Barnsidan - När Liam föddes
Meny

Förlossningsberättelser > När Liam föddes

När Liam föddes

Publicerad: 2004-01-12
Då, äntligen kommer det, och jag får upp mitt barn på bröstet. Min lilla älskling. Så fin! Inte alls röd och skrynklig. Inte så kladdig heller. Jag frågar vad det blev. En pojke! Tror jag... säger Nicklas.

Lördagen den 27 januari satt jag och Nicklas barnvakt till Nicklas kusiner. De skulle sova hos oss. På kvällen kom också ett par kompisar över och vi hade "pokerkväll". De gick vid midnatt. Ungarna sov, så vi gick också och lade oss.

Jag hade ingen lust att sova, utan gick upp och satte mig i köket, när jag plötsligt fick jätteont i magen. Jag gick och kissade, det hjälpte. Kollade på klockan, 00.31 (28 jan). Det måste vara pga långpromenaden tidigare på dagen som jag har ont, tänkte jag. Men när jag en halvtimme senare hade ont för tredje gången förstod jag att det var värkar jag hade. Typiskt! När vi sitter barnvakt och allt! Hade jag bara legat kvar i sängen så hade det inte hänt, tänkte jag. När jag berättade för Nicklas att jag hade värkar skulle han absolut inte sova han heller. Jag försökte förklara för honom att det kan bli långdraget och det är bäst att han sover medan han kan, men han envisades med att kolla på tv.

Värkarna kom med 7-10 minuters mellanrum, så jag sov en hel del under natten. Kräktes också vid varje värk. Det måste ha varit en syn för gudarna det. Där låg jag hängandes över sängkanten med hinken nedanför, struntade i andningen och försökte slappna av. Inte det lättaste! *fniss* Då kom jag ihåg att jag hade läst att när barnet passerar spinaetaggarna kan man kräkas. PANIK! Ringde förlossningen och ville åka in, var livrädd för att bebisen skulle födas hemma. Barnmorskan jag pratade med lugnade ner mig lite, men nu hade jag ju hunnit bli rädd, så det satt kvar hela tiden.

Vid 3 snåret tappade jag upp ett bad. Det hjälpte mig att slappna av lite, men jag blev yr istället, så Nicklas fick sitta och blöta upp handdukar med kallt vatten, som jag hade på ansiktet. Började frysa, tappade upp nytt vatten och hoppades att grannarna skulle komma och klaga över all oväsen mitt i natten, så jag fick skälla lite. Ingen kom och klagade.

Runt 6 på morgonen ringde jag förlossningen för tredje gången och sa att nu kommer vi in, jag vågade inte stanna hemma längre och värkarna kom med 5 minuters mellanrum. Ringde också min mamma och bad henne komma hit tills ungarna hämtades.

Kom in till förlossningen 7.15. Sköterskan som tog emot oss var jättegullig. Medan hon satte fast CTG dosan på magen kräktes jag igen. Massor. Stackars Nicklas fick sitta där och hålla i spypåsen. Numera skrämmer han upp blivande pappor med att det enda de får göra på förlossningen är att hålla i spypåsar. Hihi! Barnmorskan kom in och kollade hur öppen jag var. 2 cm. BARA?? Nä, nu måste tanten ha känt fel! Här har jag haft jätteont i hur många timmar som helst och bara öppen 2 cm?? Barnmorskan verkade heller inte tro på att jag hade sååå ont. CTG:n visade ju inga starka värkar. VA? Blir det värre än det här?? Jag hade verkligen ont vid det här laget.

Vi fick stanna på förlossningen. Jag har inget som helst minne av att jag skulle ha bett om att få stanna kvar, men det står så i journalen, så är det väl så. Vi fick komma in på ett rum, någon slags mellanlandning för såna som inte hade "ordentliga” värkar. Jag försökte vila lite, men det gick inte. Jag kunde ju varken sitta eller ligga när värken kom. Var tvungen att stå lite framåtlutad. Nicklas skrattade gott åt mig när jag först låg på sängen och halvsov, och rätt var det var så studsade jag upp och ställde mig lutandes mot sänggaveln. Barnmorskan kom in flera gånger och försökte pracka på mig morfin. Jag ville inte ha det, utan frågade om jag inte fick bada istället, det fick jag. Vilket härligt badkar! Ett sånt ska jag också köpa någon gång! Tyvärr hjälpte inte badet så mycket, så jag gick upp efter en timme bara. Fick ta på mig blöja och en ful rock.

