Barnsidan - Viggos födelse och första dygn
Meny

Förlossningsberättelser > Viggos födelse och första dygn

Viggos födelse och första dygn

Publicerad: 2004-08-26

Hej!
Jag heter Viggo och jag tänkte berätta hur det gick till den dagen jag föddes. Även om mamma och pappa säkert tycker att de gjorde en stor del av jobbet så var det ju jag som var huvudpersonen.

Egentligen var jag beräknad till den 12/7-03, men det var så mysigt och gosigt därinne att jag bestämde mig för att stanna kvar lite längre. Mamma tyckte nog att det var lite jobbigt, men jag och pappa hade ju en överenskommelse om att jag inte skulle sätta fart förrän på söndagen den 20:e eftersom pappa skulle spela rollspel med ett gäng kompisar en sista gång innan jag skulle få ta all hans uppmärksamhet.

Mamma hade molvärk ett par dagar innan och på sista barnmorskebesöket den 17:e konstaterade hon att livmodertappen mjukat upp sig och förkortats lite, samt att det var öppet 1,5 cm. På söndag morgon vid åttatiden, efter att både pappa och mamma spelat spel till sent på lördagen började mamma få värkar med ca 15 minuters mellanrum. Hon sov dock vidare till elva och när hon sen gick upp började lite av mitt smaskiga fostervatten sippra ut. Det kom även lite blodblandade flytningar och mamma ringde genast till BB Stockholm som tyckte att vi skulle komma in för en kontroll. De konstaterade att det var fostervatten som sipprade ut och kollade mina hjärtslag och mammas ganska svaga värkar på CTG. Eftersom allt såg bra ut blev vi hemskickade i väntan på att styrkan och tätheten på värkarna skulle tillta. Om de inte gjorde det skulle de sätta fart på oss på tisdag förmiddag.

Så vi åkte hem och hela dagen, kvällen och natten ökade värkarna i styrka tyckte mamma, men de kom aldrig tätare än var 6-10:e min. Mamma var lite rädd för att det bara var verkningslösa förvärkar som hon har läst om på föräldranätet att man kan ha, men hon skulle bara ha vetat vilken nytta pinan gjorde. Så här i efterhand tycker hon nog att hon borde ha hyrt en TNS för att ha när hon försökte sova lite på natten. Andningstekniken som funkat bra hela dagen började bli lite för klen och man kan ju inte stå i den varma duschen hela natten när man ska försöka vila så mycket som möjligt. Värkarna kom fortfarande inte tätare utan blev bara starkare.

På morgonen när mamma gick upp hände dock något och tätheten gick upp till var 3-5 minut. Då ringde pappa till BB Stockholm som tyckte att det var dags att vi kom in. Mamma hann kräkas två gånger innan vi åkte, men som tur var var det rätt många timmar sen hon hade ätit middag kvällen innan så det kom mest vätska.

När vi kom in till BB Stockholm vid åttatiden var mamma lite moloken eftersom hon dels inte sovit ordentligt på 24 timmar och dels kräkts två gånger och kände sig matt. Hon undrade hur man skulle orka en förlossning på den uppladdningen? Men när vi gjort ett nytt CTG och barnmorskan kollat att mamma redan var öppen 5 cm fick hon nytt mod. Nattens plåga hade inte varit förgäves i alla fall, och när det gällde vattenavgången så var det bara pyspunka på hinnorna så det mesta av mitt bad hade jag i alla fall kvar vilket var skönt för mig förstås. Dessutom hade jag redan börjat rotera nedåt i bäckenet och låg nu på vänstra sidan istället för den högra som jag gjort så länge. Det var säkert därför mamma mått så illa på morgonen. Barnmorskan som hette Ingela var för övrigt helt suverän tyckte både mamma och pappa och det var ett stort stöd hela tiden. Efter att undersökningen var klar hittade mamma sin bästa vän, lustgasen. Det var faktiskt rätt skojigt att bli alldeles snurrig med jämna mellanrum och jag mådde jättebra hela tiden. Mamma tyckte att smärtlindringen var så bra att hon låg på förlossningssängen och slumrade till mellan värkarna, men det gjorde ju förstås att hon missade en värk lite då och då och det var inte kul. Fast de kramade ganska mysigt om än lite hårdhänt. Nu fick man betalt för gammal ost alla de gånger jag sparkat och knådat så att mamma inte kunnat sova. Vid elva hade mamma bara öppnat sig 1,5 cm till så då tyckte Ingela att hon skulle ta hål på fosterhinnorna för att skynda på det hela lite. Mamma tyckte att det verkade bra och helt plötsligt bara forsade allt mitt vatten ut. Tjoff sa det.

Sedan blev det andra bullar med värkarna och även om mamma tyckte att lustgasen räckte var hon tvungen att dra i sig ganska mycket och pappa fick coacha så att hon inte tappade bort sig. Ingela föreslog att hon skulle sätta några akupunkturnålar i ryggen där det gjorde som ondast och det förslaget tyckte mamma konstigt nog var bra. Och jag tror att hon tyckte att det funkade, även om hon var lite borta i kolan av all lustgasen. Själv hade jag superparty därinne. Och då började mamma bubbla om att pappas mobiltelefon ringde och att hon inte hade tid att svara, trots att det var viktigt. Pappa blev nog först lite förvirrad men förstod snart att mamma nog bara sugit lite mycket på lustgasen.

