Barnsidan - Rasmus födelse 31 juli-99
Meny

Förlossningsberättelser > Rasmus födelse 31 juli-99

Rasmus födelse 31 juli-99

Publicerad: 2004-11-10
Igångsättning i v. 42+3 pga hotande preklampsi och stort barn + överburenhet. Utdraget krystarbete och sugklocka.

Klockan ringde tidigt på morgonen den 30/7-99. Det var en konstig morgon att vakna upp till. En egendomlig känsla av rädsla, förhoppning och lycka spred sig. En del av mig ville bara dyka under täcket medan den andra var sprallig och kunde knappt vänta.

Klockan åtta hade jag fått tid. Vi åkte till Uppsala vid 06.30. Det var en underbar sommarmorgon. Det var hett i luften. I bilen satt jag tyst. Tankarna for runt. Fjärilarna var många i magen. Det var både en läskig och häftig känsla. Man hade ju inte en aning om vad man skulle få uppleva.

Klockan 8.00 var vi på förlossningen. Eftersom jag var ensam följde min mamma med mig. Det var enormt skönt att ha henne med. Vi fick komma in i ett intagningsrum. Barnmorskan var en mörk jättetrevlig man som hette Urgessa. Han log stort åt mig, jag försökte ge honom ett avslappnat leende bäst jag kunde. Gud vad nervös jag var!

De kollade ctg och sen kom han tillbaka och sa att "Det är väl bara att sätta igång eller vad tycker du?". Jag fick byta om till de snygga kläderna... Jag fick lägga mig på sängen och han tog hål på fosterhinnorna. Han fick peta ett tag för de var sega. Men så rann det sparsamt klart fostervatten. Det kändes konstigt! Klockan var nu 10.00.

Mamma och jag går ut i korridoren och går lite i väntan på värkar. Och de kommer redan efter en halvtimme. Inte smärtsamma men det gör ont i korsryggen så jag får svårt att gå och får en sån där att stödja sig på, heter det gåstol ?!. Det blir för jobbigt att stå. Vid tolvtiden är värkarna igång på riktigt och jag tycker det känns bättre att sitta.

Jag sitter på sängkanten och får en saccosäck att luta mig mot. Jag får också varma kuddar runt ryggen som hjälpte lite. Samtidigt börjar jag med lustgas och detta hjälper mig enormt att slappna av mellan värkarna. I det här läget är jag nu fullt koncentrerad på vad som händer inom mig. Jag hör vad alla säger men har inte tid eller ork att svara. Urgessa kommer in och han ska gå av sitt pass. Han sätter sig bakom mig och kramar om mig och säger att jag är jätteduktig och önskar mig lycka till.



Min nya bm kommer, hon heter Maria och är jättebra hon med. Hon pratar med mjuk stämma. Emellanåt kollar hon hur öppen jag är. Allt går bra, jag öppnar mig 1 cm i timmen. Kl. 16.30 börjar det trycka på känns det som. Bm vill att jag provar lite ställningar. Jag gör som hon säger och försöker stå på knä i sängen men det gör så ont att jag ligger på sida istället.

Kl 17.00 visar ctg decelerationer, hastig minskning av hjärtljuden, som kan tyda på att barnet har syrebrist men också kan vara ofarligt. En doktor kommer och tittar på kurvan. Sen kommer hon då och då och tittar på kurvan. Kl 18.40 börjar jag krysta. Jag är inte kontaktbar och minns inte mycket från det här skedet. Värkarna är dock korta och syntocinondropp sätts.

Ctg visar fortsatta decelerationer. Läkare kommer och går. Krystningen går trögt. Kl 19.40 tillkallas läkaren igen hon ser på kurvan och lovar att komma tillbaka pga hög belastning på avdelningen. Klockan 20.00 då läkaren är tillbaka är hjärtljuden sämre, mamma tror att de var nere på 60-40 slag/min.

Då vaknar jag helt plötsligt upp ur mig själv. Rummet är nu upplyst och det är många personer i rummet. De diskuterar och låter irriterade på läkaren. De ansåg nog att denna borde prioriterat detta. Mamma kommer in genom dörren (jag visste inte att hon hade varit borta) med tårade ögon. Hon ser orolig ut och först då förstår jag nog att det inte är riktigt som det ska. Men jag har som tur var inte tid att tänka så mycket, jag måste jobba. Han måste komma ut.

De diskuterar snitt men läkaren går och man kan märka att barnmorskorna blir irriterade. 20.15 tar de ett laktattest och beslutar att lägga sugklocka pga hotande fosterasfyxi. kl. 20.34 görs första dragningen. Syntocinonindroppet höjs i rask takt. Kl 20.40 ges Xylocain Adrenalin och de gör ett klipp. Efter 18 minuter, kl 20.53, 11 tunga dragningar och yttre press av två sköterskor som "slängde" sig över mig kom han äntligen ut!

Jag får upp honom snabbt på min mage, jag hinner se att det är en pojke innan de klipper navelsträngen och springer ur med honom upp och ned. Han var alldeles gråvitblå och det såg hemskt ut. Mamma får gå med och det känns skönt för mig. Jag lyssnar efter om jag ska höra hans skrik och inbillar mig att han skriker (vilket han inte hade gjort) och känner mig lugnare.

De är tillbaka efter en stund. Mamma kommer in med honom i en handduk. Han tittar med stora ögon. Och han var så söt, min lilla trollunge! Jag fick honom till mig och aldrig har jag nog känt mig så lycklig och lättad. Han mådde bra trots allt och han var min lilla pojke! Jag grät och mamma grät.

Sen var det dags att sy mig. Jag hade spruckit mycket och klippet hade brustit i sin förlängning. Det var oerhört jobbigt, jag ville inte ha ont mer. Det sved som eld och jag hade ont i hela kroppen efter kraftansträngningarna. Mina ben bara skakade. Det tog nästan en timme att sy allt.

Men när det äntligen var klart kunde vi bara mysa. Lamporna släcktes ned och vi fick in brickan med smörgåsar, kaffe och juice. Åh vad det var gott! Rasmus låg och snuttade för fullt. Stackarn hade väl ont i huvudet... Jag var så glad att det gick så bra, jag ryser när jag tänker på hur det hade kunnat gått. Jag fick veta dagen efter att det varit jättestor belastning på avdelningen, antagligen hade de snittat i vanliga fall.



Jag tackar gud att det gick bra!

Skrivet av: Annelie S



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiotvå med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Lena (2011-04-14 07:13)
Betyg: 5
En härlig och äkta berättelse om känslor som pendlar mellan lugn och oro.
Idag är Rasmus stor.
Annelie S (2004-12-14 10:16)