Barnsidan - Värkarna startade precis efter tolvslaget
Meny

Förlossningsberättelser > Värkarna startade precis efter tolvslaget

Värkarna startade precis efter tolvslaget

Publicerad: 2007-10-28
"Det är tur att de små har navelsträng för annars hade jag tvivlat på att hon var min."

Efter en ganska jobbig graviditet med illamående och kräkningar så var det dags. Nu när jag faktiskt började trivas med min runda goda mage. De sista veckorna hade jag kunna känna hur det sparkade utan att det vände sig i magen, jag kunde äta och nästan borsta tänderna utan att hulka. Vid två tillfällen hade jag varit inlagd på k49 på Huddingesjukhus. I efterhand förstår jag att problemet även första gången var att få behålla det lilla jag petade i mig. Det var först när jag fick möjlighet att bota mitt illamående med akupunktur som livet återvände.

Så startade värkarna 30/1 ganska precis efter tolvslaget. Jag hade satt mig på toa då kom första värken. Tanken att jag var tvungen att gå på toa plågade mig sedan hela natten. Ja, då gällde det att slappna av och försöka sova, 24-36 timmars hårt arbete väntade. Det där med skönhetssömn var lönlöst. För att inte väcka Ari gick jag ut till soffan.

I en bok som jag precis läst stod det att man inte skulle säga nej till värkarna utan att slappna av och andas igenom dom, även om det var betydligt lättare att läsa, tror jag att jag lyckades ganska bra. Slappna av i käken, axlarna och mage. Till en början gick det bra, men ganska snart förstod jag svårigheten med att slappna av i magen.

Ari hade vaknat men höll sig inne i sovrummet och kom så fort jag ropade. På DVDn rullade Notting Hill - eftersom jag inte var så koncentrerad på filmen såg jag den två gånger. Svetten rann, jag hoppade i och ur badet, ålade på golvet försökte andas och slappna av. Nu började jag må riktigt illa, inte kunde jag bajsa och inte kunde jag spy. Hela magen var som ett glasspaket och jag var glad att jag fick luft.

Nu måste jag bli kvitt mitt illamående så jag bad Ari ringa förlossningen. Det var fullt naturligt att må illa under värkarbetet, fick vi som svar. Ari hade försökt räkna värkarna, men hur räknar man när man bara har en enda värk som aldrig tar slut? Det var ingen fara med mig! Tog min första Alvedon och funderade på om jag skulle ha valt kejsarsnitt.

Efter en stund avtog krampen i magen för en stund och jag slumrade till i hela fem minuter, sög i mig en näringsdryck och lite vatten. Därefter blev allt värre, jag vet att jag försökte med konsten att springa från min egen kropp. Jag kände mig som en orm som bytte skinn, nu bad jag Ari om ytterligare en Alvedon men han tyckte att jag precis hade tagit en så jag skulle nog vänta. Värken blev nu ännu värre.

Kallsvettig låg jag i soffan och kunde varken tala eller röra mig. Minnen snurrade runt i huvudet och personer dök upp i fel sammanhang, nu släppte jag fokus på att föda barn nu gällde det att hålla mig själv i liv. Jag var övertygad om att jag när som helst skulle sluta andas eller rättare sagt inte kunna andas mer. När Ari kom förbi fick jag min andra Alvedon.

Efter en stund kunde jag hoppa ner i ett varmt bad. Även om samma smärta inte kom tillbaka slutade jag inte att svettas. Ari la på täcke och satte på mig morgonrock och jag kastade av mig allt.

Nu var det morgon, jag såg att grannen var ute på balkongen och tog sin morgoncigg. Jag låg där i soffan och kände mig ganska avslappnad. Helt plötsligt kände jag mig tvungen att resa mig upp, och det var vattnet. Det ekade i huvudet när hinnan sprack.
- Ari, nu måste vi åka!
Ari ringde upp till förlossningen och jag hann uppfatta något om Södertälje och dit ville jag inte. Anna-Karin barnmorskan som hade givit mig akupunktur under sista månaden skulle gå på sitt pass kl.7.00 och jag ville att hon skulle finnas hos mig. Vi var välkomna upp.

Vi ringde till min doula Emma, hon var på väg. Jag ville gå på toa och duscha, men Ari sa att han redan kört fram bilen och ville att vi skulle komma i väg. Han menade på att de skulle jag tid med det när vi kom fram. Innan vi åkte hemifrån gick Ari in och väckte Johannes och berättade att i dag skulle han bli storebror.

 Ja, så packade han ner pizza slicear, bara tanken på att leva på nyponsoppa och buljong som de sa på ett informationsmöte fick mig att se rött. Svultit hade jag gjort tillräckligt under graviditeten.

När jag gick ner för trappan kände jag att huvudet ganska väl. Några trappsteg till så skulle jag vara vid bilen, trodde jag. Ari hade glömt nycken till grinden så jag fick snällt gå hundra meter till. Från tvättstugan ropade Lena
– Det tog tjugo minuter för mig, försök att slå det.
Jag nickade och log, jag ville först och främst komma fram till bilen.
- Ari, jag känner huvudet mellan bena.
Nej, det var ingen fara det här skulle ta timmar. Vi hade nu nått fram till bilen, och efter en uppfriskande promenad ville jag i väg.

