var borta men man kände minsta rörelse de gjorde. De drog och slet i mina organ, och bebisen utförskaffades med svårighet. Barnmorskan fick trycka tillbaka huvudet nedifrån underlivet. Sen skrek han direkt. Jag började gråta när jag fick se en snabb skymt av honom och allt kändes bra när de sa att han vägde 3365. Jag hade oroat mig lite för låg födelsevikt i och med att vi bara var i vecka 36.

Därefter blev jag flyttad till uppvaket. Kunde inte röra ett finger - hade ingen känsel alls i kroppen och 39 graders feber, samt skakade som ett asplöv. Blev liggande i tre timmar innan jag fick komma till BB - till min familj.

Skrivet av: Tina E



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nitton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-11 05:56)
Betyg: 5
Ojsan det var en otrevlig upplevelse,vilket kaos det blev och det var ju hemsktatt ingen lyssnade på dig:(..men grattis till Xander, det blev en trevlig belöning iaf..och jag har defintitivt ändrat åsikt jag med..känner att jag tänkte som dig innan, så det återstår att se hur det kommer bli..tack för läsningen..
Annica Bark (2004-10-07 13:21)
OJ vilken upplevelse!
Förstår att du kände dig kränkt iom edan.
Det hade jag också gjort om jag fått det utan att jag velat, även om nu alla ansåg det vara bäst.

Grattis till killen i efterskott.