Barnsidan - Sagan om Sara
Meny


Sagan om Sara

Publicerad: 2012-01-04
Helenas tredje barn, Sara föddes planerat hemma. Mäktig läsning!

När jag för tredje gången i mitt liv blev välsignad med två blåa streck så visste jag att den här gången skulle det bli annorlunda. Den här gången skulle jag inte bli förlöst på sjukhus ibland en massa främmande människor som stressade mig. Den här gången skulle jag välkomna mitt barn hemma, i lugn och ro till skenet av stearinljus och toner av vacker musik.

Min första förlossning var ett 30 timmar maraton-drama som slutade med värkstimulerande dropp, epidural, klipp, sugklocka och hela baletten. Jag kände mig överkörd, på gränsen till utsatt för ett övergrepp och berövad av något väsentligt.

Förlossning nummer två var betydligt lättare, endast 26 timmar varav 3 på sjukhus. Trots den korta tid på sjukhus så kände jag mig ändå oerhört störd av alla rutiner och att allting skulle skyndas på hela tiden. Men det värsta av allt var nog stressen när moderkakan vägrade lossna. Jag hade oroat mig mycket för detta redan under graviditeten. Dels så hade de stressat mig under första förlossningen och dels så hade så många av mina väninnor blivit sövda och fått den manuellt utplockad. Detta var något som jag fasade för och självklart ville undvika. Jag märkte på barnmorskan hur stressad hon blev av att den inte kom. Gång på gång förklarade jag att jag bara behövde lite lugn och ro och den skulle komma. Men istället för att lämna oss så vällde det in en massa människor som gav mig syntocin, akupunktur, tryckte på magen och drog i navelsträngen. Min irritation växte i takt med deras oro. Efter en timme utan moderkaka på bordet så gav de slutligen med sig och lämnade oss ifred. Den kom strax efter att de lämnat rummet. Detta var bara en av de många händelser runt mina förlossningar där jag känt rent instinktivt att jag vet vad som är bäst men inte blir tagen på allvar.

Förlossningsvården i U.S.A. där vi bor är ganska annorlunda ifrån den svenska. Här är det mesta styrt ifrån rutiner och policies där allt handlar om att undvika att bli stämd. Minst hänsyn av alla inblandade visas den födande kvinnan. När jag vid första besöket träffar läkaren som skall in och gräva i mitt allra mest privata inte ens ser mig i ögonen när han pratar med mig, då har jag bestämt mig. Aldrig i livet att jag föder barn ännu en gång på rygg, med benen i luften och med folk som står och gapar på mig och dirigerade krystningar.

Så jag börjar leta barnmorska och har tur att komma i kontakt med Kerry, den mest änglalika människa jag någonsin har träffat. Jag läser allt jag kan komma över. Jag vill ha svart på vitt, kall vetenskaplig fakta. Ju mer jag läser desto mer övertygad blir jag om att en födelse hemma är det enda rätta för mig och mitt barn. Ingenstans hittar jag vetenskapliga bevis på att en födelse hemma innebär mer komplikationer eller risker för vare sig mor eller barn. Tvärtom. Allt jag läser känns så naturligt, rätt och så otroligt självklart. Barnafödande är en helt naturlig process som fungerar bäst av att ge kontrollen till kvinnan. Varje kvinna vet själv instinktivt vad som är bäst för henne, oavsett om födelsen äger rum på sjukhus eller hemma. Jag vill ge mitt barn bästa möjliga start i livet och känner att en Lotus-birth i vatten är dess rätta element. Jag förebered mig minutiöst, lämnar ingenting åt slumpen som gör att jag måste överge mina planer på en födelse hemma. M.a.o. så är jag ytterst noggrann med både mat/dryck och motion. Äter vitaminer och dricker hinkvis med hallonblads-te som enligt många uppgifter skall vara bra för livmodern och bidra till ett enkelt och snabbt värkarbete.

Natten den 3:e maj vaknar jag vid ettiden av rejäla sammandragningar. Det är ingen tvekan om att det är grejor på gång. Äntligen! Sambon är snabbt på fötter och sätter igång att fylla vår inhyrda birthing-tub där barnet skall födas och tänder en brasa. Själv ser jag till att alla kameror är redo, tänder en massa stearinljus, plockar fram dricka och lite tilltugg samt sätter på lite inspirerande musik. Efteråt har det slagit mig att alla förberedelser var precis som inför en fest vilket en födelse faktiskt är.

