Barnsidan - Vårt mirakel
Meny


Vårt mirakel

Publicerad: 2005-01-09
Förlossningen, från pappans perspektiv

Tio dagar efter BF – beräknat födelsedatum, den tjugosjunde april – började Elisabet känna förvärkar. Hon hade alltså gått över tiden, hennes mage var riktigt stor, och det var jobbigare för varje dag. Värkarna kom och gick, inte tillräckligt ofta och inte tillräckligt regelbundet – de blev bara ytterligare en plåga. Elisabet var säker på att hon skulle bli igångsatt, som hennes mamma blivit, oavsett dessa värkar. Själva väntan hade redan blivit outhärdlig – först nedräkningen till BF, sedan uppräkning efter BF... Nu var det tio dagar efter BF, och ingenting hade hänt. Hon svullnade, hon led, det var varmt, hon kunde inte sova.

Men så väckte hon mig en dag, tio dagar efter BF, och sa att hon haft värkar hela natten. Jag minns hur glad hon lät: ”Kanske det är så här det börjar...!” sa hon.

Men det var falskt alarm. Värkarna klingade ut.

Det var maj nu. Vi skulle få ett aprilbarn, och nu var det mer än en vecka in i maj, och det faktum att vi skulle få ett barn började kännas overkligt, nästan som en fantasi. Visst, där var magen, visst, det borde komma ett barn – men det hände ingenting. Tiden gick och graviditeten var verklig, närvarande, besvärlig – men barnet overkligt, frånvarande, abstrakt. Det var nästan så att man inte längre såg fram emot barnet, utan man såg fram emot att graviditeten skulle vara över. Elisabet var oförändrat säker på att hon skulle bli igångsatt, hon räknade ned till måndagen den tolfte maj, för då skulle hon bli igångsatt.

Men så började värkarna igen ett par—tre dagar senare. Oregelbundet, en del smärtsamma, andra helt överkomliga. Senare med viss regelbundenhet. Hon ringde BB, de sa att hon borde komma in för en koll. Hon hade stundtals mycket ont nu.

Vi åkte in, vi tog med oss våra väskor och vårt hopp och åkte in, enligt den väg, över den bro som vi tidigare diskuterat: Ingen trafik, snabbast väg, minst risk för broöppning.

Vi visades in i ett rum med en säng och ett oanvänt skrivbord, en stol och en CTG-maskin. De spände ett par band om henne för att mäta hjärtljud och värkar. Det var framåt morgonen nu, och vi såg på kurvorna att värkarna nog inte var tillräckligt starka, inte tillräckligt regelbundna. Barnet rörde på sig hela tiden, så kurvorna såg konstiga ut också. När barnmorskan såg dem blev hon förskräckt, hon kunde inte dölja det. Hon försäkrade oss att allt var bra och sprang ut. Hon kom tillbaka med en ung läkare som spärrade upp ögonen, och bad oss ta en promenad, så skulle hon mäta igen när vi kom tillbaka. Varken Elisabet eller jag var orolig, vi visste att kurvorna var oregelbundna och avbrutna för att barnet rörde på sig hela tiden. Men vi tog en promenad. Det var en frisk, småkall morgon. Elisabet hade svårt att gå. Vi gick ned till kanalen. Stod där en stund och såg ut över vattnet och stadens centrum på andra sidan. Sedan gick vi tillbaka till det lilla rummet. Hon fick lägga sig igen, banden spändes runt hennes mage, och CTG:n matade ut nya kurvor – nu såg de bra ut. Men: ”De imponerar nog inte på barnmorskan”, som Elisabet sa.

Barnmorskan ”kände” på henne. Vi fick ett rum där, klockan var runt sex på morgonen. Elisabet tog ett bad för att lindra smärtorna, och senare fick hon en spruta för att kunna sova. Hon hade inte sovit ordentligt, och hon sov inte så värst mycket nu heller. Jag vaknade av att det var barnmorskor och läkare i rummet. De pratade med Elisabet. Vi fick stanna om vi ville, sa de, men vi kunde också åka hem. Vi åkte hem. Elisabet var nedstämd och hade ont.

Själv somnade jag när vi kom hem. Men det gjorde inte hon. Hon började få fruktansvärt ont, men trött på falska alarm avvaktade hon. Tog ett bad för att lindra smärtorna, men nu lindrade det inte smärtorna längre. Hon hamnade på hallgolvet med en fläkt.

