Barnsidan - När Ilona kom till världen!
Meny

Förlossningsberättelser > När Ilona kom till världen!

När Ilona kom till världen!

Publicerad: 2012-01-04
Den här helgen var jag ensam hemma. Det var en vecka till beräknad förlossning och Micke var bortrest. Jag försöker få tiden att gå genom att storstäda lägenheten (??) och gå en långpromenad.

2000-07-09 Söndag
01.30 Jag vaknade av svag mensvärk. Tänkte att jag nog tagit i för mycket när jag städat. Gick upp på toaletten och försökte sedan sova igen.

03.00 Vaknar igen. Mer ont. Går upp på toaletten och upptäcker att slemproppen gått. Ringer till Förlossningen på Sunderby Sjukhus och de säger att jag får komma in om jag vill. Beslutar mig för att vara hemma ett tag till. Halvslumrar i sängen.

04.00 Nu måste jag börja profylaxandas för att klara värkarna. Ställer mig i duschen och packar sedan den berömda ”väskan”. Lyckas sminka mig också ;) Varför vet jag inte (??) helt onödigt, allt rann ju av senare…

05.45 Ringer min mamma som är på väg med bil upp till Luleå för att hälsa på. Hon råder mig att ringa till min mormor och be henne skjutsa upp mig till sjukhuset.

07.15 Mormor hämtar mig och skjutsar mig till Sunderby sjukhus. Hon kör som en dåre och bryter mot otaliga trafikregler! *hihi* Hon tror att jag ska föda i bilen! Men nu är det längre mellan värkarna, ca 7 minuter. Tror att jag inte öppnat mig alls och att jag ska bli hemskickad :(

08.00 Kommer in till förlossningen. Det är lugnt och tyst, trodde inte att det var det. Plötsligt hör jag en bebis skrika! Ett nytt liv, säger BM som tog emot mig. Jag vill också ha barn NU!

08.20 Blir inskriven och får ett rum. Sen kommer en ny BM och undersöker mig. Jag känner mig så ensam och utelämnad att jag gråter… Men jag var öppen 2 cm! *Jippi* Jag få stanna kvar! Sen ska bebisen kontrolleras. Huvudändläge och rörlig över bäckeningången. CTG visar 140 slag/min. Jag har sammandragningar var 6:e minut ungefär.

Ringer och försöker få tag på Micke men han har mobilen avslagen! Lämnar ett meddelande.

10.30 Får akupunktur i öronen och varma omslag (hotpacks) på magen och ryggen. Jätteskönt! Jag var mycket skeptisk till akupunktur innan, men det hjälpte jättemycket!

Får äntligen tag på Micke. Han är rätt stressad och ledsen över att han inte är hos mig.

12.15 CTG igen, nu 130 slag/min. Jag tar en liten promenad i korridorerna för att få fart på värkarna.

13.30 Effekten av akupunkturen börjar släppa. Får nya nålar i öronen. En nål råkar Sköterskan sticka rakt genom örat! ;) Ojdå, sa hon och ändrade på nålen. CTG igen… (130 slag/min). Jag mår rätt bra och känner mig avslappnad. Sitter i en fåtölj och läser i ”Vänta Barn-boken” jag fick på MVC, så jag vet vad som väntar…

13.45 Nu kommer äntligen min mamma! Åhh, vilken lättnad! Slipper vara ensam och oroa mig för allt möjligt.

14.20 Vi går ner till cafeterian och fikar lite. Känns rätt pinsamt att sitta vid ett bord och profylaxandas med en massa människor runt omkring… Men det är ju ett sjukhus ;)

15.00 Nu går vi ut och promenerar runt sjukhuset. Värkarna blir allt starkare och mer smärtsamma. Jag håller i mig i ett räcke och gungar med höfterna för att lättare hantera värkarna. Det går rätt bra.
Mamma hittar en fyrklöver i gräset! Den stoppar jag i min ficka för god tur! Vi promenerar ett par timmar både ute och inne.