Vid 12 kom den otrevliga barnmorskan in igen och frågade om vi inte skulle åka hem ett tag. Sen säger hon att jag kommer nog inte föda om en vecka eller två... Jag tyckte att hon var alldeles galen. Jag har haft värkar i 12 timmar, inte fasen ska jag vänta en vecka eller två innan bebisen kommer!!? Vi åkte hem på permission iallafall. (kl 14.00) Hälsade på mina föräldrar. Pappa var tydligen jätteorolig för att jag skulle ha någon förgiftning eller så eftersom jag hade spytt så mycket.

Väl hemma gick jag och la mig. Värkarna försvann! Inte en enda värk på 2 timmar! Nu blev jag ju orolig för att tanten på förlossningen skulle få rätt. Nej! Det skulle hon inte! Så vi gick ut på promenad. Ner till samhället i rask takt. Sen åkte vi till förlossningen. På vägen in började värkarna igen. 6 minuter emellan. Nu slog det mig att vi kommer inte komma hem själva igen. Det kändes mer verkligt nu, att vi skulle få en bebis...

Nu hade vi en annan barnmorska. Jättetrevlig! Henne gillade jag och tyckte att det var så synd att hon skulle sluta kl 22. Ja, när vi kom ja… Kl var 18.10 och jag var öppen 4 cm!! Yes! Äntligen började det likna något! Vi fick ett eget rum! Rum nr 5… Nu ville jag verkligen ha smärtlindring. Fick prova akupunktur. Det hjälpte en liten, liten stund. Jag kunde iallafall kuta runt ett par varv i korridoren. Det var två till som "sprang" i korridoren. Båda hade såna där gåbockar. Varför fick inte jag en?? Blev irriterad på Nicklas. Han skulle ju prata så fort jag hade en värk. Stackarn, han visste ju inte vad han skulle ta sig till. Jag ville ju bara vara ifred och han ville göra det bra för mig. Vid 21 började smärtan bli outhärdlig igen. Jag fick lustgas. Den gjorde bara att lampan snurrade, inget mer, och ett par goda skratt fick jag mig också.

Kl 22 var det skiftbyte. Anna, min favorit bm, går hem. Men hon trodde att vi skulle nog vara föräldrar innan hon kommer tillbaka på morgonen. Va? Skulle VI? Allvarligt?

Jag började tjata om ryggbedövning så fort den nya barnmorskan visade sig. Hon nappade på en gång och började förbereda. Tog hål på hinnorna. Varmt och skönt blev det! Jag som frös hela tiden. Satte elektrod i huvudet på bebisen. Varför? Var det något fel? Ingen sa nånting... Dropp. Det gjorde förbannat ont! Hade kvar en stor bula efter det i flera veckor. Äntligen kom narkosläkaren! Får epidural. SKÖNT!!! Kl var 23. Sköterskan frågar om jag har en värk nu. Hur ska jag kunna veta det? Kände INGENTING!

Sover ett par timmar, innan jag börjar känna av värkarna igen. Påfyllning av epidural. Ligger med en massa slangar överallt. CTG:n var påkopplad hela tiden, dropp, elektrod, nån annan dosa, slangen från ryggen... Måste gå och kissa. Väcker Nicklas och ber han fråga någon om jag får gå upp. Det får jag och nu får jag också en gåbock! Så in på den lilla toaletten med gåbocken, droppstället, Nicklas och jag med stora magen... Trångt var det! Ont, ont! Påfyllning igen…

Kl. 03.40. Öppen 9 cm!!! Snart framme! Snart får jag träffa mitt barn!! Jag börjar återigen kräkas. Och Nicklas stackarn får sitta där med spypåsen. Igen. Hör barnmorskan mumla något om spinaetaggar. Jaja! Jag vet!! Tyst nu!

