Barnsidan - När Johannes kom den 20:e juni 2000
Meny

Förlossningsberättelser > När Johannes kom den 20:e juni 2000

När Johannes kom den 20:e juni 2000

Publicerad: 2004-09-08

Klockan sju på morgonen den 20 juni går vattnet. Jag vaknar med näsblod och så snart jag reser på mig rinner det mellan benen. Det kändes spännande och jag förstår ganska direkt att det är dags. Jag går till badrummet där Jocke är och säger att det nog är på gång nu. Mer vatten sipprar när jag sätter mig på toan och det rinner rätt ordentligt. Vi äter nog lite frukost, minns inte vad, och jag ringer mamma och pappa och berättar. De tycker att jag skulle ringa sjukhuset men eftersom jag ännu inte är säker på hur långt det är mellan värkarna, vill jag vänta lite. Vill inte ringa i onödan. Det gör ännu inte så jätteont även om det inte var något tvivel om att det är riktiga värkar. Jag ringer SÖS vid åttatiden och säger att det är ca tio minuter mellan värkarna men att det varierar lite, ibland tätare, ibland mer sällan. De har inga platser nu på morgonen men till eftermiddagen eventuellt. Eftersom vattnet fortsätter att rinna tycker de att jag hur som helst ska in på kontroll vid tvåtiden. Det lugnar mig - eller rättare sagt - jag biter ihop och tänker att detta kan jag härda ut. Det "ska" ju ta lång tid.
Jag står och lutar mig mot motionscykeln och fåtöljen för att ta emot värkarna och andas. Andningen känns viktig eftersom jag oroat mig för den i förtid. Jocke ska ju egentligen till jobbet och behöver åka in och avsluta lite saker där så han frågar om det är ok. Det här kan ju ta hela dagen. Jag vill inte men det känns dumt att säga nej om det ändå ska ta ända till två innan jag "får" åka in. Han åker. Jag tar emot värkarna, försöker räkna - tio minuter, sex minuter, eller mindre? Nej, mindre emellan. Plötsligt en jättevärk. Den gör så ont. Krälar på golvet. Ska det här bli slutet? Jag är ensam. Var är Jocke? Telefonen. Jag kan inte hans nummer. Den tar aldrig slut. Fem minuter. Rädd. Övergiven. Nummerupplysaren. Krälar, går eller kryper dit. Bläddrar febrilt. Hittar Jockes nummer. Gråter, är så arg och rädd. Säger åt honom att komma hem. Eller säger jag att han ska ringa sjukhuset direkt? Vet inte längre. Ring sjukhuset! Jag klarar inte det här. Kom hem och hjälp mig! Han vill att jag ska ta fram numret eftersom vi haft det framme förut men jag kan inte tänka klart. Blir arg. Försöker hjälpa honom att resonera klart. Ring nummerupplysningen. Säger jag så? Vill inte lägga på men han måste ju kunna ringa. Värken, fortsätter den under tiden? Jag minns inte längre. Den ebbar nog ut när jag talar med honom. Han ska ringa upp dem. En kvinna från SÖS ringer. Försöker prata med mig men nu tar värken slut, tårarna rinner. Rädsla igen. Ångest. Ingen som fattar hur ont det gör. Hon har inga platser nu men till eftermiddagen. Vill jag så kan hon ringa till Huddinge. Ja, jag vill ha hjälp nu. Hon lägger inte på. Jag hör hur hon talar med barnmorskan (?) på Huddinge och frågar om de har plats. Det verkar svårt. Något om patienter från KS. "Jag har en förstis här. Det blir nog inget barn förrän ikväll men hon ringer och gråter."

Det finns plats, säger hon när hon kommer tillbaka till mig i luren. Vi ska ha med journal och ID-kort. Det känns inte viktigt vad jag ska ha med, bara jag får komma in. Hon har en lugnande röst. Din man kommer snart, säger hon också. Lägger på. Jocke ringer nog igen, minns inte riktigt men nu kommer han. Vi stressar en del, förvirrade - vad ska vi ha med? Jag är ändå lugnare när jag inte är ensam. Värkarna är täta, starka men ingen så våldsamt intensiv och skrämmande. Väskan packade jag igår. Jag gjorde mycket igår - tvättade hans lakan, skrev förlossningsbrev, förberedde mig på något märkligt sätt. Trycket nedåt hade ju känts ett par dagar även om jag mentalt hade försökt förbereda mig på att jag skulle gå över tiden. Bildfärden. Nu är det spännande på samma gång som läskigt. Ont gör det. Försöker räkna efter. Någon minut mellan värkarna bara? Svårt att åka bil. Jocke är uppvarvad. Hur hittar vi till Huddinge sjukhus? Långa minuter hemma (säkert sekunder) har ägnats åt att finna vägen på kartan. Vi är nära nu. Skyltar till sjukhus kommer. Skyltar mot Södertälje. Men vi ska inte till Södertälje sjukhus, säger jag. Nej, där är det. Stort och grått. Han frågar efter förlossningsintaget, täta värkar. Ont. Ska han parkera bilen medan jag väntar? Jag kan sitta därute på bänken och vänta, tänker jag - ser en bänk framför dörren. Vill inte gå in själv. Nej, det går inte. För tätt. Behöver hjälp. Jocke hjälper mig in och vi får en sköterska som tar emot.

Klockan är runt elva. "Hej, hur var det här?" "Jag ska ha barn idag." Skratt. Kanske får ni gå promenad eller åka hem en sväng, menar hon. Jag måste se väldigt samlad ut mellan värkarna. Jag känner att någon promenad blir det inte här men nickar ändå. Barnmorskan ska undersöka mig. CTG tas. Jag ligger på en brits och väntar på Jocke. Där är han. Sammandragningarna är täta. Det blir barn idag, sägs det. Sex centimeter öppen. Det blir ingen promenad. De undrar om jag kan gå själv men det gör för ont. Andas bra. Får beröm. Det är som en annan kraft tar över min kropp. Andningen kommer av sig själv. Värkarna är faktiskt som vågor som de säger. Ont men med andningen går det bra. Det gör ont i magen men inte i ryggen ännu. Tror jag. Eller var det tvärtom. Vi är på en sal. En barnmorska och en undersköterska tar emot. Eller är det två barnmorskor? De pratar om mitt förlossningsbrev. Jag struntar i brevet nu, känner jag. Skrev det mest för att ha gjort det liksom. Gardera mig utifall att. Akupunktur pratar de om, mest för att göra mig till viljes. Nej, det är passé det också. Jag vill ha riktig smärtlindring. Värkarna är täta, hur täta vet jag inte men de gör ont. De frågar om jag kan gå själv in till förlossningssalen. Nej, det kan jag inte. Det borde de väl förstå. Rullas in på britsen och får lyftas, rullas eller flyttar jag mig själv över till sängen. De pratar med mig men jag litar på att Jocke hör och förstår. Själv är jag fullt upptagen med värkarbete. Kräver smärtlindring. Vet inte om jag skriker, gråter eller säger att jag behöver det. Vi gör en kompromiss. Lustgas och hotpack. Det ger en underskön effekt. Jocke masserar min rygg med hotpacket och jag tar lustgasen. Allt i takt med värkarna. Jag rör mig som i trance, vaggar sittandes i sängen i takt med gasen och massagen. Från sida till sida. Svårt att bedöma när lustgasten tar slut, överdoserar nog ibland. Hör som ekon av röster och Jockes röst som uppmanar mig att ta bort masken. Men det sa han ju förra gången, tänker jag i ruset. Då behöver jag inte göra det nu. Väntar tills uppmaningen kommer igen för då är det nu. Konstigt. Känner mig berusad och skrattar märkligt mellan värkarna. Lustgasen skrämmer mig samtidigt som den faktiskt hjälper över värktoppen. Frågar om hjärtslagen. De är bra. Frågar ganska ofta om hjärtslagen och blir alltid lugnad. Försöker själv att titta ibland men apparaten är bakom mig, svårt att se. Har inget begrepp om tid eller om vi är ensamma i rummet riktigt. Undersköterskan Kerstin är hon där på dagen eller kvällen? Hon berättar om sina barn. Alla samma kön. Flickor, väl? Tror att jag berättar att jag tror att bebben i magen är en pojke. Hon är lugn och trygg och verkar så vanlig mitt i denna sjukhusvärld. Någon gång välts en blomkruka i fönstret och vi skrattar åt det. Kanske är det senare när jag fått bedövning. Ja, för nu har jag för ont.

En timme har gått sen jag kom in. Vill ha ryggbedövning. Det dröjer men inte så länge. Får en spinal, men det tar så lång tid. Får veta att det blir spinal för att det antagligen inte behövs mer bedövning. Är helt öppen men en kant kvar. Snabbt jobbat. De är imponerade över hur snabbt det gått och tror att det ska gå fort. Jag är utmattad av värkarbetet. Behöver vila. Måste ligga på sida. Han fumlar, skäggig doktor som inte får till det. Jäklar. Värkarna är så starka nu. Får andas lustgas samtidigt. Både vill och inte vill ha gasen. Jocke är där. Nyper honom i handen så det gör ont och han får märken. Jag blundar nog, minns inte vad jag säger men känner att vi nästan kan skita i den där bedövningen när den ändå är så jobbig att lägga. Biter ihop. Minns att jag frågar om lavemang också men det är alldeles för sent. Ja, det förstår jag ju. När bedövningen tar är det ljuvligt. All smärta i ryggen är som bortblåst. Jag kan få i mig lite, äter dextrosol, dricker sportdryck. Nej, saft i sportdrycksflaska? Jocke filmar mig tror jag. Vet inte hur länge den verkar men en timme kanske. Sen är det dags igen.