Vid nästan tolv var mamma helt öppen och Ingela föreslog att hon skulle sätta sig upp i sängen och luta framstupa över ryggstödet. Det funkade ganska bra, men mamma hade lite svårt att hitta den rätta krystkänslan och spände ryggen lite mycket. Vi satt där ett tag i alla fall och under den tiden kom mamma på att lustgasen faktiskt var helt meningslös nu och att hon behövde känna värkarna ordentligt. ”Den här är ju helt värdelös nu” sluddrade mamma och slängde bort masken. Ingela tittade på pappa och nickade nöjt.

Efter en stund föreslog Ingela att de skulle prova förlossningspallen och det tyckte mamma och pappa var bra. Själv hade jag ju inte så mycket annat val än att hänga med. Krystvärkarna kom rätt sällan och mellan varje passade Ingela på att lyssna på mina hjärtljud som var fina hela tiden. Mamma var bekymrad över att hon tyckte att krystvärkarna verkade för dåliga, men Ingela försäkrade henne om att de var helt ok. Mamma som är av en lätt cynisk natur tänkte i sitt stilla sinne att om de inte var tillräckliga så skulle barnmorskan aldrig säga det ändå utan försöka uppmuntra så mamma var i alla fall lite skeptisk. Varje gång krystvärkarna kom passade mamma på att krysta lite extra trots att krystkraften inte var så stark och stötte samtidigt ut avgrundsvrål för att öka kraften. Värre vrål hade ingen hört innan jag kom till världen, men jag tror att de hjälpte mamma att ta i och nu hittade hon även ”flåsa med vulvan”-metoden där hon tryckte mer ovanifrån och lyckades slappna av bra i bäckenbotten. Ingela berömde stort och nu började krystandet verkligen göra nytta. Fast det tyckte inte mamma var så kul eftersom hon nu helt utan smärtlindring började känna hur hon gick sönder lite där nere.

Själv tyckte jag ju att det började bli lite trångt, men det var väl inget att hetsa upp sig över. Ingela verkade väldigt nöjd med hjärtljuden som hon hörde och mamma som ängsligt tittade på monitorn blev också lugnad. Mamma blev dock lite stressad av att det gjorde så ont när hon gick sönder och skrek nu ”aj” i varje avgrundsvrål. Ingela höll emot så gott hon kunde med en varm handduk och så sa hon plöstligt att när mamma fick nästa bra krystvärk så skulle jag vara ute. Mamma vågade fortfarande inte riktigt tro på att det var sant, men i nästa värk så sa det plöstligt plopp och splosh och så var jag ute, på slaget fem över ett.

Självklart fick jag komma upp på mammas mage direkt och började vråla för att säga hej till hela världen. Mamma var lite tagen av det hela, men vi lärde snart känna varandra och pappa var med hela tiden. Jag hade någon gång under graviditeten lyckats slå en prydlig knut på navelsträngen och mamma och pappa funderade ett tag på om det var så att jag hette Knut. Men som tur var kom de snart på bättre tankar och fattade att jag heter Viggo, fast pappa var väldigt nöjd med att jag redan har börjat öva på att slå knopar. Min moderkaka hade även ett litet appendix vilket Ingela sa kunde tyda på ett tidigt tvillinganlag, men också inte betyda något särskilt alls. Mamma och pappa var nog rätt nöjda med att bara få ett barn i taget och nu får ju jag all uppmärksamhet odelad vilket jag förstås tycker är bäst.

Mamma fick hjälp upp på förlossningssängen igen och efter ett tag sydde Ingela ihop de bristningar som blev. Själv hade jag redan hittat min bästa vän då, mammas bröst och de har jag hållit fast vid sedan dess.


Bortsett från vägning och mätning: 3760 g och 51 cm, var allt helt ok.

Tja, det var väl allt. Nu ska jag efter flygturen i pappas famn se om man kan få lite mera käk av mamma. Ha det så bra så hörs vi igen.

Mvh,
Viggo

Skrivet av: Susanne Gräslund



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Malin :) (2009-09-05 00:26)
Betyg: 5
underbar berättelse :) Lycka till =)
loppan05 (2005-10-17 22:44)
Betyg: 5
jättesöt berättelse:),o kul läsning, grattis..o tackar för den roliga läsningen;)
Caterine [Tinne] (2004-12-24 11:50)
Det där lät najs... =)
Béatrice Karjalainen (2004-08-29 16:39)
Härligt berättat. Tack för att du delade med dig.
Anki Jonsson (2004-08-29 09:28)
Toppenbra berättat, Viggo. Jag tror nog att mamma hjälpt till att skriva ner din berättelse, iallafall...
Du är såååååå sööööööt!
Robin Larsson Galasso (2004-08-26 23:08)
Betyg: 5
Roligt och annorlunda skrivet. Bra!!! Kommer ihåg känslan när min lilla Robin tittade ut. Helt underbar......