Barnsidan - När Alice kom till världen
Meny

Förlossningsberättelser > När Alice kom till världen

När Alice kom till världen

Publicerad: 2012-01-04

Alice var egentligen beräknad att komma kring den 10 mars. Eftersom jag dessutom hade lindrig havandeskapsförgiftning, preeklampsi, trodde jag absolut inte att jag skulle gå över tiden. Men hur det var så kom den 10:e mars och ingen bebis sågs till. Jag hade inte ens några förvärkar. Så Mathias och jag fortsatte att vänta och gå på kontroller på MVC. Allt var hela tiden bra med Alice.

På 15:e dagen gick faktiskt slemproppen. Jag blev glad att åtminstone nånting hände. Fast slemproppen säger ju inte så mycket i sig. Det kan ju gå flera veckor innan bebisen kommer. På 15:e dagen var vi i alla fall också inne och gjorde överbördskontroll. Vi fick först göra ultraljud igen. Det var kul att se att det faktiskt låg en bebis i magen. Jag hade nämligen börjat tro att det nog inte fanns nån bebis, att jag skulle ha tjock mage för evigt. Låter kanske konstigt, men så kändes det! Barnmorskan kollade flödet i navelsträngen och viktuppskattade Alice. Viktuppskattningen var ca 4000 g. Vi fick sedan gå ner på förlossningen. Där fick jag göra CTG och dom gjorde en undersökning och jag var då öppen två cm. Läkaren gjorde också retning på livmodertappen för att eventuellt försöka få igång det. Det gjorde väldigt ont. Usch!! Hur som helst så såg ju allt bra ut och jag blev hemskickad. Men jag hade en 2:a i protein så läkaren ville att jag skulle kolla blodtryck och lämna urinprov hos min vanliga barnmorska dan därpå. Och om inget hänt skulle jag komma tillbaka för samma kontroller ännu nästa dag. Jag hade ställt in mig på att jag skulle bli hemskickad så det kändes väl inte så knäppt. Däremot hade jag ingen som helst lust att fara till sjukhuset två dagar på raken. Det kändes verkligen inte som nån mening eftersom jag ändå bara skulle bli hemskickad.

Hur som helst for Mathias och jag in till MVC dan därpå, för att kolla blodtryck och urin. Jag hade då lite regelbundna småvärkar. Men det hade jag haft dan före också och dom försvann efter ett par timmar. På MVC upptäcktes att jag hade det högsta blodtrycket nånsin, 170/111 och dessutom 2:a på urinprovet. Så min barnmorska blev lite sur och undrade varför jag inte blivit igångsatt dagen före. Hon ringde till läkaren och det blev bestämt att nu skulle det minsann bli bebis! Jag blev nog lite chockad och reagerade inte nåt speciellt. Vi blev i alla fall skickad till förlossningen igen. Och jag fick göra en ny CTG och blev undersökt igen av en ny läkare. Läkaren funderade på hur jag skulle sättas igång. Eftersom jag var öppen så pass mycket funderade hon eventuellt på värkstimulerade dropp. Men till slut bestämdes att eftersom jag var förstagångsföderska skulle jag få en halv dos hormongéle lagd. Jag blev inlagd på BB, och började med att pilla i mig lite lunch. Men jag var nog lite spänd och hade dessutom småvärkarna, så det blev inte mycket lunch även fast jag visste att jag verkligen skulle behöva den energin. Mathias for hem och hämtade våra sedan länge packade väskor!