Det kommer tillbaka, i ryggen, i magen. Ont. Sitter på en toastol på golvet. Trycker det på nedåt? Försöker känna efter var det trycker men det är där framme, inte bak som det ska vara. Osäker på vad jag känner. Vet att det gör ont. Jobbigt. Det går inte att sitta längre, vill ha mer bedövning. Spinalen går inte att sätta igen. Det går inte med EDA nu heller, varför förstår jag inte. Får en pudendusblockad eller vad det heter i bäckenbotten och den hjälper nog mot smärtan nedåt men inte mot ryggen. Känns som ryggen ska gå av. Mer bedövning! Står på knä någon gång och hänger över sängkanten. De tycker att jag ska ta lustgas, vill inte, är rädd att bli snurrig igen. Frågar någon gång om lustgasen kan vara farlig. Den känns farlig men när jag väl andas in den blir jag lugnare. Med lägre effekt är det lättare. Jocke får prova lustgasen men inte nu. Nej, han provar nog när jag är bedövad? Minns att vi skrattar tillsammans. En blomkruka trillar ner - eller har den redan gjort det? Hjärtslagen är bra hela tiden. Kollar bakåt och ser att det stämmer. Lustgaspåverkad. Jag vill ha ryggbedövning. De varnar för att det ska stanna upp igen. Inget händer ju. Ont gör det men den där kanten eller vad det är fortfarande kvar. Känner inga krystvärkar. Vet inte hur de ska kännas. Ny doktor, ung och snygg, en "räddare i nöden", lägger bedövning. Jag vet att jag svär för att det gör så ont och ber om förlåtelse - "förlåt" - och de skrattar. Man får svära när man föder barn... Bedövningen tar snabbt. Den hjälper effektivt men det är halv dos, tror jag att jag hör. På grund av spinalen. Kanske är det för tätt? Eller är jag för öppen?

Värkarna avtar. Jag får vila. Jocke filmar? De tycker att jag ska sova. Någon föreslår det men hur ska jag kunna sova nu? Pratar med Jocke. Lyssnar vi kanske på musik? Cornelis toner minns jag att jag lyssnat på. Deirdres samba. "Dansa samba med mig". Radion. Undrar om Jocke får sova där, ber honom fråga. Han måste få vara kvar. Kan inte klara mig utan honom nu. Han lämnar nog knappt rummet. Hinner han ens kissa? Jo, någon får sitta med mig medan han är ute. Undersköterskan kanske? Eller är det tidigare under förlossningen. Den brunlockiga. Ensam vill jag inte vara. Det stannar upp. Små futtiga värkar som knappt ger utslag. Får värkstimulerande dropp. Det började så bra. Känns så hopplöst nu när jag vet att inget hänt på flera timmar. Klockan är sen eftermiddag. Öppnade mig fullt på ett par timmar och så händer ingenting. Krystvärkarna. Kanske finns de där bara det att jag inte känner dem?

Droppet skruvas upp. Jag får värkar igen, ont. Droppet skonar inte men värkarna gör inte jobbet. Annorlunda smärta. Stå på knä i sängen mot ryggstödet - orkar jag det? Försöker. Vill inte ha lustgasen samtidigt, känns läskigt att förlora kontrollen - gillar inte ekoeffekterna - men nåt behövs. Påfyllning av EDA:n? Får påfyllning och hjälp att krysta, ligger på rygg. Nej, halvsitter i sängen. Masserar livmodern eller vad det är hon masserar där nere? Krysta nu! Vet inte hur man krystar. - Som om du skulle gå på toaletten. Nej, det trycker bara på framtill. Vi försöker och försöker. Känner mig maktlös när jag inte förstår hur jag ska krysta. Det är kväll nu och inget händer. Hon konstaterar att det är en kant kvar fortfarande. Lite lite har barnet glidit ner. Hjärtslagen? Ja, de är ok. Han är stark, vårt barn. Jag orkar inte mer. Känner mig svag, värkarna är svaga. Jag vill bli klar nu. "Jag vill att han ska komma nu". Tror att jag upprepar det ett antal gånger. Maktlös och svag är jag. En doktor kommer in, känner lite och säger att vi väntar en timme. Inte sugklocka ännu. Av humanitära skäl, kan de använda klockan säger barnmorskan. "Humanitära". Det är för min skull, inte barnet. Jag som inte orkar.