Till slut väckte hon mig, hon sa att hon måste ha smärtlindring. Vi åkte in igen. Klockan var runt sju på lördag kväll, den tionde maj. Ny CTG, samma trista rum. Nya minuter, kvartar, halvtimmar, timmar. Hennes värkar visade varannan Stor Kurva, varannan Liten Kurva – men var de tillräckliga regelbundna, tillräckligt... smärtsamma? ”Jag vet inte om de blir så imponerade”, sa hon nedslaget. Hon låg illa på den här britsen, hon skulle inte ha legat på rygg om hon inte var tvungen.

Ytterligare en barnmorska kände på henne. Elisabet var ”öppen”. Hon var öppen – var det ett par centimeter...? Det var inte mycket. Det hade börjat, men ett par centimeter var inte mycket. Varannan värk var svår, varannan inte så farlig. De var tillräckliga för att hindra henne från att sova.

Elisabet stod och duschade länge, och sedan gav de oss ett rum där. Jag blev förvånad över att det var ett förlossningsrum. Jag hade väl förväntat mig att vi skulle åka hem igen, och dessutom hade ju själva förlossningen blivit abstrakt – graviditeten var allt jag visste. Men här fick vi ett förlossningsrum. Innebar det att det var allvar nu? Vi öppnade våra väskor, vi stoppade in en kassett med Leonard Cohen i bandspelaren. Elisabet frågade hur lustgasen fungerade. De rullade in en säng åt mig. Vi la oss för att sova. Elisabet hade inte sovit ordentligt på flera dygn nu.

Den här gången somnade jag inte. Jag låg och lyssnade på henne. Jag hörde när hon fick ont. Hon sa inget när hon fick ont, men jag hörde det på hennes andhämtning. Jag gick upp och masserade henne, sedan gick jag och la mig igen. Sedan gick jag upp och masserade henne igen. Sedan gick jag och la mig. Lyssnade. Hon stönade, flämtade. Vi ringde efter en syster, hon konstaterade att det här kunde ta ett tag. Hon gav Elisabet en spruta som dämpade värkarna. Eftersom hon inom kort skulle föda barn, var det nödvändigt att hon fick sova en stund; hon höll på att bli alldeles utmattad.

Elisabet somnade, men efter bara femton minuter vaknade hon igen, värkarna trängde igenom sömnen och smärtlindringen. Jag for upp och masserade hennes svank. Nu var hon ganska borta – smärtan, sprutan, tröttheten. Hon somnade igen, men så vaknade hon på nytt en kvart senare. Jag hjälpte henne till toaletten. Sedan masserade jag henne till sömns; värkarna gick över under tiden jag masserade henne, och hon somnade på nytt. En kvart senare vaknade hon igen, stönade, försökte hitta ett sätt att ligga på. ”Har vi varit på toaletten?” frågade hon plötsligt. ”Ja”, sa jag. Hon somnade. Men efter ytterligare en kvart vaknade hon och kunde inte somna om. Vi ringde efter barnmorskan. Hon kände på Elisabet, nu var hon öppen tre centimeter. – Vid det här laget märkte man på barnmorskan att de ville att hon skulle föda snart; Elisabet var blek, blank och svart under ögonen. Hon var helt slut. Hon hade blivit inskriven in för bara sex timmar sen, men hennes födslovåndor började långt innan dess.

Jag masserade henne hela tiden nu, nere vid svanken, ibland uppe vid nacken. Vi hade massageolja med oss. Jag hämtade rispåsar från mikrovågsugnen också, men bara en gång för hon tyckte inte att de hjälpte. Hon stod upp, lutad över säcken på sängen. Jag masserade svanken. Tiden gick långsamt.

Vi hade hela tiden Leonard Cohen i bakgrunden. Elisabet prövade lustgasen. Det kändes som om vi varit här länge redan, men vi visste att det bara börjat. Vi hade ingen aning om hur många timmar vi hade framför oss. Jag trodde att det kan röra sig om dygn lika gärna som timmar. Jag hade ingen aning. Jag fruktade fortfarande att det inte satt igång ännu, och att vi skulle få åka hem igen. Jag ville bara att hon inte skulle ha ont längre, jag tänkte överhuvudtaget inte på barn. Elisabet hade sin säck med ärtor eller vad det var, sin lustgas och sina smärtor. Mellan värkarna hade hon förvånansvärt gott humör. Vi hade massageolja och Leonard Cohen. Jag hade ont i händerna och kunde alla låtar utantill.

Vid tretiden kanske var hon öppen fem centimeter. Av någon anledning var det lite bråttom nu, och de gav henne dropp. Jag visste inte vad det var för dropp, men det skulle åtminstone delvis ha effekten att skynda på värkarna. Elisabet sa att det var det sista hon ville, att få igång värkarna – det värkte bra som det var, sa hon.

