Barnsidan - När Christoffer föddes
Meny

Förlossningsberättelser > När Christoffer föddes

När Christoffer föddes

Publicerad: 2004-05-18
Kände i hela kroppen att det var en son jag hade fått och det kändes inte alls nödvändigt att lyfta honom för att titta.

Efter ett ultraljud på onsdagen bestämdes att jag skulle komma tillbaka till sjukhuset på fredag morgon för igångsättning. Barnet beräknades väga ca 4500 gram och eftersom jag hade gott om fostervatten och bra fungerande moderkaka så ville de inte riskera att vänta längre eftersom bebisen skulle fortsätta växa för varje dag som gick.

Jag blev lite skakis... Hade hört om igångsatta förlossningar som upplevdes mycket värre än de som satte igång av sig själva. Hade hört historier om pinvärkar i flera dygn, utmattade kvinnor som drabbades av värksvaghet och att barnet fick förlösas med både sugklocka tång och akutsnitt på samma gång...

Fredagen kom, och jag hade sovit uselt på natten. Sambon och jag sa hejdå åt storebror och mormor som övernattat hos oss för att storebror skulle slippa åka iväg till henne och vara där hela dagen. Varken Daniel eller jag sa speciellt mycket i bilen på väg in till sjukhuset... Vi satt och tänkte för oss själva och var säkert oroliga och nervösa båda två.

Jag började bli riktigt rädd kännde jag till min förtvivlan. Jag som varit så lugn och sansad och sett fram emot förlossningen kände mer eller mindre panik innanför skinnet, men höll mig lugn och tillät inte tårarna att börja rinna. Herregud... Jag skulle föda barn... Jag mindes att det gjorde vansinnigt ont att föda barn, men riktigt exakt hur ont kunde jag inte komma ihåg.

Skulle jag klara det? Skulle de lyckas sätta igång förlossningen? Skulle allt gå bra? Skulle barnet må bra? Just den biten med att bli igångsatt kan jag säga att jag tyckte var jättejobbig.

Man visste att man skulle föda barn redan innan man började få ont, och på det viset fick jag all tid i världen att oroa mig för mig själv och för barnet och skrämma upp mig själv. Jag byggde upp massor av rädsla under de två dagar jag visste om att jag skulle bli igångsatt, rädsla som jag inte upplevde över huvud taget när jag födde min första son och förlossningen startade av sig själv. När man är mitt uppe i värkar och födande har man inte tid att vara rädd, men den här gången var jag skräckslagen...

Vi kom till förlossningsavdelningen klockan åtta på morgonen och fick ett rum där vi skulle vara under dagen. En undersköterska kopplade på mig en CTG-kurva och sa att om en halvtimme kommer läkaren och ger mig gel om allt ser bra ut på kurvan... Så låg jag där på en förlossningssäng och lyssnade på bebisens hjärtljud och kände hur det rörde sig innuti min mage. Allt kändes overkligt, och jag tittade på tvättfatet, vågen och värmelampan i ett hörn av rummet och undrade nästan vad jag gjorde i ett förlossningsrum. Borta i det där hörnet skulle ju ett barn tvättas och vägas och i den här sängen skulle ju en kvinna ligga och föda. Jag skulle inte alls vara där, jag passade inte in...

Halvtimmen gick och en kvinnlig läkare kom och presenterade sig. Minns inte vad hon hette, eller ens hur hon såg ut, men hon var trevlig och log och frågade hur vi mådde. - Bra svarade jag ganska kort. Visste inte vad jag skulle säga riktigt. Jag mådde ju bra egentligen, bara det att jag var rädd och ledsen och kände mig liten på jorden, men det var jag för stolt för att erkänna just då. Hon undersökte mig och konstaterade att ingenting förändrats sedan onsdagen på ultraljudet. Jag var fortfarande ganska omogen och det bestämdes att gelen skulle läggas direkt.