Vi ska försöka jobba med värkarna lite till. Nu är jag förvirrad. Ska jag inte krysta mer? Nej, jobba med värkarna igen. De är för svaga. Förmiddagens vågor är inte kvar längre. Jag töms på urin några gånger. Känns konstigt - inte så ont - men att jag inte kan kissa. Bedövningen är i bäckenbotten. Dextrosolen kom aldrig. De skulle hämta. Jo, det finns några kvar. Jocke tar fram. Äter dextrosol men det ger mig inte den energi jag behöver. Nej, kanske åt jag den tidigare. Tiden flyter. Äntligen är klockan åtta.

Doktorn kommer, en ny kvinnlig doktor. Hon presenterar sig, en praktikant är med, ung och söt tjej. Jag blundar mest. Hör en massa folk. Många i rummet nu. De grälar om något - undersköterskan och barnmorskan eller är det doktorn? Bedövningen inför klockan? Stressigt, barnläkaren är också här. Det var henne man väntat på. Jag blundar och det känns skönt att få hjälp nu, nervöst men skönt. Jag har tränat krystningarna - så ska jag göra nu också, säger barnmorskan. Alla på plats. Men jag kan ju inte krysta! Vi väntar på värkarna men de kommer inte. Är det en värk? Kommer en värk nu, frågar de? Sugklocka på plats. De väntar på mig och jag vet inte hur värkarna ska kännas längre. Jo, det är en liten värk men så svag. Krysta!!! Jag krystar. Tre gånger vid varje drag. De trycker på min mage och drar men jag känner det inte, jag fokuserar på att krysta. Jag orkar två. En till! Orkar inte, den blir tunn. Lite har han flyttats. En till värk? Åh, den dröjer. Jo, där är den. Lite för sent upptäcker jag den. Krysta!!! Som på toaletten. Men det känns inte som att jag behöver gå på toaletten. Kan inte. Krystar som jag tror att man ska göra. En, två och en halv. Aj!!!!! Så ONT. Hans huvud är nere och nästan ute. Jag känner det och det gör extremt ont. Ingen återvändo nu. Jag vill ge upp men kan inte. Jag får inte ge upp nu, jag förstår det men smärtan går inte att beskriva. Hur ska jag få ut honom nu? Det är bråttom. De är stränga nu, ett annat tonläge. Den sista värken kommer. Nu måste jag ta i av allt jag är värd. Jocke krystar med. De trycker, drar och jag krystar. Nu tar jag i av allt jag är värd. Hela kroppen. Han kommer. 1, 2, 3 och det slafsar till. En blöt, sladdrig kropp mot min mage. Han är ute. Klockan är 20.44 får vi veta efteråt. Jag gråter och skrattar och frågar Jocke vad det är. Frågar de andra men de säger att vi ska se efter själva. "Jag ser inget säger Jocke." Jag vill se vårt barn. Får honom inte. Jo, ett skrik och nu får vi se (de väntade på skriket, barnläkaren var på väg ut med honom, vilket jag inte förstod då lyckligtvis). En pojke! Jag visste det! Han ligger på mitt bröst och får lite syrgas ur masken. Vi undersöker. Ögon, öron, mun. Allt perfekt! Ett mirakel! Underverk! Bula efter klockan och böld men det ser jag knappt. Navelsträng klipper pappa. Jag är som i ett rus. Han är här, han har 10 poäng efter en minut och allt är bra. Känns overkligt. Moderkakan ska ut också men det går som en dans. Känner det knappt. Behöver nästan inte krysta. Jag sys. Obehagligt men inte ont. Han väger 3370 och är 49 cm lång. Han ligger vid mitt bröst och vi ska få fika. Smärtan är helt borta.

Skrivet av: Ylva R
Jag är gymnasielärare, älskar bland annat att vara på landet, läsa, skriva, äta gott, åka berg-och-dal-bana, umgås med vänner och min familj. Jag är intresserad av frågor som rör barn och "barnuppfostran" och försöker lära mig att ta hand om en trädgård och ett hus. Jag lever med min man och våra två små barn.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiofem med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-17 19:16)
Betyg: 5
bra skrivet:), men man blir lite nervös nu
Ylva R (2004-09-10 16:04)
Tack för era kommentarer. Ja, han är fyra år nu och mår bara bra. Jag också och nästa förlossning gick betydligt lättare på alla sätt för er som kanske blev lite avskräckta nu.
Anki Jonsson (2004-09-09 08:48)
Jag känner igen mig så väl i förvirringen. Bra skrivet, man är med i varje värk... Hoppas din Johannes mår bra + ev. syskon också förståss. :-)
Mia Althoff (2003-04-10 00:48)
Betyg: 5
Det är så himla bra skrivet, och man kan nästan föreställa sig hur jobbigt och förvirrat allt måste ha känts där och då.