Jag säger att jag måste nog gå och kissa igen, det känns som min urinblåsa exploderar när som helst. Bm ber mig kissa i sängen. Det är ändå så mycket vatten som sipprar ut, så lite av det ena eller det andra gör inget. Jag kan inte kissa. Säger att jag måste nog börja krysta nu. Nej, barnmorskan säger att barnet är ovanför bäckenet fortfarande och att det döjer nog ett par timmar till innan bebisen kommer ut. Sen är hon på väg att gå. Jag blir rädd, verkligen rädd. Ska jag ligga här och föda själv?? Skriker åt bm att hon inte ska gå nånstans! Jag ska föda NU! Stanna... Kl är nu 04.29

Sköterskan stannar. Hon säger att jag kan krysta lite smått. Jag krystar på för allt jag kan, och skriker därefter. Somnar. Kommer ihåg att jag tyckte det var såååå långt mellan krystvärkarna, de skulle ju komma konstant enligt vad jag läst. Nicklas säger att dom kom HELA tiden, så det var väl de korta sekunderna jag somnade som verkade så långa. Jag hade t.o.m. snarkat mellan krystvärkarna. Ligger fortfarande på sidan, med benet på sköterskans axel. Men? Vad var det för tjat tidigare om att jag skulle flytta över till den andra sängen, när jag nu inte får göra det? Jaja, det var bekvämt som jag låg. Efter en hel del krystande och snarkande, började det skava ordentligt därnere. ONT! Jag gapade efter glidmedel eller något, men det var tydligen försent. En krystning till, och huvudet var ute!! Äntligen! Nu är det över, tänkte jag. Då ber bm mig att krysta en gång till (ja, hon kom in där så småningom). Varför? Kan de inte bara dra ut bebisen nu? Nu har jag ju gjort jobbet… Men, en liten "nysning", så gled hela den lilla kroppen ut. Klockan är 04.55. Måndagen den 29 januari 2001.

Det tar en hel evighet innan bebisen börjar skrika. Jag hinner sätta mig upp och titta på den lilla, lilla varelsen som ligger mellan mina ben, och undra varför den inte skriker. Då, äntligen kommer det, och jag får upp mitt barn på bröstet. Min lilla älskling. Så fin! Inte alls röd och skrynklig. Inte så kladdig heller. Jag frågar vad det blev. En pojke! Tror jag... säger Nicklas.

Mammas lilla Liam... Nog var 28 timmars och 24 minuters värkar värt det

Skrivet av: Kirsi B
Jag är en lycklig blivande tvåbarnsmamma. Gift med Nicklas sedan drygt 1,5 år. Vi är särbo, så jag har Liam hos mig varannan vecka. Eller rättare sagt, hela familjen bor här varannan vecka & hos Nicklas varannan vecka. :) Jag studerar till IT-samordnare. Har 1 år kvar men vi får se hur det blir i höst, om jag fortsätter eller inte. Min stora passion är grafik & hemsidor. Sömnad, heminredning & matlagning/bakning tillhör också mina intressen. Skapande av olika slag med andra ord. :)


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-30 05:44)
Betyg: 5
bra skrivet men ajajaj det lät jobbigt värre.
Anna-Carin Berglöf (2004-06-07 19:24)
Betyg: 5
Så bra skrivet. Min förlossning var gjord på 4 timmar han knappt in så var det klart och om jag hann tänka nåt ja inte var det på smärtan inte bara att sambon satt bredvid och åt ägg. Aldrig har väl ägg luktat så gott vad fick jag andas i en mask men inte blev man mätt av det inte!
Kirsi B (2004-02-04 17:32)
Betyg: 5
Pernilla Lagerquist (2004-01-16 21:45)
Betyg: 5
Jätte bra skrivit och det gav en hel del finss mellan.. Jag känner igen den vanisnniga känslan av att föda.... Helt underbart.
Jeanette "Nettan" Kjellgren (2004-01-15 17:22)
Betyg: 5
Ett stort grattis till er och jag hade en ungefär likadan förlossning med min som så jag vet exakt vad ni gick igenom... :-)
Åsa Forsberg (2004-01-14 20:23)
Betyg: 5
Ja det låter som en pärs. Det var jättebra skrivet satt och kvävde ett par fnissningar (så inte sambon tror att man har blivit helt knäpp.) Jättebra visst är de värda smärtan de små liven..