Barnsidan - När Noa kom till jorden
Meny

Förlossningsberättelser > När Noa kom till jorden

När Noa kom till jorden

Publicerad: 2012-01-04
Lördag 29 juli klockan 8 på morgonen vaknar jag av en gammal igenkännande känsla: mensvärk! Ja, det var ju onekligen ett tag sedan sist - ungefär 9 månader! Nu var det alltså en vecka kvar till utsatt födelsedatum, med eftersom jag aldrig hade känt en enda värk innan tog jag detta som förvärk eller falskt larm, som jag ju läst att nästan alla känt av. Inte ens de röda flytningarna fick mej på bättre tankar! Det var väl mitt sätt att slå bort det och inte hoppas allt för mycket, eller kanske rentav för att inte bli nervös!

Som alltid, då jag haft mensvärkar, såg jag till att aktivera mig för att, liksom, förmildra den molande känslan i magen. Så fram med dammsugare å på med städhandskarna!!! Solen strålade ute och min sambo "vågade" väl inte föreslå en promenad... Men när vårt hem var som nytt bestämde vi oss för att åka ner till slottskogen och ta en fika med min väninna! Sagt och gjort! Ute var det jättevarmt och ganska "jobbigt" i solen, men men... Man får ju ta vara på de få strålar man kan få! Min väninna log stort då jag sa att jag hade ont i magen, men jag slog åter bort det med att: det kan ta flera dagar ifall...

Dagen gick och jag kunde fortfarande inte lugna mig utan ville ut på ny utflykt mot kvällen - det var ju så fint väder! Min sambo föreslog en paus på filt med matsäck vid en grön fotbollsplan nära en skogsdunge. Dit åkte vi och mysti värmen och solen. Nu när klockan passerat 18 började jag dock känna mej ganska obekväm på filten och "mensvärkarna" som nu kändes lite mer började bli lätt besvärande. Jag hade svårt att hitta någon bekväm ställning, men tänkte inte nämnvärt på att det faktiskt började göra ont nu. Det berodde väl på att jag haft värre menssmärtor än så här att jag inte riktigt lyssnade till min kropp. När jag gick bort till buskarna var det återigen blodigt i flytningarna. Detta fick mej väl att börja känna att något så sakteliga började utveckla sig till lite mer...

Vi åkte hem igen och i bilen fick jag syn på en klocka som sa mej att jag faktiskt hade värkar var 5:e minut! Men de var så himla korta, vilket jag läst att det var typiska förvärkar. De varade inte mer än 30 sekunder eller max 45. Väl hemma gick jag och la mej, utifall något skulle vara på gång...Jag hade ju faktiskt inte tagit någon tupplur och kände mej trött.

Klockan 21 bestämde jag mej för att ringa upp till östra sjukhuset och fråga om mina korta värkar som ju kom så kontinuerligt. Bm. beordrade ett bad och tyckte att jag kunde ta det lugnt så länge de var så korta, värkarna. Väl i badet ringde bm. upp mej eftersom hon läst min journal! Jag hade varit på kontroll av fostervattensmängden som var på en låg nivå och därför ville de kolla det en gång i veckan. Jag hade då varit där 2 gånger. Hon tyckte att jag iallafall skulle komma upp. Men nu hade mina värkar avtagit, så jag sa att jag kommer om det sätter igång igen!

Klockan var runt 23 efter badet och jag lade mej åter på sängen. Värkarna kom tillbaka igen. Rätt som det var kändes det som bebisen sparkade till mej i baken och sedan forsade det vatten ut i sängen! jag ropade på min sambo som var helt inne i internet och inte alls fattade galoppen, så jag lyckades studsa upp ur sängen, vig som en antilop, och in på toaletten! Min sambo kom springande och nu sa jag till honom att det var dags att åka! "Gör en matsäck till dej", beordrade jag honom, och han fyllde en hel kylväska med käk! Nu ringde jag åter sjukhuset för att höra om jag skulle åka till specialkliniken eftersom det var de som hade kontrollerat mitt fostervatten. Jo, jag kunde åka dit!

