Barnsidan - När Fredrik gjorde sin dramatiska entré på jorden
Meny

Förlossningsberättelser > När Fredrik gjorde sin dramatiska entré på jorden

När Fredrik gjorde sin dramatiska entré på jorden

Publicerad: 2020-06-17
"Det känns fortfarande som igår när vattnet gick"

"För exakt tre år sedan idag födde jag en underbar pojke som heter Fredrik. Min förlossning blev dramatisk även om den slutade väl med ett akut kejsarsnitt. Det har tagit tid för mig att processa och skriva ned mina tankar och känslor kring den händelsen, men har äntligen skrivit ned det som hände den dagen." - Victoria Gomez

Vi ringde in till SÖS där vi ville föda för att det ligger väldigt nära där vi bor, men de bad oss att avvakta tills värkarna kommit igång. Sagt och gjort gick vi runt en hel dag fulla med förväntan, glädjerus och en viss nervositet över både förlossningen och barnet som väntade. Hur skulle han se ut? Skulle han tycka om mig? Hade jag verkligen packat ned allt jag behövde i min förlossningsväska? Många frågor surrade som det så ofta gör hos blivande föräldrar och jag var inget undantag i detta.

När väl kvällen började skymma satte äntligen värkarna igång. Först kom de sakta och med många minuters mellanrum. Sedan började de kicka igång ordentligt och då passade vi på att åka in till SöS med fyra minuter mellan värkarna. De hann mäta mina värden men konstaterade att det än så länge inte var dags att föda. Då fanns det plötsligt ingen plats för mig längre hos dem men tack vare familjen lyckades vi ta oss mitt i natten till Södertälje sjukhus. Alternativet som de förklarade för oss hade varit Eskilstuna, vilket kändes lika nära som Haparanda just då.

Smärtan var otrolig men vi hade turen att det nästan inte fanns någon trafik ute och lyckades köra den långa vägen till Södertälje på ungefär tjugo minuter. Det var nog många gånger jag hann tänka ifall jag skulle bli en sådan mamma som födde sitt barn i en bil: ni vet de man ser på film som föder i baksätet på en gul amerikansk taxibil med hjälp av en väldigt snäll men oerfaren Bruce Willis som magiskt dyker upp när faran finns där..

Väl på plats vid Södertälje Sjukhus var det kolsvart ute och inte en människa syntes till i entrén. Vi hade turen att en kedjerökande sjuksköterska släppte in oss till förlossningsavdelningen där vi äntligen leddes in i ett kvavt rum som påminde mig om skolsköterskans rum som fanns under min skoltid. Rummet var rent och kliniskt men hade verkligen sett sina bästa dagar och all utrustning som fanns på plats liknade något jag sett i gamla dokumentärer på SVT Play. De satte på mig en CTG-mätare som skulle hålla koll på både mina hjärtslag och barnet och se till att barnet mådde bra under förlossningens gång. Känslan av trygghet och säkerhet började infinna sig trots de tidigare orosmolnen. Det kommer ordna sig fint tänkte jag..

Efter ett tag fick vi träffa en minst sagt utarbetad barnmorska som var nära pensionen och ”visste” allt. Trots att mina värkar kom varannan minut menade hon på att Fredrik skulle födas nästa dag på kvällen. Hon visste det trots att jag förklarade att någonting kändes fel, att någonting gjorde så förbannat ont. Därför ville hon ge mig en stor morfindos så att jag kunde ”sova” mig igenom värkarna. ”Den här krabaten kommer inte förrän på länge” sade hon.

Jag hade dock en väldigt stark känsla av att min unge ville ut inom ett par timmar. Ni vet den där obeskrivliga känslan av att något lika stort som en fotboll vill ploppa ut ens kropp och snart? Till sist lyckades hon övertala mig om att ta en halv dos morfin men det hjälpte inte alls mot smärtan. Min sambo fick gång på gång ge mig lustgasmasken men förgäves. Alla de där fina andningsövningarna som vi lärt oss under en dyr andningskurs på Östermalm var som bortblåsta. Kvar fanns en känsla av djurisk råhet, av mänsklig instinkt vid fara som normalt leder till att man antingen fäktar eller flyr.