Fick gel klockan nio ungefär, och skulle sen ligga med CTG ytterligare en timme. Jag låg och slumrade till och från och Daniel satt och läste någon damtidning som han lyckats hitta. Vi pratade fortfarande inte så mycket med varandra, det behövdes inte liksom. Han förstod nog på ett ungefär vad jag tänkte, och när jag låg och halvsov så märkte jag att han kommit och satt sig bredvid mig på sängen och bara tittade på mig. Jag vände mig mot honom, och då log han lite ansträngt och sa att det kommer att gå bra.

Jag kände ingenting av gelen jag fått... Ingen molvärk, inga sammandragningar, ingenting. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka längre utan borrade ner ansiktet i kudden och grät tyst. Så låg jag när barnmorskan kom in för att läsa av kurvan, och hon trodde nog jag sov för hon frågade inte varför jag var ledsen. Allt såg så himla bra ut sa hon. Bebisen mådde fin-fint och hade inte reagerat på gelen... Inte jag heller sa jag lite bittert och hon skrattade och sa att det kunde ta lång tid innan jag märkte något.

Hon rekomenderade oss att gå ut på stan och promenera lite. Vi fick alltså rast en liten stund, men hon ville att vi skulle vara tillbaka om 1½ timme sa hon. Vi frågade inte varför vi skulle vara tillbaka så snart utan var mest tacksamma att vi över huvud taget fick lämna bygget. Fast promenaden struntade vi i... Vi tog bilen hem till mina föräldrars hus istället och gjorde lite kaffe åt oss.

Pappa var på jobbet och min mamma var ju hemma hos oss och var barnvakt så deras hus var tomt och jag ville inte ut och gå bland folk just då så det var perfekt. Fikade lite, och Daniel lyckades faktiskt få mig på lite bättre humör. Han tramsade sig och sa så dumma saker att jag fick en riktig skrattattack. När jag gapskrattade kände jag att det faktiskt gjorde liiite ont, och då blev jag genast lite mer hoppfull också.

Tillbaka till sjukhuset, lite i senaste laget, men det struntade vi i. In på rummet igen och börja projektet "vänta, vänta, vänta" Efter en stund kom en ny barnmorska och sa åt mig att jag gärna fick gå in på BB och äta lunch. Jaha, tänkte jag. Inte för att jag var hungrig, eller ens sugen på något att äta med min nervösa mage, men jag var väl så illa tvungen.

Daniel följde med, men han fick inte äta där så han gjorde mig bara sällskap. I matsalen på BB rullade den ena ljuvliga lilla bebisen efter den andra in i sina små plastvagnar och jag fick en gråtklump i halsen igen. Skyndade mig att äta upp och tog min gravida mage och vaggade iväg in på förlossningsrummet igen. Väl där inne började jag stortjuta. Vet inte riktigt varför än idag, men det var väl en kombination av att jag längtade så mycket efter min egen bebis som inte ville komma ut frivilligt, att jag var nervös och rädd och full med hormoner och att det kändes så oändligt tröstlöst att inte veta om eller när igångsättningen skulle fungera.

En barnmorska kom in just som jag stod och snyftade i Daniels famn, och hon såg bestört ut och frågade vad som var på tok. Ingenting snörvlade jag, jag vill bara ha min bebis. Hon kramade om mig och lovade mig att den kommer så småningom. Sa allt det där som jag hört så många gånger om att alla barn kommer ut förr eller senare, på ett eller annat sätt, bla bla bla, och jag nickade förståss och höll med, för så är det ju. Men det tröstade mig inte så mycket att höra det just då heller även om jag vet hur rätt hon hade...

Daniel åkte iväg för att äta något och jag la mig på förlossningssängen igen och glodde ut genom fönstret. Lät tankarna flyga iväg vart de ville, och rätt som det var så hade jag somnat.

Vaknade av att en barnmorska stod böjd över mig och skrattade. Godmorgon sa hon. Det är inte ofta man får väcka folk i den här sängen.

