Barnsidan - När Ester kom till oss!
Meny

Förlossningsberättelser > När Ester kom till oss!

När Ester kom till oss!

Publicerad: 2004-06-28
.."Då hörde jag det ljuvligaste barnskrik av alla barnskrik i världen. Mitt barn!! Hon lever!"..

Efter väldig lång väntan och längtan blev vi äntligen gravida igen! Men under hela graviditeten så hade jag en så otrolig skräck inför förlossningen. Sömnlösa nätter, mycket grubbleri och många tårar. Vi fick därför bli sk auroraföräldrar. Man får en särskild remiss till överläkare och barnmorskor som går igenom en eventuell tidigare svår förlossning och gör upp en plan inför den stundande. Det kändes tryggt och jag blev en smula lugnare. Vi blev lovade att man skulle ha extra uppsikt på barnet eftersom det var min största rädsla, jag var så rädd att något skulle hända barnet. Att det skulle dö eller vara svårt sjukt. Skulle det visa sig att barnet hade några som helst tecken på att inte må bra skulle man göra ett akut snitt och inte ens får försöka med sugklocka eftersom det var det som gjorde att vår stora flicka inte mådde så bra när hon kom ut.

Söndagen den 27 april ( 3 dagar över tiden) vaknade jag av att vattnet gick i soffan! Det rann som bara den och jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån. Jag ringde till förlossningen och talade om vad som hänt och att vattnet var missfärgat, jag kände igen det senariot eftersom Ebba också hade bajsat i sitt vatten när hon skulle födas. Dom ville att vi skulle komma in på en gång.

Sagt och gjort! En mycket yrvaken och tuffsig make försökte att skynda på sin nu mycket gravida fru som sprang omkring och yrde i ett lyckorus för att det nu ÄNTLIGEN var dags!!

Vi kom in till förlossningen ganska precis kl 8.00 på morgonen med härliga värkar och 4 minuters intervaller. Barnmorskan Gunvor mötte oss i korridoren och hälsade oss välkomna. Kopplad till CTG-maskinen konstaterades det fina värkar och att jag var öppen 3 cm. Efter ca 1 ½ timme var jag öppen 6 cm och hade rackarns ont!! Dags för EDA!!

Den tog underbart skönt och jag kunde nu följa värkarna på CTG-maskinen och glatt se siffrorna öka utan att känna en olidlig smärta. Kl 11 var jag öppen 9 cm och Gunvor trodde att jag kunde börja krysta vid 11:30.

HUA!! NERVÖS!!!

Men huvudet ville inte komma ner riktigt i bäckenbotten. Jag provade att krysta lite men det gav inte så mycket. Nu började bebisens hjärtljud att fara lite hit och dit. Gunvor kallade dit Överläkaren Ingrid, men hon tyckte att bebisen nog mådde bra och att det bara var att fortsätta.

Min underbare make och stöttepelare pushade och peppade mig hela tiden. Plus att jag emellanåt blev väldigt kramsjuk och ville bli tröstad. Han är då HELT underbar!!

Barnets hjärtljud fortsatte att fara lite hit och dit, vi skulle senare bli varse att det kallas för “sena decellerationer”. Barnets hjärta gå ner efter att en värk har varit i ställer för under värken som är mer normalt.

Nåja, för att komma fram till kontentan av detta så var jag nu fullt öppen och väntade bara på klarskottet från Gunvor att krysta. Men se huvudet ville inte riktigt komma ner. Vid det här laget så skönk hjärtljuden ytterligare. Dr. Ingrid undrade om jag inte kunde tänka mig att ta sugklocka trots allt och hjälpa barnet ner i bäckenbotten bara. 2 drag var allt som skulle behövas sen skulle jag kunna föda fram bebisen själv. Det var ju klart att jag ville hjälpa bebisen, så jag litade fullständigt på Dr. Ingrid och körde på det.

Sagt och gjort, huvudet skönk ner i bäckenet hur fint som helst med hjälp av sugklockan, nu var det bara att krysta fram det sista.

Okej… Dags att krysta!!

Jag låtsades som om jag var tagen ur boken “Ökenblomman”, där de otroliga kvinnorna föder alldeles själva mitt ute i öknen – UTAN LUSTGAS ELLER EDA! Men nu börjar det trilskas. Hjärtljuden sviktar ännu mer - jag krystar och krystar….inget händer. Krystar ännu mer och huvudet kommer fram men sen är det STOPP!!

Mina ben dras bakåt emot mig, barnmorskan Gunvor ställer sig på en pall och lägger sig på min mage för att trycka loss bebisens ena axel som har fastnat vid mitt blygdben. Inget händer - ingen värk.
Nu stoppar Dr Ingrid in sina händer i mitt sköte och försöker att vrida loss bebisen samtidigt som mina ben böjs ännu mer bakåt av barnmorskan Pia och Eva. Gunvor pressar allt vad hon kan på min mage och barnläkaren Barbara står beredd bredvid.

Smärtan är olidlig, jag känner hur dom klipper sönder mig och att mitt bäcken håller på att sprängas. De jobbar i panik och det svär och hojtar till varandra. Jag kan inget göra, värkarna är slut och mitt barn sitter fast.
Pälle har satt sig i ett hörn och håller för öronen, stoppar huvudet mellan benen och stampar med fötterna. Han mår inte bra! Undersköterskan Kina tar tack o lov hand om honom.

Till slut får dom ut bebisen – vitlila och livlös hängandes över mig. Inga hjärtljud, ingen spontan andning. Jag hinner känna på en liten fot och skymta könet - en flicka. Men sen blev allt tyst. Alla hade sprungit ut från rummet, det var så tyst. Inte ens ett litet gny…. Jag var så tom som i ett vakuum. Men så till slut kommer Gunvor springades och slår upp dörrarna.

“Lyssna nu gumman, hör du inte??!!

Då hörde jag det ljuvligaste barnskrik av alla barnskrik i världen. Mitt barn!! Hon lever! Efter ett tag kommer Pälle in och talar om att vi hade fått världens finaste lilla flicka men att hon var lite tilltuffsad och måste upp på Neonatalavdelningen för röntgen. Dom misstänkte nämligen att ena armen var av. Men hon måste ju ha ett namn kände jag där i all panik… Jag frågade Pälle vad han tyckte om Ester. Han smakade på namnet och nickade gillande innan han följde med läkarteamet upp med Ester.

Efter allt det där “trevliga” med puppeluva, fick jag så äntligen komma upp och se vårt barn för första gången. Och hon var verkligen så där fin som Pälle hade sagt!!. Hon låg i en kuvös med jordens alla sladdar och maskiner. Hon hade fått en fraktur på vänster överarm och en plexus skada (nervskada) på höger arm. Sugklockan hade ju också gjort sitt men hon var ändå så fin så otroligt vacker - OCH STOR!! 4.572 gram och 54 cm lång!! Hur har jag??? Lilla jag??? Otroligt!! Inte konstigt att folk har skrattat åt min mage.

Ester är nu 1 år och är en sprallig lite tjej som går för fullt. Hon har hämtat sig väldigt bra från sina skador, till saken hör också att jag fick nervskador i ett ben efter det att de dragit isär dom. Men det är mycket bättre nu. Esters plexusskada har läkt fantastiskt bra och märks nästan inte alls. Hennes arm som var av är lite krokig eftersom det var ett omlottbrott. Vi är ju väldigt tacksamma att det trots allt gick väldigt bra för Ester. Lite bittert kan det ju kännas att man inte gjorde ett kjesarsnitt när hon visade tydliga tecken tidigt att hon inte mådde bra. Vi har ju självklart fått träffat förlossningspersonalen flera ggr för att prata igenom det som hände och fått en “ursäkt” att det var fel beslut med sugklockan… Vi är garanterade snittdatum nästa gång. Men det kan jag LOVA - det blir ingen nästa gång för oss! Vi är så glada för de goa tjejer vi har!!

“Du färgar mig med det under av ljus
Som Du sprider här hos oss
Säg var har du varit förut
Jag vet inte vad du kommer tycka nu om den värld du har kommit till
Men du jag vet att du är meningen

Du kommer snart att förstå vilken märklig värld vi lever i
Att glädje och sorg går hand i hand
Och att vi en dag ska skiljas åt
Du är så välkommen hit
Hem till vårt palats, till den värld som är vår
Som jag ska försöka att få dig att älska så mycket som det går”

Skrivet av: Katharina Larsson
Jag är en glad och smågalen 2 barnsmor som bor i vackra Järvsö i Hälsningland! Är gift med barnens far och är lika smågalen han. I vår familj är humor rätt viktigt och vi har faktiskt rätt kul ihop. Jag hoppas kunna dela med mig av lite...


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
adisa radovac (2008-11-04 17:11)
Betyg: 5
jag kännde igen mig själv i din berättälse, min dotter fick plexusskada_höger arm. Hon opererades vid 1års ålder och vi kämpar fotfarande. Härilgt att det har gott bra för Ester o
loppan05 (2005-10-19 22:15)
Betyg: 5
tack för den bra beskrivna berättelsen och det var ju för väl att det slutade bra..även om du gjorde mig nervös ett tag..
Annica Bark (2004-06-29 08:51)
Oj! Vilken upplevelse och detta trots ni blivit lovad det motsatta.
Tack för att du delade med dig.
Béatrice Karjalainen (2004-06-28 18:24)
Tack för att du delade med dig. Bet tom på naglarna när jag läste fast redan rubriken avslöjade att allt skulle gå bra på slutet. Sen måste jag kommentera namnet Ester är ett fint och styrkegivande namn tycker jag. Passar nog er lilla tjej ypperligt.
Ulrika Johansson (2004-06-28 16:03)
Oj så tårögd jag blev. Känner paniken när det dippar, vet en flicka som också satt fast o fick en plexusskada. tydligen ahr odm skadorna ökat med åren, trist för föräldrar o barn, men det var OT. Härligt att det gick bra o att det läkt fint. Tack för att du berättade!