Vi ringer till Kerry vid tretiden och hon kommer över direkt. Hjärtljuden låter fantastiska säger hon. Det känns tryggt att veta. Jag glider ner i poolen som är fylld med 38-gradigt vatten. Intensiteten av sammandragningarna mildras och jag känner tydligt hur varje cell i hela kroppen slappnar av i det ljuvliga vattnet. Stackars sambon springer hela tiden. Han far upp och ner för trapporna, hämtar vatten, frukt, is och är en oslagbar hjälp. Kerry ligger i soffan ca fem meter ifrån mig. Det ser ut som om hon sover men jag vet att hon har full koll på vad som händer. Med jämna mellanrum kommer hon och lyssnar på babyns hjärtljud. Varje gång haglar superlativen: det låter fantastiskt! underbart! kolossalt bra etc. Det kanske låter överdrivet men det ger mig en rejäl dos trygghet och positiv energi.

Tracy, Kerrys assistent, anländer vid femtiden och då har sammandragningarna ändrat karaktär. De kommer oftare och håller i längre. Jag försöker andas bort obehaget samtidigt som jag står på alla fyra och sambon masserar mig kraftigt vid ryggslutet. Jag känner för något kallt på ryggen. Kontrasterna med värmen runt magen och kylan av en isbit på ryggen under nästa sammandragning gör att jag enkelt kan blåsa bort all smärta. Men jag stönar högljutt av den enkla anledningen att det känns skönt att göra det. Jag dricker massor av vatten och äter ananas för att hålla både socker och vätskedepåerna maximerade. Mellan sammandragningarna hänger jag på poolkanten som gör att jag kan slappna av totalt.
Tracy och Kerry sitter i soffan och viskar vilket jag uppskattar oerhört. Jag är mycket känslig för ljud och ljus och de använder ficklampor när de behöver skriva ner något. De är med till hundra procent och finns tillhands, men låter mig och sambon ta hand om vår förlossning.

Det börjar ljusna ute och jag känner mig lugn och trygg och avverkar värk efter värk. Plötsligt säger Kerry, "behöver du krysta? Det låter så, prova att ta i lite grann och känn om det känns bra." "Va, redan? säger jag. Men det skall väl börja göra sådär jätteont först? Typ tappa kontrollen....?" Jag krystar ett par gånger men tycker ingenting händer. Jag kliver ur poolen och sätter mig på huk och krystar återigen. Kerry kollar så att jag verkligen är helt öppen. Det är jag, men vattnet har inte gått. Jag är lite otålig, elva dagar över tiden börjar kräva sin tribut. Jag vill veta vem som huserar därinne och vill inte vänta längre än nödvändigt. Jag ber Kerry att ta hål på hinnorna och hoppar tillbaka i poolen. Det är dags för Fredrik att hoppa i poolen oxå. Nu börjar saker och ting hända. Jag känner huvudet komma fram och kämpar med den paradoxala känslan av att både vilja ta i och hålla emot, samtidigt. En väldigt märklig känsla. Kerry frågar om vi vill att de skall hämta barnen som ligger och sover på ovanvåningen. Men jag vet inte om deras närvaro kommer att distrahera mig. Vi låter dem sova.

Vid nästa sammandragning känner jag det s.k. "ring of fire" och ser huvudet halvvägs ute. Trots att det spänner och bränner så är det världens mest abnorma upplevelse. Fredrik håller emot huvudet så att det inte skall flyga ut för snabbt, och det hjälper för jag slipper bristningar denna gång. Vid nästa värk är huvudet ute, men babyn har navelsträngen runt halsen, konstaterar Kerry lugnt och hur naturligt som helst. Hon lyfter den över huvudet och sedan föds axlarna fram. Klockan är 6.37 på morgonen och tiden stannar när jag ser en liten varelse med ena ögat öppet komma seglandes ur min kropp och genom vattnet. Fredrik lyfter sakta och försiktigt babyn till ytan. Detta ögonblick kan jag inte klä i ord. För denna känsla av eufori och förundran över livets mirakel fick en helt ny dimension denna morgon. Jag tror inte att det är en överdrift att säga att det är det största vi har varit med om. Vi skapade detta lilla liv för nio månader sedan och får nu välkomna det i det medium som förde oss två samman, åtta år tidigare. Bara vi vet vad det betyder.
Jag tar babyn i famnen som genast börjar andas utan hjälp. Navelsträngen ligger mellan benen och döljer det som vi självklart förväntar oss hitta där. Jag lyfter och blir mycket förvånad när jag ser att något saknas och utbrister, "det är inte sant - det är ju en flicka?!" Tänk att vi har fått en flicka. Det känns helt overkligt. Tracy hämtar två yrvakna pojkar som äntligen fått sin efterlängtade lillasyster.