Hon frågade om det var okej för mig att jag fick ett rum på BB istället eftersom inget verkade hända efter gelningen. Visst sa jag, och började plocka ihop mina och Daniels grejer. Hon sa att en läkare skulle komma in och lägga ny gel på mig inne på BB vid klockan sex ungefär och att jag skulle få sova på det rummet tills morgonen därpå om inget hände.

Som tur var kom Daniel tillbaka precis då, för annars hade han inte haft en aning om vart jag tagit vägen och kanske klampat rakt in på förlossningsrummet och hittat en annan kvinna som låg där och krystade :-)
Jag hade inte haft en tanke på honom konstigt nog, men blev naturligtvis glad att se honom igen...

In på BB och börja projektet "vänta" igen. Jag började längta hem, och jag saknade Alexander. Jag grät hela eftermiddagen tror jag. Tyckte så otroligt synd om mig själv och kände mig som en usel mamma som varit borta från Alexander en hel dag helt i onödan. För det var ju så det kändes... Ingenting hade gjorts med mig sedan jag fick gel vid nio på morgonen, och ingenting hade hänt med mig sedan dess heller.

Tröstlöst. Vid sex kom i alla fall en ny läkare och proceduren från morgonen upprepade sig. Läget oförändrat, ny gel, CTG i en timme. *suck*

När de kopplade loss CTG-kurvan vid strax efter sju så skickade jag hem Daniel till mina föräldrar eftersom Alexander och min mamma åkt dit för att spendera natten. Jag ville att Alexander i alla fall skulle ha tillgång till sin pappa när han skulle somna. Daniel skulle komma tillbaka på kvällen och sova hos mig på sjukhuset. Han ville det själv sa han, mig spelade det ingen roll längre. Jag hade gett upp...

Jag åt kvällsmat så fort jag kunde. Ville inte sitta med min mage i matsalen när alla andra hade fått sina bebisar. Kände mig uttittad och annorlunda så jag kastade i mig maten och sprang (nåja) in på rummet igen. Som tur var hade jag fått ett lyxrum med egen tv, så jag låg och glodde på något ointressant när Daniel kom tillbaka vid elva tiden på kvällen. Han hade inte gjort sig någon brådska utan duschat och fikat lite med mina föräldrar efter att Alexander somnat.

Vi pratade en stund och sa sen godnatt åt varandra och la oss för att sova. Vid halv två ringde jag på larmet för att be om en alvedon. Hade börjat känna av lite molvärk och sammandragningar och kunde inte sova. Jag tänkte att det ju var ganska viktigt att vara utvilad på morgonen eftersom de då ev. skulle spräcka fosterhinnorna på mig och sätta in värkstimulerande dropp.

En barnmorska kom in och pratade lite. Hon frågade hur jag mådde och erbjöd sig att göra en undersönkning på mig igen för att se om något hänt sedan jag fick gel. Okej tyckte jag, fast det visade sig att inget hänt över huvud taget. Livmodertappen var fortfarande lika omogen som den varit innan jag fick gel första gången.

Jag fick min alvedon och några varma handdukar och svor för mig själv över mina pinvärkar. Inte hjälpte alvedonen heller utan "pinvärkarna" blev bara jobbigare och jobbigare och det var lögn att sova, eller ens ligga stilla i sängen. Vid två gick jag och ställde mig i duschen och spolade varmt vatten på ryggen. Fick många långa värkar i duschen, men fattade inte då heller att det var på riktigt utan förundrades bara över hur ont pinvärkar kunde göra.

Jag hade haft pinvärkar i två dygn när jag var gravid med Alexander och kunde inte minnas att de kom så här tätt.
Klockan var nog ungefär halv tre när jag inte tyckte jag kunde duscha längre. Jag hade värkar som gick i varandra hela tiden, kanske med två minuters mellanrum eller så. Jag tog inte tiden. Jag väckte Daniel och frågade om han tyckte jag skulle be om något att sova på för de här pinvärkarna är verkligen pestiga sa jag.