Ari stannade bilen utanför förlossningensentrén. Nu skulle det tas foto,
– Kan du inte ringa på först bad jag, men sådan panik var det inte tyckte han.
Kerstin tog i mot oss, nu äntligen skall jag få gå på toa. Då säger hon att barnmorskan skall titta på mig först, hur kan hon vara så grym? Jag vet inte om jag blev mest förbannad, arg eller ledsen. Jag var fast beslutsam att trotsa henne. Det hann jag dock inte för när jag satt där och försökte sparka av byxor och skor kom dom tillbaka allesammans, Kerstin, en barnmorskestudent och Anna-Karin. Å va glad jag blev. Bara de inte sätter fast mig. Tanken på att vara fastlåst med CTG gjorde mig helt plötsligt stressad.

Det var nog bara Ari och jag som inte förstod hur långt eller snarare hur kort tid det var kvar. Vi var nog fortfarande inställda på att vi hade ett par timmar kvar. Så Ari tog bilen och åkte hem för att parkera, vi bor nämligen bara 15 minuters promenad från förlossningen. Anna-Karin gav mig en nål i pannan, sedan slocknade jag. Först när britsen började rulla vaknade jag till, inte vet jag om jag blev undersökt eller ej. Jag var tvungen att gå på toa men det verkade inte som om dom hörde mig. Lavemang, jag kommer inte klara det här. Rum nummer 8. Nej, jag försökte att protestera det var ett rum utan toalett och dusch. Det hade Anne sagt när hon visade mig runt ett par veckor tidigare. Jag skulle duscha och tvätta håret som jag inte hann med hemma. Jag kanske inte fick sagt något, eller låg jag bara och mumlade?

Nu skulle jag hoppa över till sängen, men det hade jag inte lust med. Ari hade inte kommit tillbaka. Fick hjälp att få fram mobilen och ringa.
- Du måste komma tillbaka, dom säger att barnet kommer nu.
Anna-Karin försökte lyssna på hjärtljuden, inte tror jag att hon skulle kalla mig samarbetsvillig. Det kändes otäckt när någon rörde vid min mage, jag ville ha den ifred och slog undan hennes hand. Vad var det som var 6 1/2? Nu tyckte dom att det var dags att krysta, men Ari var inte tillbaka. Ringde upp honom igen.
- Security Thomas.
Ari hade redan kopplat över telefonen till sin kollega, så typiskt. Älskling, inte nu!
Jag ville att någon skulle gå till entrén och Kerstin gick dit och kom strax tillbaka tillsammans med Ari.
– Fota, Ari.

Nu var kl.08.10 äntligen kunde jag slappna av och försöka klämma fram det lilla barnet som fortfarande bar inom mig. Det kändes som jag fick förnyade krafter och kvicknade till. Helt plötsligt fick jag tillbaka kontrollen över min kropp, det kändes som jag styrde och kontrollerade hela skeendet. Anna-Karin frågade om jag ville känna på huvudet och med handen kände jag det ludna huvudet. Vilken häftig känsla!


Halvsittande upp sängen kunde jag se vad som hände. Försiktigt fortsatte jag att trycka på, jag vågade inte trycka på för fullt för två av mina väninnor hade spruckit helt och hållet. Jag vet faktiskt inte riktigt hur det gick till men vips så var hon ute.

Kl.08.20 låg hon kladdig på mitt bröst. Det är tur att de små har navelsträng för annars hade jag tvivlat på att hon var min. Det var så overkligt, nu var jag mamma! Va läskigt, vad hade jag givit mig in på?


Ari klippte av navelsträngen och nu var det dags för moderkakan att komma ut. Det var inte lika lätt, den satt fast som berget. Först var en läkare inne, det hjälpte inte den satt där den satt.

Det blev nu tal om narkos. Ett enkelt ingrepp på en kvart, mig lurar ni inte!
Jag var fast besluten på att de inte skulle få söva mig. Sövd hade jag varit så många gånger så att jag viste att jag skulle må illa 12 timmar efter och missa 4-5 timmar som jag jobbat så hårt för. Så var det dags för nästa läkare, nu skulle det andas lustgas och jag andades. Äntligen så släppte moderkakan greppet, och ut kom den.

Nu kom min doula Emma, hon hade blivit snuvad på hela kalaset. Men det kändes ändå skönt att hon kom. Jag hade planerat att hon skulle finnas där och nu var hon på plats. Den berömda brickan kom in och vi satt nu och fikade alla tre, Emma, Ari och jag.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det gör ont att föda barn, men jag hade nog förväntat mig att bli mer pinad och ha mer ont. Nu så här två veckor efter skull jag mycket väl kunna göra om det igen, bara jag slapp de nio månaderna före.


Skrivet av: Lotta Ahlqvist



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttioåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Sanne (2008-11-27 12:40)
Jisses vad kaosartat det verkade vara! Men grattis till underverket :-D