23.30 kom vi in och en bm. ledde oss till ett rum. Jag började helt plötsligt känna en viss bråska. Bm. var så väldigt lugn. Men så hojtade hon till när hon fick se att jag var öppen 5cm! Hälften av jobbet hade jag gjort hemma, sa hon! Jaha, tänkte jag, jobb och jobb...

När hon så skulle kolla min puls började jag helt plötsligt känna mej fruktansvärt illamående och alldeles genomsvett. Jag avskyr att kräkas, men bad om en påse och blev mer och mer borta. Mitt blodtryck är vanligtvis väldigt lågt (95/55), men nu brakade det ner i botten och bebisens hjärtljud sjänk! Hon tillkallade läkare. Det hela var mycket obehagligt, men rättades snabbt och enkelt till genom att lägga mej på sidoläge. Förmodligen kom mit stora kroppspulsåder i kläm och bebisen tryckte nog på navelsträngen (efteråt fick jag läsa i min journal att navelsträngen var hårt virad runt halsen - huh!), så dramatiken varade bara tre minuter! Nu när allt var bra gick min bm. iväg för att skriva journaler...Va!?! Ska hon gå nu? tänkte jag som ju fortfarande kände att det var bråttom! Det var bara att ringa om det var något...

Vid det här laget hade jag bra värkar, men fortfarande korta. Jag klarade inte av att gå omkring så länge, kände mej jättetrött och ville helst av allt bara sova! Min sambo som höllt på att massera min rygg fick sluta med det eftersom allt helt plötsligt kändes som en påfrestning. Till slut kände jag att mina ben gav vika, så jag ringde på bm. igen frågade om jag kunde få ligga ner? Då tog hon en check igen och hojtade lika glatt denna gången; oj, du är öppen 8 cm. Här blir det nog barn inom 2 timmar, sa hon och försvann åter iväg! 2 timmar, tänkte jag helt förskräckt!!! Så länge??? Men det var mer bråttom än så, precis vad min kropp anade! Hon hade gett mej lustgas att inandas, men jag tyckte det kändes skitläskigt att bli "full" och slutade snart med den.

Klockan var strax innan 2 när jag nu än en gång tillkallade bm. Nu hade min kropp riktiga krämpor och jag bara koncentrerade mej på min lugna andning, inget annat. Lika högt som innan hojtade hon att hon nu såg huvudet!!! En till kvinna kom in och de ville jag skulle ta syrgas för bebisens skull. De började förbereda för att denna gång få ut bebisen! Inga fler journaler, tänkte jag lättad! Min kropp visade märkliga krafter och krampade på, samtidigt som jag "bara" låg och andades lugnt. Så säger bm. helt plötsligt att jag ska ta i ordentligt denna gång...Vadå denna gång? Ska jag ta i? Jaha, okej, tänkte jag. Då är det väl dags att börja krysta då! Sagt och gjort! Efter 2 krystningar var det klart, klockan var nu 02.06. Och det var en stor lättnad eftersom jag hade känt mej döende de sista 5 minutrarna! Ut kom en gråblå liten varelse och jag undrade om det var en pojke eller flicka? Då höll de upp honom och vi fick se hans lille snopp!!! Så lades han på mitt bröst, en märklig och fantastisk känsla! Han var så tung och varm... Och nu hade han avslutat sitt första skrik, bara låg där helt lugn. med 10 tår och 10 fingrar. Och andades. Fantastiskt! Några glädjetårar syntes inte alls till hos varken mej eller min sambo. Jag hade föreställt mej en syndaflod, men vi var så överväldigade och samtidigt lugna, så det kändes helt överflödigt! Och när den lilla munnen sökte sig till bröstet förstod jag innebörden av att det finaste som finns på denna jord är att föda barn! Att bli mamma och pappa!

Idag är Noa 18 dagar och "stora pojken". Han har inte ens kommit upp till min födelsevikt, men kinderna är så runda och goa´nu! Hans födelsevikt var 3260g. längden var 48cm. Nu väger han 3850g. och är 51cm. Det går rasande fort och vi kan aldrig titta oss mätta på honom, det händer någonting hela tiden! Så nu har jag suttit här vid datorn alldeles för länge och måste gå och titta lite på honom!!!



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-03 15:30)
Betyg: 5
väldigt fint berättat o snabbt gick det med:) grattis i efterskott till Noa