Kastade mig över en fotölj och flåsade mig igenom en värk och försökte sen klä på mig en t-shirt. Hann inte dra den över huvudet förrän nästa värk kom och Daniel fattade tack och lov inte lika trögt som mig utan ringde på larmet. Samma barnmorska som gett mig alvedon en timme tidigare kom in och gjorde stora ögon när hon såg vad som utspelade sig på vårt rum. "Lägg dig ner" beordrade hon mig, och så undersöktes jag igen.

Nu var jag öppen fem centimeter fick jag reda på, och DÅ äntligen fattade jag varför pinvärkarna gjorde så ont. Det var RIKTIGA värkar! Glädjen var stor när vi marscherade in på förlossningsavdelningen igen. En promenad som tog sin lilla tid eftersom jag stannade längs vägen med jämna mellanrum och vickade på höfterna och andades mig igenom värkarna.

Min rädsla var ett minne blott. Nu var jag helt inställd på att föda barn och var mest nöjd över att jag sluppit värkstimulerande dropp.

På förlossningen möttes vi av en ung barnmorska och en undersköterska. De presenterade sig och frågade om jag ville ha något att dricka. Ja tack sa jag och kände plötsligt hur enormt törstig jag var.

Jag förlorade tidsuppfattningen någonstans där bland körsbärssaft och intensiva värkar, men i journalen står det att klockan var runt halv fyra när jag började andas lustgas. Minns att jag tackade nej till lustgasen först för jag kom ihåg hur illa jag tyckte om den sist jag födde barn, men jag gick med på att prova den genom en värk för att se vad jag tyckte den här gången innan jag förkastade den helt. Med näsan i lustgasmasken kände jag hur jag blev yr i huvudet på ett ganska behagligt sätt. Inte för att den hjälpte så mycket mot smärtan, men det var ganska skönt ändå som sagt så jag bestämde mig för att bli kompis med lustgasen. Kröp upp i sängen istället för att stå och hänga över fotändan på den och la mig tillrätta. Med lustgasmasken i ena handen och Daniels hand i den andra låg jag där och tog mig igenom den ena värken efter den andra.

Jag blev undersökt och var öppen åtta centimeter så barnmorskan tog hål på fosterhinnorna och satte en en skalpelektrod på bebisens huvud. Efter en liten stund till ändrar värkarna karaktär och jag börjar känna ett tryck nedåt som jag bara måste få ge efter lite för. Inga krystvärkar riktigt, men nästan så ändå upplevde jag det medan jag öppnade mig de sista två centimetrarna. När värkarna nådde toppen kunde jag inte längre hålla lustgasmasken utan var tvungen att släppa den för att kunna andas.

Klockan tio i fyra får jag den första riktiga krystvärken och urkvinnan, däggdjuret i mig vaknade till liv och jag hörde mig själv yttra läten som jag inte trodde fanns. GUD vad ont det gjorde! Lustgasen kunde slänga sig i väggen tyckte jag, så jag lät den falla till golvet. Bad så fint jag kunde om epidural, men när ingen lyssnade så skrek jag så högt att narkosläkaren i egen hög person säkert hörde mig var han än befann sig i byggnaden att JAG DÖR OM JAG INTE FÅR EPIDURAL.

Det fick jag inte såklart, och såhär i efterhand förstår jag ju också varför, men jag blev riktigt ilsken där jag låg och krystade över att ingen förstod hur ont jag hade och hur gärna jag ville ha den där bedövningen.

Tolv minuter efter första krystvärken föds mitt vackra lilla barn. En varm och skrynklig liten bebis läggs upp på min mage och han skriker och tittar mig rakt in i ögonen. "Lilla barn, gjorde det ont på dig också?" är det första jag säger, och så börjar jag gråta. Jag är så otroligt lycklig och tacksam och omtumlad och bara ligger där och tittar på en livs levande liten bebis, världens finaste och mest fulländade lilla bebis, den bebisen som har varit innuti mig så länge och som nu äntligen har kommit till oss.

