Barnsidan - "Plötsligt känner jag hur kroppen spänner sig och jag vill krysta"
Meny

Förlossningsberättelser > "Plötsligt känner jag hur kroppen spänner sig och jag vill krysta"

"Plötsligt känner jag hur kroppen spänner sig och jag vill krysta"

Publicerad: 2015-09-07
Linnea skriver om förlossning nummer två, även då föds en son.

Mannen jobbade borta under veckan och jag bodde hos mamma med blivande storebror. Kändes skönt att vara där i tryggheten hos mamma som var barnmorska och massor med folk nära som skulle kunna passa J om jag skulle behöva åka in eller så. Dessutom blev det ju lite avlastning att ha folk i närheten.

På onsdag morgon (37+2) ringer jag mamma som vid tillfället var i Stockholm och bodde på hotell en natt. Jag sitter på sängen och ska snart klä på mig, reser mig upp och känner hur det börjar rinna något längs benen. Säger till mamma att vattnet kanske gick och hon ställer tusen frågor. Tar på en binda och väljer ändå att avvakta. Får under dagen byta binda titt som tätt men är ändå inte helt säker utan avvaktar ett tag till. När mamma är hemma kollar hon och konstaterar att hon är säker på att jag läcker vatten så hon vill att jag ska åka in på en koll. Börjar i samma veva blöda mycket så tänker att det kanske är bäst så ändå. På förlossningen görs bara ett ultraljud där det konstateras att det finns gott om vatten och förmodligen har det inte gått. Får åka hem och återkomma om jag skulle blöda mer eller få värkar.

På natten vaknar jag av ont i magen. Tänker att jag behöver gå på toa och får en riktig kramp i magen igen. Känner då att det faktiskt är en värk. Ber en kort bön om att det ska avta eftersom mannen är så långt borta och jag verkar ha blivit bönhörd för efter ytterligare några värkar så stannar det av. Jag sover hela natten och torsdagen blir sen en upprepning av föregående dag. Koll på förlossningen, dom tror inte vattnet gått och jag åker hem. Samma visa på fredagen. Till saken hör att jag får byta binda en gång i halvtimmen eftersom dom blir så fulla och jag känner varje gång jag får en sammandragning hur det liksom pressas ut vatten och rinner ner i bindan. Men icke, samma läkare alla gånger och hon säger bestämt att vattnet inte gått. På fredagen är barnmorskan dock osäker för hon tycker verkligen att allt tyder på att det är vatten. Precis som min mamma också sagt hela tiden. Det bestäms att jag ska åka hem och komma in nästa dag för eventuell igångsättning. Dom hoppas att kroppen ska slappna av när mannen kommer hem och att allt ska starta naturligt.

Tidigt på lördag morgon vaknar jag av kraftigare förvärkar. Dessa kommer då och då men är inte alls som riktiga värkar. Låter tiden gå och inget särskilt händer men ringer förlossningen och ber om att få komma till kl 14 istället för kl 9 för jag vill ändå ge kroppen en chans att komma igång av sig själv. Åker sen hem till mamma med sonen för att vara på plats hos barnvakten ifall det skulle ta fart. Hon har dessutom mycket närmare sjukhuset så det känns bra. Där vankar jag runt hela dagen utan att det blir några ordentliga värkar så när mamma ska åka till förlossningen för att jobba kvällen tar vi vår bil och hakar på.

Väl där har dom fullt upp men vi får ändå ett rum, dom tar en ctg-kurva och känner att jag är öppen 4 cm men har fortfarande inga värkar att tala om. Får sätta mig i ett bad i väntan på bedömning om hur dom ska göra. När jag kommer upp ur badet får jag en ordentlig värk och bm gör en undersökning där hon känner att jag har en buktande hinnblåsa samtidigt som det väller vatten över hennes hand. Hålet på hinnorna sitter alltså i övre delen av livmodern och dom var intakta i nedre delen. Därför det fanns vatten kvar vid alla undersökningar men rann massor vid varje sammandragning. Hon bestämmer då att ta hål på hinnorna och då sätter allt fart på en sekund. Får plötsligt starka och väldigt täta värkar, precis som förra gången.

Går runt i rummet och kan inte hitta något som känns bra. Det är 30 grader varmt ute och ännu varmare inne. Till slut finner jag det skönast att så i det öppna fönstret så där står jag naken och tar värk efter värk samtidigt som jag lyssnar till ljuden från getter och andra djur som går en liten bit från sjukhuset. Att typ alla i huset mittemot kunde se mig naken och tjock, hängandes ut i fönstret och stöna, det hade jag inte en tanke på då. När jag blivit lagom nedkyld vill jag gå på toa. Är helt säker på att jag måste bajsa så sitter där en stund utan att något kommer och min man tvingar mig tillbaka till rummet. Kryper upp i sängen och står på knä lutad mot ryggstödet. Plötsligt känner jag hur kroppen spänner sig och jag vill krysta. Ringer på barnmorskan som kommer in och förstår att det är dags så hon kallar på en undersköterska också. Krystar en gång ståendes på knä men lyckas sen på något konstigt sätt vända mig om och sätta mig i gynställning innan nästa värk kommer. Säger till barnmorskan att nästa gång jag krystar kommer bebisen komma ut. Det känns så tydligt! Så hon ber mig pausa och inte trycka på nästa värk. Sagt och gjort. Jag håller emot och lyckas med nöd och näppe och vid nästa värk krystar jag en gång så huvudet kommer ut. Har lite värk kvar och krystar lite lätt igen och då glider hela bebisen ut! Han skriker och kommer upp på min mage. Kikar efter och ser att det är en liten lillebror. Helt fantastiskt!

Vi konstaterar att det inte ens är en timme sedan jag fick första värken och jag är ganska tacksam att jag var på plats för annars hade vi haft bråttom in när det satte fart. Jag blir undersökt samtidigt som lillebror ammar och jag är livrädd att ha spruckit eftersom det fick så fort och jag bara krystade tre gånger på två värkar men inte ens en bristning har jag. Sååå skönt! Känner mig så konstigt pigg och alert att jag går upp och kissar och duschar efter att vi ätit våra gudomligt goda förlossningsmackor. Därefter går jag själv upp till gyn där jag får ett rum och order om att stanna i 48 timmar eftersom man vill hålla koll på bebisen då vattnet ju faktiskt gått tre dygn innan. Känns konstigt att ligga där när jag mår så bra men samtidigt var det skönt för jag fick verkligen tid till att knyta an till lillebror då vi spenderade dessa 48 timmar nästan själva. Visst kom pappa och storebror på besök då och då men större delen av tiden var det bara vi två.

Två dygn senare får vi komma hem och äntligen påbörja livet som fyra i familjen. Så komplett på något sätt! Och ännu mer komplett blir det då vi väntar nummer tre och jag nu är i vecka 26. Ska verkligen bli spännande att se hur denna förlossning blir. Om det går lika snabbt och vad det är för en som tittar ut, kanske får vi tre pojkar (min känsla säger det) eller så bryts trenden med en liten flicka. Längtar massor!


Skrivet av: Linnea Wallin

Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiosex med siffror i fältet här