Barnsidan - När Casper föddes
Meny

Förlossningsberättelser > När Casper föddes

När Casper föddes

Publicerad: 2012-01-04

Måndagen 22 juli –02 vaknar jag strax före sju på morgonen. Henrik jobbar och jag är ensam hemma. När jag går på toaletten upptäcker jag att slemproppen har gått och jag börjar känna en molande smärta i magen. Jag går tillbaka till sängen och lägger mig. Det kommer regelbundna värkar men de gör inte särskilt ont. Vid tolv ringer jag till Henrik och ber honom komma hem. Vi ringer till BB som säger att det förmodligen bara är förvärkar då de inte gör så ont men eftersom de är regelbundna så vill det att vi ska komma och kolla. Vi har tio mil till BB så det känns som en bra idé.

Väl på BB tar de en CTG som visar svaga värkar, nu har jag ganska så ont och blir besviken över att det ändå inte verkar som om det är på gång. Vi blir skickade ner på stan för att jag ska röra på mig och på så sätt snabba på det lite. Det känns jättefånigt att gå på gågatan i Mora med värkar och jag får stanna var femte meter..

Vid fyra är vi tillbaka på BB och de tar en ny CTG och gör en gynundersökning. CTGn visar att det blir längre och längre mellan värkarna och gynundersökningen att jag bara är öppen 1 cm. Jag är fruktansvärt besviken. Barnmorskan försöker få mig att förstå att det fortfarande kan ta flera dagar innan det kommer någon bebis…

Vi blir erbjudna att stanna kvar över natten då jag plågas ganska mycket att dessa eländiga förvärkar men jag får istället med mig en svag sömntablett och ett par värktabletter och vi beger oss hemåt. Jag vill bara sova i vår säng! Jag slumrar en stund på soffan när vi kommit hem men sen är jag vaken hela natten eftersom förvärkarna kommer var tjugonde minut så jag hinner aldrig somna. Jag är trött!

Klockan 10.30 på tisdagsmorgonen börjar jag få riktiga värkar. Min syster Åsa kommer och har med sig sin äldste son Linus som är tre år. Han stryker mig över huvudet och frågar om moster har ont. Han är så söt!

Henrik sitter mitt emot mig vid köksbordet och tar tid på värkarna och Åsa hjälper mig att andas mig igenom värkarna. Det är 7 - 10 minuter mellan värkarna. Nu gör det rejält ont! Åsa ringer BB när klockan är 12 och berättar läget men de tycker att vi ska ta det lite lugnt eftersom det är ganska långt mellan värkarna och dessutom brukar det ta tid för förstföderskor säjer de.

När klockan är ca 14.15 gråter jag av smärta och nu vill jag bara ha smärtstillande och få vila lite. Jag känner att det är dags att åka de tio milen tillbaka till BB. Henrik och Åsa hjälps åt att packa in alla saker i bilen och på väg till bilen får jag ännu en kraftig värk och Åsa skyndar fram med en stol så att jag inte ska ramla i backen. Jag sitter i en stol mitt på gården och flåsar och gråter… vilken syn jag måste ha varit… I bilen sitter jag och blundar och andas mig igenom värkarna i en handduk. Att åka bil när man har värkar var inte kul.

När vi kommer till Mora lasarett kör Henrik direkt till akuten för att vi ska slippa gå genom stora entrén och nu kommer värkarna hela tiden, jag får inte en chans att vila. Henrik springer in på akuten för att hämta nåt att köra upp mig i till förlossningen. Klockan är ca 15.15.

Jag får åka på en säng upp på förlossningen och de har inte hunnit göra klart något förlossningsrum utan kör in oss på ett vanligt rum så länge. Jag skriker av smärta och håller i Henrik allt vad jag kan. Jag ber om smärtlindring men barnmorskan vill sätta en CTG först. Jag blir både arg och ledsen för att det enda som jag tänkte på hela vägen ner var att snart skulle jag få smärtlindring så det inte ska göra så ont och då vill de sätta CTG??? De sätter i alla fall CTG och sen vill hon göra en snabbkoll för att se om mycket jag är öppen. Hon utbrister förvånat "men oj, du är ju redan öppen 6 cm". De ger mig lustgas eftersom det inte finns tid till någon annan smärtlindring. Nu känner jag att det börjar trycka på och jag skriker även det till barnmorskan och hon tar sig en ny titt och hon får plötsligt väldigt bråttom.

De kör snabbt in mig i ett förlossningsrum och hjälper mig att flytta över till sängen där. Jag står på alla fyra och de sliter av mig kläderna och nu känner jag att jag vill krysta. Nu ligger jag på sidan och flåsar i lustgasmasken. Plötsligt säger barnmorskan att bebisen inte mår riktigt bra och en läkare kommer in och de gör sig beredda med en sugklocka samtidigt som de hjälper mig att vända mig på rygg och lägger upp mina ben i benstöd.

Jag krystar för allt vad jag är värd och nu mår bebisen bra igen och efter tio minuters krystvärkar kommer vår lille son ut (16.30), utan hjälp av läkare och sugklocka.

De lägger honom på mitt bröst och både jag och Henrik gråter lite. Han är det vackraste jag någonsin har sett där han ligger på min mage, liten och skrynklig. Förlossningen tog 1 timme och 15 minuter, totalt 6 timmar från första riktiga värken. Barnmorskan syr några stygn men allt har gått jättebra trots att det gick så fort.

Hon hjälper mig på med en skjorta och vi hjälps åt att hjälpa vår son att hitta bröstet. De kommer in med mackor och choklad och dricka i champagneglas som vi hugger in på. Vi blir lämnade ifred på förlossningsrummet i nästan en timme och vi sitter mest och njuter av vår son som somnat gott i min famn. Jag kan inte fatta att han äntligen är här vår lilla son!


Jag har nog aldrig varit så lycklig i hela mitt liv och smärtan den är som bortblåst. Barnmorskan kommer in igen och mäter, väger och badar vår lilla kille. Han är 53.5 cm lång och väger 3960 g.

Skrivet av: Milla f
Född -73. Sambo. Två barn, Casper 020723 & Tova 040525. Bor i villa. Två katter. Jobbar med datasupport. Åker skoter & skidor. Läser böcker. Älskar mina barn över allt annat:)


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiosex med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-30 19:53)
Betyg: 5
hejsan håller med Anki, att det gick ju snabbt ändå, o grattis i eftrskott
Anki Jonsson (2004-09-06 18:45)
Det gick snabbt för att vara första barnet, bra kämpat och väldigt bra skrivet. :-) Hoppas din lilla pojke är en "stor" välmående pojke nu.


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook