Barnsidan - Resan till att bli dubbelmamma
Meny

Förlossningsberättelser > Resan till att bli dubbelmamma

Resan till att bli dubbelmamma

Publicerad: 2004-08-31
Det här är berättelsen om mamman som tog revansch på sin egen första förlossning och 16 månader efter första dotterns födelse hade enligt egen utsago en 'cool' förlossning när en underbar liten Oliver kom till jorden.

gravid igen
Att säga att en graviditet är oplanerad låter så fult, som om "oplanerad" betyder "oönskad"? De flesta håller nog med mig om att det viktigaste trots allt är att barnet är efterlängtat och oavsett hur vältajmade barnen är så är de alltid små mirakel. Men "oplanerat" var det i alla fall när jag blev gravid för andra gången, knappt 7 månader efter första barnets födelse.

Det blir till att tänka om i ett sånt läge, att inte bara se allt det krångliga som stor otymplig syskonvagn, dubbla blöjbyten och än färre hela nätters sömn. Istället för att se det negativa såg vi allt det positiva med att få barn tätt. Visst blir det jobbigt för oss föräldrar, men det har man ofta igen sedan när barnen blivit större och har varandra som lekkamrater. Barnen kommer dela barndomen och ha många gemensamma minnen, i större utsträckning än vad syskon med fler år mellan sig har.

Första förlossningen var ganska tuff och tog lång tid. De som känner mig vet att jag varit 'aningens' (till och från ganska mycket) förlossningsrädd efter Hannahs födelse. Helt enkelt för att den var så tuff att jag aldrig kände mig 'delaktig' utan bara överrumplades av värkarna, dessutom kom de väldigt tätt med ca 30 sekunders mellanrum från början... Så när jag blev gravid igen var det det första jag tänkte på, 'hjälp jag vet inte om jag vill genomgå en till förlossning...!'

förberedelser
Att exakt samma scenario skulle upprepas vid en andra förlossning var ju inte så trolig, men det kändes viktigt att mentalt förbereda sig på värkarbetet, hur värkarna ska tacklas, att andning hjälper till och så vidare. Jag gick på yoga för gravida, som i mångt och mycket går ut på avslappning och att hitta sköna ställningar tillsammans med den viktiga andningen. Andning och avslappning gör värkarna lättare att tackla och man kan mer följa med i den våg som värken utgör, och även när värkarna kommer tätt emot slutet så har man med andningen och avslappningen kontroll och vet att värken snart är över och man får en stunds vila.

De senaste månaderna hade jag verkligen mentalt förberett mig på hur jag ska tackla värkarna och tänka och andas under förlossningen. Säkert en halvtimme om dan har jag tänkt på detta, att 'andasandasandas' och göra kroppen 'tungtungtung'. Henrik har varit väl införstådd i vad jag vill och hur jag tänker.

Det fungerade bra med Herniks hjälp trots en mindre bra/engagerad BM till en början. Jag hade väldigt starka värkar som gjorde bra nytta, Henrik och jag och lustgasen lyckades själva tillsammans med en bra undersköterska som peppade på och hjälpte till med andningen i lustgasen och tog oss igenom öppningsskedet. Jag fick epidural i slutet iom att jag bad om det - mina värkar höll i sig i 2 minuter vid det laget! Och då var det inte lätt att andas och tänka längre... "Epiduralguden" kom och jag var öppen nästan 10, men fick en halvtimmes "vila" tack vare epiduralen.

Men på det stora hela hade jag gjort allt själv! Sen kom en ny BM - Helen Woxå Persson, som bara tog över och sa att "vet du Rebecca, vi har inget att vänta på upp och ställ dig testa olika förlossningsställningar så ska du set att ditt barn kommer snart". Jag var ju öppen tio centimeter, trött och lite sur på henne att jag inte fick andas lite till innan krystningsarbetet... Hon såg det men nonchalerade det helt, "du orkar det ser jag, du kan det vet jag" sa hon.

Så jag ställde mig upp och testade lite olika ställningar, värkarna var jättestarka nu och som vissa vet så tar epiduralen inte bort trycket nedåt. På nolltid sjönk han ner, efter det att hon tog vattnet då blåsan buktade så utan att spricka. Sen sa hon "ok är du beredd på att möta honom?". Hon peppade berättade hur man krystar, sa att jag var bäst i världen och krystade som en hel karl!

"Ok, Rebecca och Henrik hur ska ni stå/sitta/ ligga nu när du testat?" Jag bestämmer mig för att jag vill sitta upp rakt och fram kom en pallpotta, "här" sa BM "nu föder vi barn!". Vet inte hur många gånger jag krystade men nog inte fler än kanske 4, då värkarna var så långa och starka men det var ändå någon minuts paus emellan dem. Helen sa när jag gjorde rätt och peppade mer och mer och mer och sa nya saker att koncentrera mig på hela tiden, vilket var skönt att inte bara känna smärtan.

Sen kommer huvudet, "känn" säger hon "Rebecca, huvudet är ute", och vi hör gurgel, det låter som lite prat :) Alla skrattar, nästa värk är han ute, kändes som om jag väntade en evighet på nästa värk, "andas ut barnet Rebecca, andas ut barnet", och hur det än låter så andas jag ut barnet!!

Henrik satt bakom mig hela tiden höll i mitt huvud och drog mig lite bakåt i varje krystvärk, det kändes jättebra! Helen tog emot lille Oliver och sa "se efter då om det är en liten son ni fått" och det var det ju. Henrik klippte navelsträngen medan jag håller Oliver tätt emot mig. Men sen tas han bort då endast halva moderkakan kommer ut. Barnet ges till Henrik på nolltid kommer ett helt läkarteam, upp med mig på britsen och jag får epidural igen... Inte så kul, men ärligt talat håller jag ögonen på Henrik och Oliver och andas igen enligt Helens uppmaning, försöker att inte tänka på annat än andningen. Läkarna pusslar ihop moderkakan och känner sig nöjda, ingen operation behövs, "vi fick ut allt" hör jag. Henrik håller mig i handen hela tiden och Oliver trycker sig emot honom.

Sen....det stora lugnet vi väntat på....

Skrivet av: Rebecca L
Jobbar med chefsrekrytering till största delen av dagen, ägnar även tid till att skriva barnstories, fast väldigt sällan tyvärr. Jag är doula om jag blir tillfrågad, det är en häftig resa att vara stöd under en förlossning och en ära att få närvara. Rent politiskt rätt blå, men inte mycket är svart eller vitt för mig. Jag har två "eatable" små barn som kom tätt och efterlängtade! Hannah född 00 och Oliver född 01. Är lyckligt gift och flyttat utomlands och erfarit en hel del kulturkrockar men hela sammantaget är allt bara positivt med en utlandsflytt som familj. Barnen är tvåspråkiga idag, en härlig "gåva" att ge dem.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugoett med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-17 19:20)
Betyg: 5
bra skrivet, o det var ju bra att denna förlossningen blev lite bättre..:)
Anki Jonsson (2004-09-07 18:38)
Wow, vilken revanch, jag är imponerad... Lycka till med Oliver och Hannah, hoppas allt är bra. :-)
Béatrice Karjalainen (2004-09-07 12:38)
Låter verkligen som revanch. Tack för att du delade med dig.