Barnsidan - När Lova FLÖG ut!
Meny

Förlossningsberättelser > När Lova FLÖG ut!

När Lova FLÖG ut!

Publicerad: 2004-06-28
Tydligen klättrar jag omkring på sängen, upp på sackosäcken, hänger på Andreas.

Lova var beräknad till den 22 april enligt UL, redan i februari försökte hon ta sig ut. Vi var uppe på förlossningen ch stoppade sammandragningar. Jag fick sedan äta bricanyl i några veckor. Efter att jag slutat med bricanylen vecka 34), så började jag få fruktansvärda förvärkar, flera gånger trodde vi att det var dags. Men förvärkarna slutade alltid efter några timmar.

Torsdagen den 15 april kom en pytteliten del av slemproppen ut. Men vi tänkte inte så mycket mer på det då.

Fredag den 16 april, ca kl 8.00 kom första värken. Den var helt annorlunda än dom förvärkar jag känt tidigare, kändes som enorm mensvärk i nedre delen av ryggen och runt ner under magen. Jag vågade inte hoppas på att det var på riktigt så jag brydde mig inte speciellt mycket. Någon minut senare kom det igen… sen igen, igen och igen… Jag var tvungen att andas igenom varje värk.

Vågade fortfarande inte hoppas på att det var på riktigt så jag fixade lite hemma, städade badrummet. Ungefär var femte minut var jag tvungen att stanna och flåsa mig igenom värkarna. Vid halv tiotiden bestämde jag och min mamma att vi skulle åka och handla tillsammans. Vid nästa värk insåg jag att jag inte skulle klara det. Jag talade om för mamma att jag nog inte kunde följa med eftersom jag anade att jag hade lite värkar, men att det säkert inte var på riktigt.

Jag kände att jag borde kanske förvarna Andreas om att det kanske hade börjat, OM det nu skulle vara på riktigt.
Andreas trodde direkt att det var på riktigt och var beredd på att åka in på en gång! Jag sa att det säkert bara var på låtsas nu igen. Strax efter ringde jag till min syster, hon tyckte i alla fall att jag kunde ringa till förlossningen och höra vad dom tyckte.

Så det gjorde jag, där sa dom att jag kunde avvakta, ta ett bad, äta mycket och vila. Sen ringa när jag kände att jag ville komma in. Inte ens då insåg jag att det var på riktigt. Men jag la mig i badet, det lindrade faktiskt lite vid värkarna. Efter ungefär en halvtimme så blev jag rastlös och var tvungen att gå upp. Fram till tolv låg jag sedan i sängen och flåsade mig igenom värkarna.

Kom sedan på att jag kanske skulle ta tid på värkarna. 3 minuters mellanrum, 1 minut långa. Jag ringer till förlossningen, dom tycker att jag ska komma in så dom kan undersöka mig. Jag ringer Andreas, han får skjuts av pappa, som också kör oss till förlossningen. I bilen börjar jag nästan gråta, kände mig så dum som fick alla att tro att det var på riktigt igen. Jag var helt säker på att vi skulle bli hemskickade.

Väl inne blir jag undersökt, (tar härifrån hjälp av förlossningsjournalen). ”Cervix utplånad, modermunnen öppen 2 cm, buktande hinnblåsa.” Dom talar om för mig att det är på riktigt. Säger åt oss att ta en promenad och kanske sätta oss i solen med en glass! Det gör vi, men jag klarar inte av det så länge.

14.53 "Till badet."

Andreas masserar min rygg, och sprutar med duschstrålen över ryggen. Det hjälper bra ett tag, tills jag känner att jag måste upp och röra på mig. Är uppe och rör mig, ligger i sängen, Andreas värmer riskuddar och lägger på magen och ryggen. Jag måste hela tiden röra på mig för det gör så ont. Vi provar att lägga en sackosäck på sängen och vinkla upp huvudänden. Jag står på knä, hänger över Andreas. Hänger över sackosäcken.

18.50 ”tilltagande värkar”.

Tydligen klättrar jag omkring på sängen, upp på sackosäcken, hänger på Andreas. Mellan värkarna ligger jag över sackosäcken och pustar ut. Värkarna är väldigt intensiva, jag känner att jag bara vill ge upp, orkar inte mer.
Jag säger upprepade gånger att jag ska gå och lägga mig nu. 21.00 barnmorskebyte.

”Patienten står på knä i sängen med sackosäcken. Intensiva värkar.”

21.30 görs ytterligare en undersökning, jag trodde då att jag skulle ha kommit långt, eftersom jag hade haft så ont så länge. När bm talar om för mig att jag är öppen 5cm, fick jag panik! Hjälp hur ska jag orka mer? Jag såg framför mig hur jag hade det så här i flera dygn till. Då ville jag bara ge upp, ville bryta ihop. Jag hade bestämt mig för att klara av förlossningen utan smärtlindring. Lustgas hade jag tänkt prova, men fick panik av tanken av att ha något över ansiktet så jag sa nej till lustgas.