Klockan var 02.30 och efter en halvtimme med morfin började jag tydligen vara på väg att föda. Barnmorskan som tidigare varit allvetande började nu ta min förlossning på allvar och frågade mig ifall jag ville ha Epidural, dvs bedövning som brukar ges mot smärta vid förlossning. Jag svarade ja för att jag hade så ont att jag hade accepterat nästan vilken bedövning som helst..

Tiden går och klockan hinner bli 04.35. Det är ingen underdrift att säga att smärtan jag kände var den värsta jag någonsin känt under hela mitt liv. Barnmorskan hade förklarat för mig att det jag kände var livmodertappen som böjde sig bland annat och att det var därför det gjorde så ont. Det enda jag tänkte på att jag hoppades jag inte skulle svimma och att jag ville att barnet skulle magiskt komma ut just då och allt skulle vara över. Att efter ett par krystningar skulle barnmorskan lägga barnet på min bröstkorg efter att både pappan och jag tagit del av hans första ljud i livet - det vårskrik som alla föräldrar vill höra innan de åker tillbaka till sin Mattisborg.

Så fel jag hade.

Klockan hinner bli fem och värkarna blir värre och jag är helt öppen för att föda. Ingenting i livmodern händer dock. Inga krystningar eller vällande värkar som trycker något äger rum.
Istället våndas jag under gasmasken och ber min sambo flera gånger om nåd. I perioder började jag blir väldigt yr och virrig och visste inte ifall jag var medveten eller inte. Efter tag börjar barnmorskan märka att hjärtfrekvensen hos barnet sjunker sakta. Det går ned minut efter minut men hon säger ingenting till varken mig eller min sambo.

Istället ropas en narkosläkare och en vikarierande kirurg in i rummet. Den ordinarie kirurgen var på semester så de kallade in ett superproffs till kirurg som verkade erfaren men kunde inte ett ord svenska. Tur att man är engelsklärare tänkte jag, men hans engelska var tyvärr sådär också... Han lyckades dock förklara för sina kollegor på ett par minuter att läget inte såg bra ut och att de skulle behöva genomföra ett akut kejsarsnitt. Det här visste dock varken jag eller min sambo då ingen pratade eller förklarade situationen för oss alls. Vid det laget var jag halvt medvetande och i sådana smärtor att jag hade donerat alla mina besparingar till ett pyramidspel om de så frågat.

Min sambo försökte dock hela tiden att lugna mig och hålla mig i handen fastän jag grät otroligt. Att han gjorde det trots att han har ett mycket dåligt tålamod visar att han verkligen förstod allvaret i mitt mående. Han fick dock inte chansen att fråga kirurgen vad som hände innan de lade mig på en annan brits och rullade ut mig från rummet.

Det enda och sista jag minns medan de bar mig hastigt till hissen som skulle ta mig till operationssalen var ”Vi kanske borde informera pappan också”. Sedan blev jag hastigt nedsövd och minns att jag vaknade upp ungefär två timmar senare utan att veta vart jag var eller vad som hade hänt. Det tog mig ett tag innan jag förstod att jag hade ett telefonsamtal och jag minns inte vem det var som gav mig telefonen men plötsligt hörde jag sambons röst säga att allt gått bra och att Fredrik hade fötts runt 06 på morgonen.

Mer än så visste han tyvärr inte då de inte hade vägt, mätt eller kollat klockan då de plockade ut honom från min mage. Det var ändå en fantastisk känsla jag hade just då över att allt hade gått bra och faran var över.
Någon (minns inte vem) rullade in mig på en brits efter samtalet i ett vitt rum med ljusa gardiner och två sängar bredvid varandra. Minns att jag tänkte att rummet var inbjudande, vitt, stort och ljust och genomtänkt för att mana till återhämtning samt lugn och ro. Här skulle vi spendera nästan en vecka tillsammans med min sambo och lille Fredrik innan vi fick komma hem, men just då brydde jag mig bara om att få se min son så fort som möjligt.

Efter att jag hade bäddat ned mig i en av sängarna och fått i mig lite vatten öppnades plötsligt dörren och in kommer min sambo med min son som han på en gång lägger på mitt bröstkorg. Denna hastiga förändring lämnade mig väldigt berörd och emotionell på alla sätt och vis. Det var som en dusch av känslor som föll på mig och allt jag hade varit med om låg i ett dunkel.