Barnmorskan träffade en ven och blodet sprutade innan hon fick dit droppet. Det tyckte hon var pinsamt. Hon skurade blod i tio minuter. Elisabet log mot mig. Hon är själv undersköterska och vet att sånt kan hända. Sedan satte hon lustgasen till munnen vid nästa värk. Hon sa att det var hennes bästa vän, redan för ett par timmar sen när hon vaknade ville hon ha lustgas, och den skulle hon komma att hålla och trycka mot ansiktet många timmar framöver. Det var det enda smärtstillande hon tog, vilket skulle imponera på barnmorskorna. ”Jaha?” sa de förvånat, sedan, när de läste journalen. Men det var på andra sidan förlossningen. Nu bad barnmorskan om ursäkt för blodet och allting, förklarade varför det blev så, men Elisabet kunde inte bry sig mindre. Det skulle förresten komma att se ut som ett slagfält härinne om sex timmar. Det var jag lyckligt ovetande om just nu. Just nu masserade jag, gav vatten, höll modet uppe och önskade att det fanns mer jag kunde göra. Jag fick en kopp kaffe av barnmorskan – ”Pappa har också en lång natt framför sig”, sa hon – men den lämnades nästan orörd.

Vi var ensamma nu, här inne. Elisabet hade hittat en bra ställning där det inte gjorde lika ont. Barnmorskorna kom in efter någon timme och ville ha CTG på henne och hjärtljud på barnet. Hon blev tvungen ligga i en annan ställning, åtminstone tillfälligtvis. De ökade vad det nu var de ökade hela tiden, som hade med droppet att göra.
Nu hade hon öppnat sig sju centimeter. De ville ha henne i ”gyn-ställning” nu. Det var oklart varför, och det var inte bra för Elisabet eftersom värkarna blev mycket värre då. Men gynställningen gav dem bättre koll, och CTG:n fungerade bättre då, och av någon anledning var det alltså lite bråttom. Barnets hjärtljud var helt normalt, det såg jag hela tiden. Det där barnet hade det jämnaste hjärtljudet av oss alla, genom hela förlossningen.

Tiden gick – minuter, timmar. Smärtor, massage, lustgas. Det var mitt i natten, det började bli morgon. Vad det nu var i droppet, så ökade de dosen, och till slut var hon helt öppen. Barnet var på gång. Barnmorskan höll bisarrt nog undan ”en kant” så att barnet kunde komma ut. Elisabet fick absolut inte krysta, processen måste ha sin gång: Först ska det ena hända, sedan det andra, sedan... De ville att det skulle gå någorlunda fort, men det fick inte gå för fort. Det var framåt femtiden på morgonen nu, Elisabet låg i den obekväma gyn-ställningen. Hon hade fruktansvärt ont. Hon ville krysta, hon bad om att få krysta. De hade den här grejen i barnets huvud, och barnmorskan höll undan den här kanten hon pratade om, men Elisabet fick inte krysta... Då riskerade saker och ting att gå sönder.

Jag stod hukad över henne timme efter timme, torkade hennes panna, gav henne vatten, satte det här handtaget i handen på henne, så att hon kan hålla sig i någonting när smärtan blir övermäktig; jag försökte få henne att slappna av mellan värkarna genom att massera axlarna lite grann. När värkarna kom greppade hon om handtaget så att fingrarna vitnade och tryckte lustgasmasken över munnen. De ökade droppet igen och igen, och till slut fick hon krysta. Nu måste hon krysta. Krystvärkarna var svåra, men de kom som en lättnad. Nu började till och med jag förstå att det var ett barn på väg. Värkarna var inte bara smärta längre, utan nu tryckte de verkligen ut det här barnet – och då, när barnet kom, skulle det ju vara över. Elisabet skrek i masken, hon trevade efter masken som en galning, tryckte den mot ansiktet, skrek, och slappnade nästan av. Jag tryckte lätt på hennes axlar, så att hon skulle slappna av, och hon slappnade också av. Hon var lugn, hon var blek och svettig och för ett ögonblick lugn och avslappnad igen. Jag försökte massera hennes axlar. Sedan en ny värk, en ny smärta – hon tryckte masken mot ansiktet, ryckte tag i handtaget hon hade över sängen, skrek och krystade.

Barnmorsakan skrek hon med: ”Bra! Bra!”

Sedan lugn. Tystnad. Det hände ingenting. Folk såg lite bekymrade ut.