18.00 Nu är värkarna outhärdliga! Jag orkar inte ens andas, gråter bara… Vill lägga mig ner och dö! :(

18.20 Ny BM. Hon säger att nu verkar det ha hänt något. Hon undersöker mig och jag är öppen 8 cm och cervix är utplånad helt! Jag blir JÄTTEARG! Jag hade läst att man fick EDA från det att man var öppen 5 cm och här hade jag gått och plågats helt i onödan! Bebisens huvud har sjunkit ner och nu ligger den strax ovanför spinaetaggarna. Det var tack vare mycket promenerande ;)

19.00 Äntligen kommer narkosläkaren (också kallad Epiduralguden ;). Han är så efterlängtad!
Han förklarar hur det hela ska gå till. Det är ju ”jättelätt” att kuta med ryggen som en katt när man har en stor mage i vägen och dessutom har värkar! Jag försöker i alla fall men det gör jätteont när han sticker och sen tar det lite snett. Ena halvan av ryggen domnar, men sen vrider han till nålen och då känns det bättre. Effekten är snabb! Åhh vilken känsla! All smärta är som bortblåst! Jag ser på CTG-kurvan att jag har jätte starka värkar, men känner ingenting… Konstigt!? Gå runt lite med droppställningen! En ”karl” man alltid kan lita på *hihi*

19.55 För att förloppet ska gå snabbare tar BM hål på fosterhinnorna, s k amniotomi. Hon har svårt att få hål på hinnorna men till sist går det. Vattnet bara forsar ut!

21.20 Nu kommer BM in och tittar till mig och ser att värkarna stannat av! Jag får värkstimulerande dropp. Börjar känna av värkarna lite. Får inte lika mycket EDA längre. P g a att Narkosläkaren stack snett så får jag värkar på ena sidan av magen. Det är jättejobbigt :(

21.42 Nu ökar de på det värkstimulerande droppet igen. Har tydligen för svaga värkar… Visst!?

21.50 Nu kommer äntligen Micke. Alla går ut och vi får prata lite i fred. Jag känner mig besviken på att han inte varit där från början. Nu är det ju nästan över! Vill hellre ha min mamma hos mig, men det säger jag inte…

22.00 Får mer och mer ont på ena sidan av magen. BM försöker att tappa mig på urin, men det gör ingen skillnad.

22.39 Jag hade i förväg bestämt mig för att föda upprätt, hängande över sängkanten. Därför sätter BM en skalpelektrod på bebisens huvud. Men jag orkar inte stå på knä. Smärtan river och sliter i min kropp, vet inte vart jag ska ta vägen! Jag vill kräkas! Micke går ut ur förlossningssalen. Han säger att han inte klarar av det här… -Ja, gör det! Säger jag.

23.10 BM föreslår att jag ska ligga på sidan. Motvilligt går jag med på det. Det känns genast mycket bättre. Nu får jag börja krysta och det gör så ONT! I panik spänner jag mig och kämpar mot värkarna. Men BM talar lugnt och säger hur jag ska göra. Hon är verkligen underbar!

23.30 EDA’n stängs av. Värkarna blir genast outhärdliga. Droppet ökas på.

23.35 Överläkaren tillkallas. Fosterljuden har drastiskt sjunkit till mellan 70-90 slag/min. Jag måste lägga mig på rygg och andas syre i en mask. Paniken ökar.

–Kommer min bebis att dö!? Ropar jag. Ingen svarar…

Jag andas djupt i masken…

Fosterljuden ökar snabbt och bebisen mår bättre.
Jag krystar för min bebis liv! All smärta är med ens borta. Det är som om en mäktig kraft hjälper mig, kroppen sköter allt själv! Överläkaren trycker på min mage samtidigt som jag krystar för att få ett snabbt slut. (Slipper sugklocka!) Mamma baddar min panna med en fuktig handduk. Snart är det över!

2000-07-10 Måndag
00.09 ”Framfödes en fin flicka u.a.” Äntligen är hon här! Hon gråter lite… Jag får henne på mitt bröst och hon är det vackraste jag någonsin sett! Med stora blå ögon tittar hon på mig! Tårarna rullar ner för mina kinder… Micke kommer in och får klippa av navelsträngen. Han tror att det är en kille, men jag VET att det är en tjej! Sen vänder BM på henne och vi ser att det är en liten tjej! Vår efterlängtade ILONA!

00.17 Krystar ut moderkakan. Hinnorna var avslitna. Men annars var allt ok. Rätt häftigt att se var bebisen bott i nio månader. Micke var inte lika road… Jag sys med 3 stygn invändigt och 2 stygn utvändigt. Får bedövning först men det gör ont i alla fall :(

Ilona hade navelsträngen 2 varv runt halsen därav de dåliga hjärtljuden på slutet. Men hon mår utmärkt! Får 9-10-10 i apgar. Vikt 3420 g, längd 49 cm, huvudmått 33 cm.

Efter förlossningen svimmar jag på väg till duschen. Lyfts upp i sängen. Mår uruselt, vill inte duscha… Bara sova… Svanskotan fick sig en rejäl knäck också…

Men hon är värd all smärta! Vårt älskade barn!!!



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiotvå med siffror i fältet här