När mini föddes
Publicerad: 2012-01-04
Nu tänkte jag berätta lite hur det var när "Mini" föddes. Jag hade gått 6 dagar över bf och jag fasade redan för igångsättning. Jag hade haft mer eller mindre regelbundna värkar i några dagar som alltid avtog till natten.
Onsdagen den 26.2 fick jag akupunktur och oxytocinpunkterna blev stimulerade. Genast efteråt fick jag molande mensvärk. Natten var rätt lugn, men nästa dag hade jag sammandragningar mest hela dan. På tidiga kvällen (alltså torsdag den 27:e) började dom komma regelbundet, typ med 8min emellan. Mamma var här och jag kände mej stressad. Kanske för att jag nu kände att det var på g (omedvetet).
Jag och killen gick o lade oss vid 23-tiden. Värkarna börja då tätna och nu tänkte jag att det var bäst att börja klocka. Dom kom med ca 3 minuters mellanrum. Jag steg upp och vankade omkring - det kändes bättre. Vi tände levande ljus och hörde på skön musik. Det gick bra, men killen ville ringa BB o höra efter. Dom tyckte vi skulle komma in.
Vi tog det lugnt och jag duschade och satt på toa (nr 2!). -10 grader kändes skönt och friskt när vi promenerade de fjuttiga 150 m till BB. Kom fram lite efter 4 på natten. Var då öppen 1,5cm (bara). Barnmorskan var ok, men inte riktigt min stil. Skiftbyte kl 7 och då fick vi en ung härlig tjej som vi redan hade träffat på vårt personliga samtal ang förlossningsplanen. yes!
Hittills hade mina värkar ökat i styrka o intensitet, ofta kom de ovanpå varandra så jag fick ingen vilopaus. Jättejobbigt! Hade min TENS, men tyvärr hade jag värkarna i magen så det hjälpte inte. Vankade omkring och ville koncentrera mej på värken o ingen fick röra eller tala med mej just då. På 2h öppnade jag mej till 5cm! Jag skakade som ett asplöv för jag var sååå trött o hungrig (hade inte ätit nåt på dan) BM föreslog EDA så jag skulle få sova, men jag tyckte jag klarade mej. Men hon insisterade, och jag tänkte om, kanske det skulle vara bra så att jag orkar med krystandet.
När jag väl bestämt mej för EDA, ville jag ha den fort!! Var fan var läkaren?! Åååhh va skönt när hon lade i den!! Men pigg blev jag o höll låda en timme innan det börjades kännas igen. (så det blev ingen sömn).
Bm spräckte hinnan o det var bajs i vattnet! Nu skulle jag inte få föda på pallen som jag hade tänkt! (dom måste genast suga bort vattnet ur bebisen). Jag sa att jag vägrar ligga i sängen. Bm sa att jag kan stå och luta över sängen eller på knä i sängen. Jag stod till en början och småkrystade. Hade öppnats från 5 till 9cm på ca 1,5h. Men mina ben höll inte och jag hoppade upp i sidoliggande i sängen. Min kille höll upp mitt ben. Krystvärkarna var kraftiga, och oxå dessa kom flera ovanpå varandra!(pust!!) Jäklar vilken obehaglig känsla det där trycket på ändtarm och slidöppningen (det sved). Man kunde inte hålla emot denna mäktiga kraft utan måste åka på vågen och krysta. Det var jättetungt och det kändes som det aldrig skulle vara över.
Värkarna avtog gradvis och jag fick oxytocindropp. Plötsligt sa bm att jag måste vända på rygg, och jag sa nej. Då sa hon till på skarpen och jag vände på mej. I trötthetens dimma såg jag rummet fyllas av folk. Jag fick en värk och kände nåt som sved och brände till och i samma ögonblick kände jag hur kroppen kom ut. Fan, tänkte jag, de tog ut honom med tången!
Jag var så utmattad. Med ena ögat såg jag läkarna höll på o fixa på bebisen mellan mina ben och med andra ögat den gråtande nyblivna fadern. Jag hann återhämta mej lite under tiden och fick till slut upp mitt barn på bröstet. En liten pojke!!! Klockan 12.28 på fredag den 28.2.(i v 41+0) Moderkakan lossnade lätt och jag blev sydd 4 stygn. Då kom tårarna äntligen. Jag grät för av lycka över min son, av lättnad att allt var ok och att pärsen äntligen var över. Det som jag trodde var smärtan av tången var bara det att dom klippte upp utan bedövning för han hade syrebrist och måste komma ut fort. Jag förstod aldrig att hjärtljuden hans försvann och att bm därför kallade till läkarhjälp. Så jag hann aldrig bli skraj, vilket min kille hann bli eftersom han var lite mer medveten än vad jag var. Han kom i pannbjudning så omfånget blev liksom större och i.o.m. att värkarna blivit svaga och jag som inte andades tillräckligt så försvann pulsen. Som tur gick allt bra ändå!
Han var helt blå när han föddes och fick väldigt låga apgarpoäng. Jag är väldigt nöjd med min förlossning så här efteråt. Jag var medveten hela tiden, vilket jag hade hoppats på. Endast i slutat av krystskedet var jag lite borta p.g.a utmattning. Detta skedet tyckte jag var värst.
Min son vägde 3160g (hade beräknats till närmare 4kg..) och var 49cm lång.
Man var klart trött och svag efteråt. Chokladkakan vi hade med var den bästa jag nånsin ätit och duschen efter var helt underbar! Jag kan gå normalt trots klippet. Om dom inte skulle ha klippt, skulle dom inte ha behöva sy alls. Sprack inget! Nu är jag en lycklig mamma! Trodde aldrig att man kunde bli så förälskad i sitt barn. Jag kan knappt lämna honom en sekund.
Önskar er alla lycka till på färden. Livets mirakel väntar på er!
Skrivet av: nadia b
jag är 27 år och har en son som heter Rio. han föddes 28.2. 2003. att bli mamma är det bästa som har hänt mej! vi bor i en 2r+k på 60,5m2, jag min fästman bosse och så lillisen. nu nuter jag av att vara hemma med min lillkille, men annars så är mina intressen teater, dans, att resa och surfa/chatta på nätet. när jag inte är mammaupptagen så studerar jag till kulturproducent.
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.
Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (
2005-11-06 15:33)
Betyg: 5
mysig berättelse:)
Pia A (
2003-05-05 07:51)
Betyg: 5
Tårarna bara rann då jag läste din berättelse, gud vad härligt! Tänk vad som väntar en om några månader! Kramar, Pia A
Milla E (
2003-05-02 23:00)
Betyg: 5
Vilken underbar förlossning!!! Sku kunna läsa den om och om igen..! Jättemysig! Bisous!