”Min rygg... min rygg...” stönade hon. Hon frågade hur länge de här krystningarna skulle hålla på, om nu ingenting hände... Barnmorskan sa att de måste hålla på en timme till i alla fall. Elisabet började kolla på klockan mellan värkarna.

Jag baddade hennes ansikte. Sedan grimaserade hon, trevade efter lustgasen – en ny värk. Hennes skrik dämpades av lustgasmasken. Barnet började komma nu, någonting sprack, blodet forsade. Det blev fart på barnmorskor och systrar. Jag visste inte vad som hände, jag tittade inte dit, jag såg hela tiden på hennes ansikte. Det var fyra eller fem kvinnor här inne. En av dem sprang iväg med blod, de var tvungna kolla vad det var för typ, hon kanske behövde blod. En läkare var här nu, två barnmorskor, en syster och en lärling. Klockan var sex, hon hade en blödning och barnet var motsträvigt, men nu fick hon åtminstone krysta. Elisabet tar tag i ena änden av en handduk, barnmorskan i andra; de drar allt de kan i den. ”Bra! Bra! Ta i! Bara en gång till!” ropar barnmorskan.

Jag vet inte hur många gånger de sa: ”Bara en gång till!”

Det blev skiftbyte: nya barnmorskor och ny läkare kommer in. Vi var fortfarande mitt uppe i födseln. De diskuterade blödningar i bakgrunden, om de skulle ”snitta”. Solen sken in i rummet. Svetten rann över hela kroppen på mig, alla muskler värkte för jag stod i en så konstig ställning. Jag såg in i hennes ögon, jag försökte le mot henne mellan värkarna. Hon såg tillbaka, vit som ett lakan, skarpa linjer i ansikte, svart kring ögonen. Jag var hänförd, jag kunde inte tro mina ögon: hon hade en lyster över sig, ett vagt skimmer – mitt i alla denna smärta, denna rusning, denna kalabalik runt omkring henne, var hon så vacker.

En ny barnmorska hade tagit över, den andra satt kvar här bredvid, trots att hennes skift var över, hon ville veta hur det skulle gå. ”Ta i! Bara en gång till! En gång till!” De pratade om att ”klippa”. Jag såg en sax blixtra till i ögonvrån. Mer blod. Fler krystningar.

Barnmorskan, upphetsat: ”Nu känner jag huvudet! Vill du känna på huvudet!?” Elisabet ville inte känna på huvudet, hon ville ha ut ungen.

Hon låg i gyn-ställning, det var en barnmorska och en läkare där nere. Det var en till barnmorska här, vid sidan om, och så sköterskan och den förstummade lärlingen. Det var morgon nu. Solen låg över horistonten. CTG-maskinen gick hela tiden, barnets puls var jämn. Elisabet skrek i lustgasmasken. Klockan var närmare åtta. Jag darrade, jag svettades, försökte vara lugnande och baddade hennes panna, men det började bli outhärdligt.
Sedan, plötsligt, som från ingenstans, så la de upp barnet på hennes mage.

Det var tyst. Elisabet skrek inte längre i lustgasmasken. Hon hade till och med släppt den. Jag såg barnet, men bara i ögonvrån. Jag tittade bara på Elisabet, jag såg att hon var glad, lättad, lycklig. – Det var över... Det låg ett nyfött barn mellan hennes bröst. ”Vad är det för sort?” frågade hon. Hon såg inte barnets ansikte, ännu mindre vad det var för sort.

Tårarna strömmade, jag kände att ansiktet var alldeles vått, jag höll på att falla ihop. Det låg ett livs levande barn på hennes bröst! Vårt barn, invirat i en vit handduk.

”Vad är det för sort?” frågade hon igen.
Systern säger: ”Pappa kan väl titta?”
Jag tittade, systern höll upp barnet lite. Jag sa: ”En pojke?”
Jag såg på Elisabet. ”Det är en pojke.”
Hon log, hon försökte se hans ansikte.
Barnmorskan frågade om jag ville klippa navelsträngen. Jag vände mig mot henne, jag hade handduken i vänsterhanden, försökte få tårarna ur ansiktet. Jag tog saxen i högerhanden och försökte klippa. Jag tänkte: Det var en djävla slö sax de gav mig. – Först senare förstod jag att det nog inte var något fel på saxen, utan att navelsträngar uppenbarligen är tröga att klippa av.
”Så där!” sa barnmorskan. ”Nu är du fri från mamma...!”
”Du, det kan du glömma”, sa Elisabet.
Jag tog ett steg tillbaka och sjönk ned i stolen.
Barnmorskan frågade om inte pappa hade en kamera, så att detta ögonblick inte gick förlorat. Jag fann mig själv, trevade efter kameran där jag satt och tog ett kort på min kvinna och mitt barn, och sedan blev jag sittande, alldeles utom mig av lättnad, lycka och utmattning.