Efter 4 timmar i poolen är jag nu redo att kliva ur och får hjälp att sätta mig på sängen som står bäddad precis bredvid. Då kommer moderkakan. Jag hade inte ens skänkt den en tanke och här avgår den helt spontant efter bara 15 minuter. Eftersom vi bestämt oss för en s.k. Lotusbirth så klipper vi inte av navelsträngen utan istället så sköljer vi av moderkakan, torkar den och häller på rejält med havssalt och rosmarin. Sist så sveper vi in den i en tygblöja. Det känns helt rätt. När babyn och navelsträngen är redo att separera så skall vi gräva ner moderkakan i trädgården och plantera en fin blomma ovanpå.

Morgonen den 3 maj, 2002 är magisk. Vi sitter alla på sängen och skålar i champagne och cider och sjunger ”Happy Birthday” och ”Ja må hon leva….” När vi lite senare får frukosten serverad så slår det mig hur fullkomligt livet ibland kan kännas. Vilket underbart sätt att starta en ny dag på och vilket underbart sätt att starta ett nytt liv på.

Skrivet av: Helena Björk



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Josse (2012-06-11 21:02)
Betyg: 1
Heja Ebba! Äntligen ngn som står upp mot onaturligt flum.
Ebba Kvarnhed (2012-06-11 21:00)
Betyg: 2
Om ni nu ville att förlossningen skulle vara så naturlig som möjligt varför rigga upp en massa kameror och dessutom ta hål på hinnorna. Vaddå naturligt??
Suzan (2012-01-04 07:35)
Betyg: 5
Underbart!
Marie (2006-01-26 10:35)
Betyg: 5
Det är verkligen en saga, så otroligt vackert skriven.
loppan05 (2005-10-26 23:44)
Betyg: 5
det var en väldigt vacker berättelse, sicken drömförlossning, och vilka underbara bm du hade hittat..du har verkligen orden i din makt..
Anne Sternbrink (2003-12-18 00:40)
Betyg: 5
Tårarna rullar på min kind medan ett leende syns på mina läppar - kan en födsloberätelse få bättre betyg?
Sabina S (2003-11-24 17:14)
Betyg: 5
Makalöst! Jag vill se bilder, jag vill läsa en fortsättning... Som en riktigt bra bok - bara att detta är verkligheten. Jag blev uppslukad av läsningen och grymt besviken när jag nådde slutet - av att det tog slut alltså.
Tack för att jag fick ta del av er berättelse!
Eva-Lena Sjöberg (2003-10-02 20:53)
Betyg: 5
Tack för att du delade med dig av din fina förlossning,,Lycka till i framtiden med hela familjen.kram
Linda Ganters (2003-07-16 16:09)
Betyg: 5
Vilken fantastisk berättelse om Sara och hennes starka föräldrar! Tårarna rinner. Tack!
Emma Mårtensson (2003-06-24 20:41)
Betyg: 5
Tack Helena för en otrolig härlig berättelse. Själv planerar jag också att föda hemma nästa gång. Er underbara historia får mig att ännu mer tro att det är ett rätt beslut för min del.
Sofia Andersson (2003-06-23 14:03)
Betyg: 5
Linda Holmqvist (2003-06-19 12:14)
Betyg: 5
Det var det vackraste jag läst på länge. Jag var tvungen att blinka bort tårarna
Maria Nordsäter (2003-06-03 12:45)
Betyg: 5
Vilken underbar berättelse! Sitter här med tårar i ögonen! Tack för att vi får dela upplevelsen med dig! Hoppas på att min andra snart förestående förlossning blir en helt igenom fin upplevelse.
Ulrika B (2003-06-02 17:00)
Betyg: 5
Lika magisk varje gång man läser om när Sara kom till världen!
Camilla Hedlund (2003-05-19 19:07)
Betyg: 5
Sitter med tårar i ögonen. Tack för en underbar berättelse.
Ann-Sofie Gustavsson (2003-05-14 07:25)
Betyg: 5
Åh det var den finaste och mest rörande berättelse jag nånsin läst. Tack för att du delade med dig.
Ann-Christine Bertilsson (2003-05-13 21:53)
Betyg: 5
Tack för att du delade med dig av din upplevelse.
Ann-Christine
Jeanette K (2003-05-13 18:48)
Betyg: 5
ÅH! Tack för en underbar berättelse. Jag hoppas också på att min nästa (tredje) förlossning blir hemma!