Barnsidan - Sofias Markus
Meny


Sofias Markus

Publicerad: 2012-01-04
Jag hade gått 12 dagar över tiden och började starkt tvivla på att det skulle bli någon bebis. När jag gick och la mig natten till den 15 april var värkar och bebis det sista jag tänkte på. Visst hoppades vi, men efter så många veckors besvikelse trängde vi bort sådana tankar.

Jag vaknade kl. 3 av en rejäl värk, jag trodde det var magen eftersom jag snabbt efter den första värken kände att jag behövde gå på toaletten. Jag gick tillbaka till sängen efter en stund och tänkte för mig själv att nu är det nog dags, och strax efter det kom det ännu en värk. Jag bestämde mig för att invänta tre värkar till innan jag skulle gå upp för att äta något. Efter den fjärde värken gick jag upp, jag försökte tvinga i mig en skål med flingor och yoghurt men det gick inge bra och jag fick ge upp efter halva skålen. Jag inväntade ytterligare fyra värkar och sen väckte jag min man, han trodde inte det var på riktigt och svamlade fram att han skulle sova mellan värkarna, men när han hörde hur jag flåsade mig igenom värkarna som kom ganska tätt nu bestämde han sig för att gå upp och duscha.

Vi väntade till kl.6 då bestämde Robin att vi skulle åka in för nu kom det ca tre värkar på tio minuter. Vi ringde en taxi och min mamma för att berätta att vi åker in. Vi blev inskrivna på Mölndals sjukhus kl. 6.35, barnmorskan presenterade sig som Agneta och tog en ctg kurva, värkarna syntes men enligt mig var dom starkare än vad som visades. Hon kollade om jag var öppen (aj aj vad ont det gjorde!!) och brast ut ett "Oj! du är ju redan öppen 5-6 cm" Hon tog fram sin slabbiga hand och visade med fingrarna "Titta så här mycket är du öppen". Jag fick den underbart snygga sjukhusskjortan och ett par nättrosor, när jag gick in för att byta om släppte slemproppen tillsammans med lite blod. Agneta visade oss till vårt förlossningsrum och lämnade oss för att hämta lite dricka. Jag satte på radion och gick runt lite i rummet, jag skojjade med min man och när värkarna kom satte jag mig ner i en stol och väntade ut dom. Vi bestämde oss för att gå ut och titta lite på tv, och satte oss i korridoren och kollade på nyheterna, inte för att vi tittade så mycket allt var ju så spännande och det gjorde ont. Robin gick ner till kiosken för att handla lite godis och mat till sig, jag frågade om jag fick följa med men det fick jag inte. Vi gick in i rummet igen och jag la mig ner en stund, jag hade ju läst att man skulle försöka slappna av mellan värkarna för att orka om det blir en långdragen förlossning. Kl. 8 kommer Agneta in och sätter på en ctg, men den visar inte mina sammandragningar och jag får övertala hene att jag faktiskt har ont!! men jag förklarar också att dom inte har blivit värre så hon bestämmer sig för att låta vattnet gå. K..8.45 tar hon hål på fosterhinnorna och ut rinner svagt grönfärgat vatten, vilket tyder på att bebisen har bajsat i magen. Hon sätter en skalpelektrod och kopplar på en STAN maskin som mäter bebisens ekg.Kl. 10.36 sticker hon upp dom hemska fingrarna igen för att kolla hur mycket jag har öppnat mig, och nu ligger jag på 6 cm inte mycket har hänt alltså. Med tanke på att bebisen hade bajsat och det är inte bra för den att ligga och svälja det vattnet vill hon skynda på förloppet lite grann och eftersom det inte fungerade med att låta vattnet gå bestämmer hon sig för att sätta värkstimulerande dropp. Jag är jätterädd för jag tycker det gör tillräckligt ont redan!

11.45 sätter hon på droppet, då har jag värkar med 6 minuters mellanrum. Kl. 12.11 känner jag att nu gör det alldeles för ont, nu vill jag pröva lustgasen. Jag lär mig den snabbt och den funkar toppenbra dom första värkarna, men sen gör den mindre nytta. Jag använder den ändå under resten av förloppet som en slags trygghet. Kl. 12.49 känns det som jag vill börja krysta och det gör fruktansvät ont nu (!) Jag ber Agneta titta efter hur mycket jag är öppen (Med lite eftertanke eftersom det gör så ont!) Nu är jag iallafall öppen 8 cm, men jag hoppades ju på att vara fullt öppen och blev ledsen för att det var länge kvar. Smärtan började bli outhärdlig och jag ville inte längre. Efter en timme av hemska värkar ringde vi på Agneta igen och sa att nu måste det ju ha hänt något !! Jag vill ha ut ungen nu!!!

"Fortfarande bara öppen 8 cm" Jag utbrast ett " SKOJJAR DU !!" det är ju inte sant, jag ville inte längre och försökte övertala mig, min man och Agneta att nu ger jag upp, jag orkar inte längre. Men så blev det ju inte! Kl. 13.35 kommer Agenta in och fråga om jag vill ha sterila kvaddlar som smärtlindring, "Om det tar bort smärtan vill jag ha det" , det ångrar jag djupt! Hon och en barnnmorska om in med sprutor och sa "Nu får du andas hur mycket lustgas du vill". Det gjorde så fruktansvärt ont att jag inte har några ord för det! Det var det värsta jag någonsin vart med om och "smärtlindringen" höll bara i en halvtimme ungefär. Kl. 14.00 dom byter barnmorska tack och lov för vi gillade aldrig Agneta hon var dålig på att förklara vad hon gjorde och var alldeles för snabb. Vi fick in en helt underbar barnmorska som hette Kerstin, jag förklarar för henne att nu vill jag krysta, jag skriker mig igenom värkarna nu och är redo att ge upp när som helst. Hon säger att det är en liten kant kvar men om du krystar under nästa värk så skall jag försöka putta undan den. Jag trycker på allt vad jag orkar och kanten glider undan *pust*.