Men sedan började de sy i henne. Jag reste mig igen, började om igen. Försökte återigen stödja, smeka, le, vara där, under tiden de stack nålen i henne. Elisabet grimaserade, stönade, sa ”Aj!” – En gång, två gånger – många gånger. Jag höll på att bli galen. Men så fort smärtan släppt, log Elisabet och såg på sitt barn. Sedan stack de i henne igen – hon stönade; och sedan slappnade hon av igen. Log. Sedan grimaserade hon på nytt. Sedan frågade hon hur länge de skulle hålla på egentligen. De sa att det bara är ett par stygn kvar nu.

Till slut var det verkligen över. Det var söndagsmorgon, den elfte maj. Vi var ensamma med vår son. Det var helt tyst. Elisabet låg i sängen, vårt barn letade efter hennes bröst. Jag satt på stolen bredvid.

Systern kom in med smörgås och cider på en bricka. Elisabet åt med god aptit, jag åt nästan ingenting. Vi skålade. Vi sa inte så mycket. Vi tittade på vår son.

Efter en stund kom barnmorskan in för att väga honom. Hon tyckte att det var ett förtjusande barn, hon tyckte det var underbart att väga och mäta honom. Hon kvittrade och larvade sig. Jag blev lite överraskad: efter alla dessa förlossningar hon måste ha varit med om – hur kunde hon fortfarande se det som ett mirakel, hur kunde hon fortfarande bli alldeles till sig på det här sättet?

Men sedan förstod jag förstås att ett mirakel är ett mirakel, oavsett om det sker en gång eller tusen gånger. Just detta var vårt.

Av: Simon Lindfors

Skrivet av: Fille
Jag bor i Södertälje med min make och våra två underbara ungar.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiotre med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
mier (2009-09-29 10:59)
Betyg: 5
En underbar och realistisk berättelse!
Ylva (2009-08-04 20:30)
Betyg: 5
Åh vilken bra återberättelse! Blev alldeles tårögd...
Grattis till ert lilla mirakel!
S. (2008-10-12 14:58)
Betyg: 5
ljuvligt
så fint !
Ida Jörgensen (2008-05-22 22:56)
Betyg: 5
underbar berättelse, man kunde nästa leva sig i berättelsen som om man var där själv.
önskar er all lycka med eran son.
Sanshajn (2005-10-20 21:16)
Betyg: 5
Vilken otroligt underbar berättelse, verkligen bra skrivet!! Fantastisk!

GRATTIS!!
loppan05 (2005-10-10 07:56)
Betyg: 5
Håller med de andra tjejerna som skrivit, det var en så vackert berättad historia så jag började gråta,och det var verkligen trevligt att läsa en mans berättelse GRATTIS!!!
Johanna Palmer Laws (2005-09-20 11:39)
Betyg: 5
OJ, här sitter jag och gråter!!? Vilken underbart vackert skriven historia och så roligt att läsa det hela ur en mans perspektiv!!
GRATTIS!
Anna-Karin (2005-06-29 15:09)
Oj, vilken berättelse! *tåren kom* Grattis till er båda!
Anna Olsson (2005-04-09 10:59)
Betyg: 5
En underbar berättelse om just ert fina mirakel. Blev alldeles tårögd och tagen här! Stort grattis till er fina son.
Gitte (2005-01-20 20:21)
Sitter här och är höggravid. Bf är om 9 dagar. Borde eg inte läsa sånt här nu när jag är så känslig, men jag började dock, -och kunde inte sluta. Jättebra skrivet! Grattis till er son!
Anki Jonsson (2005-01-18 10:48)
Toppenfint skrivet, jag satt och grät mot slutet, ville trycka på jag med. :)

Grattis till erat lilla mirakel.
Helén (2005-01-10 22:22)
Ååh vilken fantastisk berättelse! Jag sitter här och torkar tårarna. Du skriver verkligen så medryckande att det nästan kändes som man satt där i ett hörn i rummet. Grattis till ert mirakel!
Elisabeth Bestum (2005-01-10 19:08)
Betyg: 5
Vilken otroligt underbar berättelse!! Fantastisk!
Béatrice Karjalainen (2005-01-10 13:38)
Vad fint och levande du skriver. Låter som en energikrävande förlossning för er båda me ntillslut fick ni erat lilla mirakel.

*torkar en tår ur ögonvrån*