Barnsidan - När Kalle kom till världen
Meny

Förlossningsberättelser > När Kalle kom till världen

När Kalle kom till världen

Publicerad: 2006-12-13

Måndagen den 30 oktober 2006 var jag måttligt road av att vara gravid. Jag hade gått 12 dagar över beräknat förlossningsdatum och var stor och tung som en flodhäst.

På förmiddagen var Anders och jag inne på Huddinge sjukhus för kontroll. En läkare undersökte mig på alla sätt och vis och barnet mådde bra så vi fick beskedet att vi skulle avvakta till på onsdagen. Om förlossningen inte hade kommit igång på naturlig väg då skulle jag få komma in och bli igångsatt. Barnet var stort och man tyckte väl att det var onödigt att han låg kvar längre, trots att han mådde bra.

Jag kände mig kluven inför igångsättning eftersom jag visste om att bland annat risken för akutsnitt ökade, men samtidigt kändes det skönt att ha ett datum då jag visste att knytet senast skulle komma ut.

På måndagkvällen vid 22.30-tiden reste jag mig från köksstolen där jag satt med ett ”Nej, nu går jag och lägger mig”. Sekunden senare forsade fostervattnet nerför mina ben och bildade en mindre sjö på köksgolvet. Jag kunde inte göra mycket annat än stå kvar och låta vattnet rinna medan Anders sprang och hämtade handdukar. Det rann kopiösa mängder vatten och jag blev lite stressad av att jag till slut fastnade inne på toaletten. Min barnmorska på MVC hade sagt att det var bra om jag lade mig ner när vattnet gick eftersom barnet inte var fixerat. Jag hade inte en chans att ta mig till en säng eller soffa, jag var som en levande fontän. Så fort jag försökte ställa mig upp rann det ut massor av vatten.

Anders ringde Jespers pappa för att höra om han kunde hämta Jeppe, som låg och sov i godan ro. Pappan var dessvärre på andra sidan stan så han ringde i sin tur sina föräldrar och de kom ångande i full fart och hämtade Jesper.

Anders och jag åkte in till förlossningen. Vi var framme strax före midnatt och blev visade in i ett undersökningsrum. Jag var öppen 4 centimeter och värkarna var regelbundna och kom med ca 3 minuters mellanrum så jag fick stanna kvar till min stora glädje. Jag tog en underbart skön dusch och satte sedan på mig sjukhustältet till skjorta. Därefter blev vi visade till en förlossningssal där vi fick installera oss. Vi var ganska lugna och samlade båda två och framför allt förväntansfulla. Mina första förlossning gick fort, bara 7 timmar från det att vattnet gick tills Jesper kom ut, så jag var inställd på ett snabbt förlopp. Dum som jag var räknade jag kallt med att den här förlossningen skulle gå ännu fortare så jag tittade på klockan och räknade ut att det ”skulle” vara klart absolut senast vid 5-tiden på morgonen.

Jag fick ganska omgående otroligt intensiva värkar och försökte ett tag med bara lustgas, vilket jag klarade mig bra på förra gången. Värkarna kom väldigt tätt, var mycket smärtsamma och pauserna emellan värkarna var i stort sett obefintliga. Jag hann aldrig andas ut och vila emellan värkarna och gav till slut upp tanken på lustgas som enda smärtlindring. Strax efter klockan 03.00 fick jag ryggbedövning. Värkarna stannade av lite och jag kunde slappna av och till och med slumra till en stund vilket var oerhört skönt. Anders satt i en stol bredvid och fick också en välbehövd andningspaus.

När klockan närmade sig 05.00 började bedövningen släppa. Jag var helt öppen och kände av krystvärkar. Barnmorskan talade om att barnet egentligen låg för högt upp för att det skulle vara någon idé att krysta, det hade inte kommit förbi spinaetaggarna ännu. Hon bad mig att försöka andas igenom värkarna istället, vilket visade sig vara omöjligt. Krystvärkarna var lika intensiva som de tidigare värkarna och att helt låta bli att trycka på var ungefär lika lätt som att hålla tillbaka en kräkning när man är magsjuk. Kroppen skötte sig liksom själv…

Efter tre timmars kämpande var jag redo att ge upp. Barnet satt fortfarande fast ovanför spinaetaggarna. Varje gång jag krystade gled huvudet ner lite, men så fort värken var över gled barnet upp igen. Jag hade försökt göra som barnmorskan sade och andas igenom värkarna, men det var omöjligt. Jag var helt slut, grät och kände mig uppgiven. Allting kändes hopplöst. Jag sög i mig en hel del lustgas så alla hämningar jag hade i kroppen släppte… Att krysta i tre timmar tar ordentligt på krafterna, så jag var grinig som en gammal tant, skrek och härjade och bad om mer smärtlindring. Anders kände sig totalt hjälplös, han krystade nog nästan lika mycket som jag gjorde och när barnmorskan för tjugonde gången bad mig att låta bli att krysta blev till och med han arg och ifrågasatte varför de inte ville ge mig mer bedövning. Barnmorskan förklarade att mer bedövning bara skulle göra så att värkarna stannade av och då skulle förlossningen bli ännu mer utdragen. Hon talade också om att om jag bara fick ner barnet lite, lite till så skulle de kunna hjälpa till med sugklocka. Hon peppade mig att fortsätta och när jag insåg att jag inte skulle få någon hjälp med smärtlindring var det som om jag fick extra superkrafter. Jag blev skitarg rent ut sagt, vanvettigt ilsken på den där himla ungen som vägrade att komma ut så jag gav mig sjutton på att nu jäklar skulle jag trycka ut den!! Trots att jag absolut inte var sugen sög jag i mig lite smoothie för att få extra energi och sen lade jag i nästa växel.

Jag fick ligga med benen i stöd och fick då lite mer kraft i krystandet. Efter bara en kvart var barnet nere så pass långt att man skulle kunna sätta en klocka så barnmorskan ringde efter en läkare. Hon kom direkt och 08.32 lyckades hon sätta sugklockan på barnets huvud under tiden som jag krystade som en galning. När klockan väl satt på plats väntade vi in nästa krystvärk och sen tryckte jag på samtidigt som läkaren drog lite lätt. Jag kände genast att trycket nedåt släppte och att barnet gled ner ordentligt. Nästa värk satte spiken i kistan och 08.40 såg Kalle dagens ljus för första gången! 4605 gram tung och 54 cm lång med massor av mörkt hår på huvudet och härliga Michelin-valkar på hela kroppen!

Kalle låg i öppen ansiktsbjudning. Det i kombination med att han var så pass stor, 40 cm i huvudomfång, gjorde att han hade svårt att passera spinaetaggarna och det var därför det tog så lång tid. Min andra förlossning tog alltså ungefär 10 timmar, tre timmar mer än min första och betydligt mer smärtsam – helt tvärtemot vad jag hade förväntat mig alltså. Men nog utstår man vilken smärta som helst för den fantastiska känslan av att få ha sitt nyfödda barn på bröstet!?

 


Skrivet av: hsirwall



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet arton med siffror i fältet här