Klockan 13:00 la dom hormongélen och jag fick ligga med CTG ett tag. Dom hade varnat mig för att jag kunde få pinvärkar och i såna fall skulle jag säga till. Mycket riktigt fick jag pinvärkar. Värkarna kom och gick i ett, jag blev lite rädd och undrade om det verkligen skulle vara så här. Vi ringde på klockan och sa till. En barnmorska kom sedan och gav mig en brikanyl-spruta. Och oj, vilken lättnad. Jag hade fortfarande kvar värkar, men dom var inte så onda och kom med ca 5 minuters mellanrum. Jag kunde t o m somna till i en timme. Skönt, och det behövde jag nog! Jag gick sen och pillade i mig lite middag, men även det gick trögt. Hade ju värkar som kändes ganska bra vid det laget. Efter middagen gick vi tillbaka till rummet. Jag andades igenom värkarna och det gick ganska bra. Försökte också lyssna på radion hur det gick för MODO i SM-finalen. Mathias slumrade till. Vid 21-tiden gick vi upp och fikade. Jag fick väl i mig nån liten skorpa, men kunde inte sitta still när värkarna kom. Jag tittade avundsjukt på dom föräldrarna som satt där med sina små söta bebisar och redan hade sitt gjort. Jag passade också på att ringa syrran som faktiskt fyllde år. Som tur var svarade hon inte så jag lämnade ett meddelande. När vi var tillbaka på rummet ställde jag in mig på att det nog skulle dröja innan det blev nån bebis. Jag trodde att jag skulle få nånting att sova på över natten. Men när barnmorskan kom och gjorde undersökning vid 23-tiden visade det sig att jag var öppen ca 4 centimeter och hon kunde känna huvudet. Så hon sa att nu blir det bebis. Oj då tänkte jag! Hon sa också att vi kunde få åka ner till förlossningen när vi kände för det! Hon trodde att jag skulle tycka det var skönt att få duscha med massageduschen.Så vi bestämde att vi nog skulle åka ner.

Ganska precis kl 24:00 åkte vi ner till förlossningen. Jag hoppade genast in i duschen. Och satt där nån timme tills fötterna var blålila och jag undrade om jag hade fått nån propp eller så. Det var i alla fall väldigt skönt att rikta duschstrålen mot den ömmande magen. Jag la mig sedan i sängen ett tag och kämpade med värkarna och andades. Mathias masserade mig också i ryggslutet. Jag hade innan bestämt att jag ville pröva akupunktur så en barnmorska kom och satte akupunkturnålar på nedersidan magen och dessutom en nål i huvudet för avslappning. Jag klev sen in i duschen igen, men satt inte där lika länge. Duschen kunde funkade inte lika bra längre, för värkarna blev starkare och starkare. Vid 2-tiden gick vi till förlossningsrummet och barnmorskorna bestämde att det skulle ta hål på hinnorna och sätta en skalpelektrod. I samma veva tog jag lustgasen och efter det så var vi som ett! När de tog hål på hinnorna och vattnet gick, så var vattnet färgat av att Alice bajsat i magen. Det fick jag veta efteråt, och det var väl tur för annars hade jag kanske oroat mig. För när bebisen har bajsat i magen kan det betyda att barnet är stressat och inte mår bra. Efter att jag fått lustgasen är det mesta väldigt dimmigt. Jag låg och hade regelbunda värkar hela tiden. Ibland hann jag t o m somna till mellan värkarna. Låter konstigt, men så var det. Även Mathias slumrade till ibland. Jag kramade Mathias hand hårt när värkarna kom. Vi hade radion på väldigt svagt så jag nästan inte hörde den. Innan hade jag trott att jag ville ha ganska hög musik på, men så blev det ju inte alls! Mathias tvingade mig att dricka emellanåt. Han tyckte det var jättebra med lustgasen för jag gjorde som han sa... :-)Barnmorskorna påminde mig också om att jag måste kissa. Men jag orkade inte kliva upp, så det blev bäcken och till slut även kateter. Mitt i alltihop mådde jag helt plötsligt väldigt illa och jag sa det till Mathias. Dom hann precis få fram en slags påse som jag hann spy i! Under dom här dåsiga timmarna hörde jag svagt att någon skrek. Jag frågade Mathias om det var någon som skrek i korridoren och han sa att det var det. Mathias berättade sedan att hon varit helt hysterisk och skrikigt: Mamma.... Jag döööööör! Hjälp! Det var enda gången Mathias blev rädd!