Jag tittar länge på honom och gråter och klappar hans lilla huvud som är fullt av fosterfett och kolsvart hår. "Det är en pojke" sa jag till Daniel innan vi ens tittat efter om det verkligen var det. Jag såg på hans ansikte att det var en pojke. Kände i hela kroppen att det var en son jag hade fått och det kändes inte alls nödvändigt att lyfta honom för att titta. Daniel och barnmorskan var för nyfikna för att tro mig, så pojken lyftes upp en kort sekund i alla fall så alla kunde se att han faktiskt hade både pung och snopp.

Älskade lilla barnet hade kommit, och all den där kärleken som bara kommer från ingenstans kom med samma kraft även den här gången. Det finns nog hur mycket plats som helst i ett mammahjärta...

Navelsträngen klipptes av den stolta nyblivna tvåbarnspappan, moderkakan föddes fram och jag hade inte spruckit någonting alls.

Nu skulle vi få vila oss och vara själva i ett par timmar innan man tvättade och vägde Christoffer. Han sög några gånger på mitt bröst men la sig sen stilla och tittade sig omkring en stund med en förbryllad rynka i pannan. Jag grät och Daniel grät och vi tittade på den här fina lilla bebisen som var vårt barn. Efter förlossningen började jag blöda kraftigt och fick smärtor i magen igen efter någon timme.

En bit av moderkakan hade stannat kvar i livmodern och jag blödde massor och hade verkligen jätteont. Man bestämde att jag skulle sövas och skrapas för att få ut resterna av moderkakan, så innan jag hann fatta vad som hände så var ett helt narkosteam i rummet och karusellen var igång igen.

Jag går inte in på några detaljer. Har inte riktigt själv kunnat bearbeta den här biten av min förlossning ännu och hur som helst så skulle det ju kunnat sluta som så att moderkakan var hel när den kom ut och då hade vi ju sluppit allt det här ;-)

Tycker själva förlossningen var fantastisk trots all oro och alla tårar innan det väl satte igång.

Skrivet av: Helén
26 år gammal bosatt i en Småländsk byhåla tillsammans med sambo och våra två barn Alexander och Christoffer. Jag brukar försöka njuta av livet även när det regnar och barnen är på dåligt humör, fast det lyckas inte alltid ;-) Mina barn är vackrast i världen och jag är så glad att jag får vara deras mamma! De ska förresten få ett litet syskon i maj. En liten överraskning för oss alla, men det är fantastiskt roligt. Undrar vem filuren i magen är :-) Jag brukar kalla mig för Hella på nätet.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-23 00:11)
Betyg: 5
hejsan, tack för att du delade med dig av din berättelse, o vilken tur att du slapp bli igångsatt, snittad eller nått sånt..att du fick göra jobbet själv. jag blev en smula rörd när jag läste din berättelse. den var jättefin o grattis i efterskott även om det är mer än ett år efter..kram
Helén (2004-05-18 20:12)
Hej Bea.
Jag har också dille på förlossningsberättelser, och har nog läst i princip alla som finns på livets under (det är ett helt gäng *ler*)
Själv kan jag inte förlika mig vid tanken på att jag har väntat och fött barn för sista gången så jag drömmer om en sladdis om tio år när mina småpojkar blivit skolpojkar... Den som lever får se ;-)
Kul att du uppskattade berättelsen - delar gärna med mig av mina upplevelser eftersom jag själv gärna tar del av andras förlossningsberättelser!
Béatrice Karjalainen (2004-05-18 11:02)
Du har skrivit på ett otroligt bra sätt, det var lätt att leva sig in i sdin berättelse och när du skriver att Daniel inte var lika trög som dig, ja då började tårarna rinna. Usch vad jag längtar efter att få föda barn igen, men jag är helt nöjd med de två jag har så jag får frossa i förlossningsberättelser istället. Tack för att du delade med dig.