22.45 ”Är mycket smärtpåverkad av sina värkar. Erbjuder pat lustgas.”

Både Andreas och bm tvingar mig i stort sett, att i alla fall prova lustgasen. Jag provar, men klarar inte av att ha masken över ansiktet. Men dom ger sig inte, säger att jag kommer inte orka om jag inte får vila lite. Jag provar igen, och nu upptäcker jag att lustgasen tar ju bort panikkänslan!! Nu har jag stor hjälp av lustgasen, sover nästan mellan värkarna. Lustgasen blir min vän!

Bm tar nu även hål på fosterhinnorna för att skynda på lite, och ger mig värkstimulerande dropp. Skalpelektrod sätts. Nu går det undan. Vid tolvtiden var jag öppen 10 cm.

00.15 kommer första krystvärkarna. Korta värkar.

Jag står på knä fortfarande. Krystar och krystar. Ingenting händer. Slänger lustgasen, måste koncentrera mig på att krysta. Hittills har jag skrikit för full hals vid varje krystvärk, men bm ber mig koncentrera mig på att ta i istället för att skrika. Får ännu mer dropp.

Andreas krystar med mig. Han gör allt rätt. Finns inte ord för hur mycket han betydde för mig under förlossningen!
Efter ca 1 och en halv timmes krystande, faller jag ihop mellan värkarna, benen orkar inte längre. Så på något sätt slänger dom runt mig till rygg. Gynställning. Vid varje krystvärk ger Andreas mig sin hand och jag krossar den… Han baddar mitt ansikte och bröst med en blöt, kall handduk. Det var underbart!

Andreas såg att jag vid varje krystvärk försökte sätta mig upp och böja mig fram, men jag orkade inte. Så han hjälpte till genom att trycka fram mig vid varje krystning och följa med i rörelserna. Det var till enormt stor hjälp!
Huvudet åker ut och in, nu är jag helt säker på att jag inte orkar mer. När halva huvudet är ute säger dom åt mig att flåsa istället för att krysta, jag tänker att dom är ju dumma i huvudet, ungen ska ju ut!! Men jag flåsar, flåsar som bara den.

Sen kommer huvudet ut, det var så underbart för nu gjorde det inte ont längre! Men då kommer smärtan tillbaka! Axlarna! Jag fick panik! Tog i för kung och fosterland, skriker så jag kunde spräckt trumhinnor!

Och ut FLYGER Lova, hon hamnade en halvmeter ifrån mig! Andreas utbrister glatt; ”Ser du vad det är Josephine??” Jag utbrister lika glatt; ”Jag sa ju att det var en flicka!!” (Alla i min omgivning har varit säkra på att det var en pojke, medans vi var säkra på att det var en flicka)

Vi får upp henne på mitt bröst, hon börjar genast leta efter tutten! Vi hjälper henne att hitta den, sen suger hon så duktigt på en gång!

”02.34 Flicka framfödes i framstupa kronbjudning. Apgar 9-10-10”

Nu får jag inte fler värkar, så jag får mer värkstimulerande dropp, så moderkakan ska komma ut. Jag får ut den på en krystvärk, utan problem. Jag sprack lite grann, men inte mycket för att vara förstföderska som bm sa. Två inre stygn och fyra yttre.

Den värsta upplevelsen i mitt liv, blev den mest underbara! Lova Anna Christina Göransson, henne älskar vi mer än allt!

Skrivet av: Josephine Göransson
21 år, gift med Andreas. Mor till Lova och Meja. Dom vackraste flickorna i världen! Lova föddes den 17 april 2004. Efter många jobbiga timmar flög hon så äntligen ut, min lilla flicka så vacker och så liten. Sen dess har inget varit sig likt! Meja föddes den 25 juni 2005. En snabb förlossning med mycket skratt och glädjetårar. En flicka till!! Mina flickor!


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
maria (2008-11-09 16:33)
Betyg: 5
bra gjort av dej tycker jag ska ochså föda snart i december
loppan05 (2005-10-10 18:47)
Betyg: 5
Grattis;) o tackar för den trevliga läsningen
Cine Derefeldt (2005-09-17 14:21)
Betyg: 5
Helt underbar läsning :)
Susanne Gräslund (2004-08-31 16:00)
Betyg: 5
Jättefint skrivet. Jag blev lite tårögd när jag läste och särskilt raderna om hur mycket din man betydde för dig under förlossningen.
Béatrice Karjalainen (2004-06-28 12:21)
Tack för att du delade med dig. Kan riktigt se hur du kravlar omkring på saccosäckar mm i ett förlossningsrum och hur slutligen det komer en utflygandes bebbe.