Vid 7-tiden kom ett nytt gäng med barnmorskor. I samma veva började krystvärkarna komma, men dom var väldigt svaga och jag förstod nog inte ens att det var krystvärkar. Jag fick inte längre lustgas utan bara syre, men det märkte jag inte ens. Dom satte värkstimulerade dropp, men det hjälpte inte mycket för dom fick hela tiden öka dosen. Jag låg på sidan och krystade, men det funkade inte bra. Jag kunde inte ta i, så jag fick sitta upp i gynställning och då kunde jag ta i mer. Jag kände mig fruktansvärt trött och att det verkligen inte gick att få ut den här bebisen. Jag sa upprepade gånger att det inte gick och smågrinade efter varje värk. Jag vet att jag tittade på klockan massor av gånger vid 8:30 och tyckte att tiden gick så himla långsamt. Läkaren kom då och sa att det tänkte hjälpa mig på traven, bl a eftersom Alice stog lite fel i bäckenet. Hon hade inte roterat det sista varvet. Läkaren sa att de ville sätta en sugklocka. Innan hade jag tyckt att det lät hemskt, men nu kändes det jättebra! Jag kände att jag verkligen ville ha den hjälpen! Så dom satte den lilla nätta sugklockan som var av en ny typ. Jag minns att det gjorde ganska ont när dom satte dit den. Sedan gjorde dom ett klipp, men det märkte jag inte av. Kändes inte ens för dom hade också sprejat på lite bedövande medel. De peppade mig sedan att krysta, krysta och krysta på varje värk, och till slut så kom hon ut kl. 9:07. Dom la upp henne på min mage och frågade om vi sett vad det var. Så jag lyfte på hennes ben och såg att det var en flicka. Jag kände mig ganska tom på känslor, mest glad över att det var över tror jag. Jag hade trott att jag skulle grina, men det gjorde jag inte. Mathias tyckte att jag reagerade lite konstigt. Dom sprang sen iväg med henne och Mathias följde med. Dom sög rent henne från slem och fostervatten eftersom hon hade bajsat i vattnet. Det är annars risk för lunginflammation. Jag låg kvar, helt slut! Krystade ut moderkakan och sedan sydde barnmorskan klippet på mig. Jag sprack inget i övrigt! Mathias kom tillbaka med Alice insvept i en filt och jag fick titta lite mer på henne. Jag sa: "Hon ser ut som en Gremlin." Hihi! Fast jag menade att hon var ganska söt, med stora pliriga ögon. Alice fick sedan amma lite. Vi hade alla tre en lugn stund i nån timme.


Sedan rullade dom mig till duschen och jag klev in och satte mig. Jag var väldigt matt och kände att all energi var slut. Men det var väldigt skönt med en dusch och nya fräscha sjukhuskläder. Vi rullades sedan till ett annat rum och vi fick äta fika på silverbricka. Jag var så trött och slut att jag knappt orkade äta. Men eftersom jag visste att jag verkligen behövde den energin så pillade jag i mig dom två mackorna och chokladen. Fast det tog närmare två timmar och barnmorskan kom och frågade flera gånger om vi inte var klara. Innan vi for upp på BB, ville barnmorskan att jag skulle kissa. Det gick faktiskt bara bra, även om det tog ett litet tag.

Så gick det till när Alice föddes! På det hela taget tyckte jag att det var en helt okej förlossning. Värkarna gjorde inte så ont som jag innan trott. Och även fast jag innan absolut inte hade kunnat tänka mig någon sugklocka så ville jag nu verkligen det! Smärtlindringen blev också som jag hade tänkt mig. Jag fick akupunktur och lustgas, men ingen ryggbedövning. Kändes bra att jag klarat mig utan den.

Skrivet av: Åsa Åsell



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet åttiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Abeer (2017-02-08 09:15)
Betyg: 5
åå gud vad det var roligt att läsa din fina berättelse om alice
ronny (2017-02-08 09:13)
Betyg: 5
det var den fin berättelse om hur Alice kom till värden
Jonny (2012-03-22 15:39)
Du hade tur... Vårat barn dog på exakt detta sätt
loppan05 (2005-11-01 08:56)
Betyg: 5
bra skrivet tycker jag:)