Plötsligt fylls rummet av folk och säger att nu blir det snart bebis. Jag ligger på sidan och krystar och krystar och får mycket beröm för att jag är så duktig. Jag tar i så jag blir alldeles blå i ansiktet. Jag skriker ut att jag orkar inte, "Ta ut den!!! ta ut den NU!!" Plötsligt känner jag hur huvudet kommer fram och glider in igen, jag sa "Jag kände den, jag kände huvudet". Kerstin förklarade att nu är det inte långt kvar och att jag var jätteduktig. Kl. 14.30 är han nästan ute och jag känner huvudet, det svider fruktansvärt i hela underlivet medan jag väntar på nästa värk. Kerstin sa till mig att inte trycka på lika hårt nästa värk utan ta det lite försikigare, eftersom jag hört att man kan spricka om man har för bråttom. Kl. 14.33 kommer han ut han hade navelsträngen två varv löst om halsen och dom suger rent näsan och svalget från det bajsiga vattnet. Han skriker rätt rejält med en gång, jag tittar upp och ser en snopp!! "Det är en pojke älskling!!" Jag vill att Robin skall släppa mitt ben så jag får hålla min bebis, det kändes som en evighet innan han släppte benet och dom la upp honom på min mage. Han var det vackraste barnet jag någonsin sett och är fortfarande! Jag ligger med honom i famnen och gråter av lycka när jag känner ännu en värk närma sig, jag gissar på att det är moderkakan som vill ut och säger till Kerstin att det kommer en värk. Hon säger till mig att krysta och det gör jag, kl. 14.41 kommer moderkakan, den var hel och jättestor, jag fick nämligen titta på den. Den var slemmig fast det var häftigt att se den som hade livnärt mitt barn under alla dessa månader. Jaha då var det färdigt, eller vänta tänk om jag har spruckit. Jag bad Kerstin kolla efter men det var ok! Jag hade fått en liten bristning men den behövde inte sys utan var mer som ett skrubbsår, sa hon. Lille Marcus började amma med en gång och efter Kerstin hade vart inne för att väga och mäta honom sen somnade han i sin lilla plastbytta ( det var den första och enda gång som han sov i den). Han vägde 3430g och var 50 cm lång, huvudmåttet var 37 cm.

Jag ringde till min mamma och berättade att hon blivit mormor till en underbart söt liten kille, det var jätteroligt! Vi fick våra efterlängtade mackor, och precis när jag skulle sätta tänderna i den ena känner jag att jag är jättekissenödig! Skyndar mig upp för att upptäcka hur blodet rinner ner för benen, vi blev lite oroliga och ringde efter barnmorskan, en annan barnmorska kom in och blev förskräckt. Hon visste ju inte om att Kerstin precis vart inne och tryckt på magen och att det var därför det rann. Dom tvättade rent mig efter det att Kerstin vart inne och förklarat hur det låg till. Jag gick dom ångestladdade stegen mot toaletten, jag hade ju hört att det skulle kännas men jag visste inte hur ! Jag önskar att någon hade berättat detta för mig, för det sved nåt så vansinnigt, hade jag vetat hade jag använt mig av handduschen med en gång, men den blev välanvänd senare. Efter vi hade ätit och pratat med mamma igen (hon ville komma upp, men jag bad henne vänta tills vi hade fått ett rum på bb), fick vi äntligen ett rum och dom rullade ner oss till bb på avd. 208 (fd förlossningsbb). Jag fick dela ett rum med en tjej som fått barn för tre dagar sen, hon hade fått en mörkhårig liten flicka som var jättetyst och verkade sova hela nätterna. Efter mamma hade vart där åkte hon och Robin hem, jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Helt själv med en alldeles ny bebis som jag skulle ta ansvar för med en gång, jag hade sovit knappt två timmar sen natten innan och bara ätit tre mackor sen middagen dagen innan, och alldeles väck efter allt som hade hänt..all smärta och alla lycka. Marcus skrek hela natten, dom trodde att han mådde illa efter att ha svalt det bajsiga vattnet. Jag var helt förstörd och satt och grät i tv rummet. Dom snälla barnmorskorna tog honom en strund då och då när dom hann, så jag fick sova. Kl. 6 på morgonen ringde jag Robin och sa att nu får du ta en taxi hit för jag orkar inte vara ensam längre. Han kom snabbt så jag fick duscha och äta lite grann. Natten därpå fick han sova över som tur var.

Marcus var visserligen snällare den natten, men jag behövde få hjälp och närhet av honom så jag inte kände mig så ensam och vilsen. Vi åkte hem dagen därpå, amningen funkade och jag led i dom hårda sängarna så vi såg ingen anledning till att stanna kvar. Läkaren kom och undersökte honom och han mådde jättebra. Vi tackade våran underbara barnmorska Kerstin som hade vart med oss under hela bb tiden med en stoor kram! Den första veckan hemma var en blandning mellan stor lycka och total kaos, jag hade jätteont överallt, eftervärkar, såriga bröstvårtor, svidande underliv...Ja listan kan göras lång, men med en underbar liten Marcus vid sin sida klarar man allt !



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-01 09:07)
Betyg: 5
bra berättat, och det var ju kämpigt i början för dig,men grattis till marcus