Att äntligen få träffa min son och känna hans hud mot min var den häftigaste och mest överväldigande känsla jag någonsin haft. Jag grät och grät av både lyckad och lättnad och visste inte riktigt vad jag skulle göra av min kropp eller hur jag skulle hålla honom så att han kunde ligga så nära mig som möjligt. Efter allt vi hade varit med om var jag rädd för att han skulle försvinna ifall jag släppte taget, att denna obeskrivliga lycka skulle visa sig vara en inbillning eller inte sann. Han låg vid min bröstkorg i över en dag och jag tror inte jag släppte honom en enda gång med blicken under den här tiden.

Efter cirka tre dagar började Fredrik amma ordentligt och lugnet infann sig hos alla tre. Som tur var lät sjukhuset min sambo sova över med mig eftersom de ville hålla extra koll på oss ifall något skulle visa sig vara fel. Är verkligen tacksam över det då jag var så traumatiserad och chockad första perioden att jag behövde någon som kunde lugna mig och få mig att inse att allt hade ordnat sig - att han var äntligen här efter nio långa, långa månader! Det började dock bli ganska långtråkigt redan den tredje dagen då allt vi gjorde var att beställa mat från cafeterian och gå runt med Fredrik på förlossningsavdelningen. Vi längtade hem och efter att få börja vårt småbarnsliv ”på riktigt”.

Sagt och gjort fick vi ganska omgående träffa en överläkare och den kirurgen som egentligen skulle gjort kejsarsnittet. Båda kunde inte ge en förklaring till varför Fredriks hjärtslag hade sjunkit så mycket helt plötsligt eller motivera varför ingen förklarade situationen för oss på plats eller vägde och mätte honom när han föddes. Däremot kunde de konstatera att Fredrik var en frisk och stark bebis som inte hade några fysiska problem eller tillstånd.

Vi fick därför åka hem redan på tredje dagen och kan nog lugnt säga att det var en av de bästa dagarna i mitt liv.

Än idag brukar jag be min sambo berätta för mig om när han stod utanför operationssalen och hörde hur de utförde kejsarsnittet. Han brukar beskriva Fredriks första ljud som hesa och mörka men kraftfulla, som en bebis som kämpade sig ut med näbbar och klor. Direkt efter kejsarsnittet fick Fredrik spendera två timmar med hans pappa med nära kroppskontakt då jag fortfarande var nedsövd. Pappan berättade att han var som en liten groda som låg i hans famn tyst och stilla.

Dessa första stunder i hans liv var dessvärre dramatiska och omtumlande för alla oss involverade, men jag är väldigt tacksam i efterhand att min sambo fanns där och kunde ta hand om honom när jag inte var där. Jag är väldigt tacksam för alla som hjälpte till att rädda mitt barn och se till att situationen löste sig: alltifrån mina föräldrar som skjutsade mig akut till sjukhuset till den utländska läkaren som lämnade ett väldigt fint och litet ärr på min kropp.

Det är dock inte utan inte att jag känner ett visst vemod och en sorgblandad glädje på mors dag, framför allt för de första stunder som jag aldrig fick dela med Fredrik eller den säkerheten jag aldrig kände under förlossningens gång. Ändå känns allt så långt borta men ändå så nära. Det har gått tre år men kunde lika gärna ha varit igår eller för hundra år sedan.

Mina tankar på Fredriks födelsedag det här året går därför till alla mammor som någonsin haft en jobbig förlossning av olika skäl och till min egen mamma som jag älskar och ser upp till så otroligt mycket. Jag delar er glädje och sorg och era blandade känslor. Jag delar era ärr, era farhågor och era drömmar. Det enda viktiga att tänka just nu är att vi tog oss igenom det. Vi lyckades till slut ta oss fram till mål trots alla hinder. Vi lyckades till sist träffa våra fantastiska och underbara barn som finns i våra liv idag. Bra jobbat! ❤️❤️❤️


Skrivet av: Victoria Gomez

Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtiosex med siffror i fältet här