Barnsidan - När Aladdin föddes
Meny

Förlossningsberättelser > När Aladdin föddes

När Aladdin föddes

Publicerad: 2012-01-04

Min man är alltid ledig på söndagarna och det var så det började.

Jag hade varit och kissat, klockan var strax halv åtta på morgonen och jag lade mig ner i sängen igen. Så skönt det skulle bli att långsova. Jag hade varit hemma en vecka från jobbet och knodden skulle ju ta ca en och en halv vecka till så det var bara att slöa på. Hunden kunde allt vänta ett tag till på morgonpromenaden eftersom vi var ute så sent på natten med henne dagen innan.

”Men vad i h-e, håller jag på att kissa på mig?”, grymtade jag plötsligt.
Vad häftigt, jag fattade direkt att det var vattnet som gick! Jag satte mig upp i sängen och höll båda händerna där nere, och händerna var fulla av genomskinlig vätska med vitaktiga klumpar i. Jag började hojta vilt åt maken att vattnet hade gått. Han snorklade sig snarkande i någon sekund innan han klarvaken tittade på mig: ”Nähä? Jag som har ledigt idag ju!"

Det var makens spontana halft-sovande reaktion innan det hela blev mer klart för honom. Jag ställde mig upp och en ny fors sökte sig nedåt via dragningskraften. Hunden blev också lite intresserad pga allt ståhej.

Vi kastade oss över telefonen och ringde Förlossningen.
”Gör det ont”?, fick jag höra.
”Nejvars, jag känner inget faktiskt”, bekände jag.
”Var vattnet grumligt eller färgat?”, var nästa fråga som ställdes oss.
Mitt svar ledde till en slutsats om att bebisen inte hade bajjat i fostervattnet.
”Vad händer nu då?”, kraxade jag vidare.
”Ät en god och lång frukost och kom in för en koll om några timmar”, sade sköterskan i luren.

Så blev det, först gick vi på en aningen misslyckad promenad med schäferflickan. Misslyckad i den bemärkelsen att mina shorts i den ovanligt varma majsolen blev riktigt blöta av allt nytt forsade fostervatten.

Frukosten bestod av en massa nyttigheter såsom mannagrynsgröt där ett glömt wienerbröd från gårdagens onyttiga lördag råkade slinka ned. Jag behövde ju all energi möjlig nu resonerade vi. Passa på kan man ju alltid.

Runt tio-snåret på söndagsförmiddagen gungade vi in i Vrinnevisjukhusets förlossningsavdelning. Jag lyssnade efter ljud om plågsamma skrik eller nyfödda bebisars skrik men hörde inget. En stressad kvinnlig barnmorska med tyskspråkig brytning studerade den binda jag hade tagit på mig, fostervattnet fick gott betyg.

Efter det fick jag ligga på en obekväm brist ett bra tag, och under den tiden mättes bebisens hjärtljud och mina värkar. Hjärtljuden var som de skulle och barnmorskan fann till min förvåning att jag hade små värkar.

”Kom tillbaka när det gör ont!”
Med den uppmaningen for vi hem, åkte och lämnade voffsingen på hunddagiset och lade oss tillrätta i soffan med en binge filmer. Ty vad annars kan man göra? McDonalds-mat hade också en framträdande roll denna eftermiddag.

Framåt eftermiddagen denna söndag började jag notera en knapp märkbar ”stöt” av smärta som jag lyckades hålla reda på. Det var typ tio minuter emellan stötarna och jag började bli lite deprimerad. Det hände ju inte mycket tyckte vi.

Maken masserade fötter och vader så han höll på att bli blå, jag krävde detta då jag haft så jobbiga kramper i vaderna under graviditeten med svårigheter att gå efteråt. Min mardröm var att dessa kramper skulle bryta ut under förlossningen, så mina stenhårda vader fick sig en rejäl omgång.

Utan att egentligen ha märkt det så började det göra mer ont, filmen vi såg på, som jag ens idag inte kommer ihåg vad den hette, måste verkligen ha varit spännande.

Vid åttatiden på kvällen hade jag en ny definition av smärta, ty det började kännas. Innan vi åkte iväg så tog vi ett kort på mig i bara underkläderna. Vi hoppades på att det var sista gången vi kom att få se den där stora magen! Halvnio stod vi utanför förlossningen och plingade på.

Det gjorde väl inte jätte-ont just då, men jag var märkbart nervös kommer jag ihåg. Maken och en undersköterska hjälpte mig av med kläderna. Vågen sade häpnadsväckande 87 kg, det innebar att jag gått upp 19 vackra kilon från min 68-standard vikt.

En barnmorska kände sig för hur öppen jag var. Jag trodde det var en mer avancerad undersökning än det var, ty detta konstaterades med två fingrar, inte med en massa äckliga stålinstrument.

”Du är en (1) centimeter öppen”, golade barnmorskan.
Bara en ynka centimeter! Agggh! Och jag som hade ont nu!

Maken sprang iväg och inhandlade alla biltidningar som gick att få tag i i den lilla kiosken, och en dricka också. Detta medan jag placerades på en plaststol i duschen.

Jag vill inte förställa mig hur det måste ha sett ut med tanke på hur jag betedde mig, sittandes naken på en plaststol klagandes över varje värk som kom. Maken sade att jag hade någon rytmisk gång på överkroppen, som om jag gungade på stolen, detta medan jag talade om för undersköterskan när hon kom in att det absolut inte finns något varmvatten på sjukhuset kvar.

Duschutrymmet var totalt täckt av imma efter mina två timmar i duschen. Under denna tid hade sköterskan varit inne en gång. Nu var det dags att kolla det där med hur öppen jag var igen.

Plötsligt gjorde allt så mycket mer ont. Jag skrek att nu fick de ge mig vad som helst, jag skulle t.o.m. godta en stekpanna i skallen. Hängande en stund över handfatet i en värk såg maken att stolen jag suttit på var blodfylld. Då blev han rädd. Jag brydde mig inte alls om lite blod, jag hade ont och utan att förstå varför började jag plötsligt gråta.

Med en blek make vid sidan konstaterades fyra centimeters öppning av en ny barnmorska. Då är det dags för förlossningsrummet sades det. Det ”väntrum” vi varit i var således enbart en transit till slutskedets kulm.

Jag blev måttligt road då sköterskan ville att jag skulle ta på mig kläder för att gå genom korridoren till förlossningsrummet.
”Ta på mig kläder?!, grymtade jag ilskt.
Jag skulle ju föda barn, jag skiter väl i några klädtrasor! Jag vägrade ta på mig något. Det verkade inte logiskt tyckte jag. Sköterskan försökte vänligt förklara att korridoren användes bl a till att gå runt i, att andra blivande föderskor gick där just nu, och att en naken typ som jag inte skulle göra det lättare för dem.

Efter maken hört för sig om blodet på stolen, att det inte var något ovanligt eller farligt, så lindande han och sköterskan handdukar om mig och pytsade ut mig i korridoren. Detta roade mig inte nämnvärt.

Klamp klamp klamp. Jag gick fram och tillbaka som en elefant i förlossningsrummet. Vaggade instinktivt och var mycket irriterad varje gång min make försökte prata eller röra vid mig. När värkarna kom försökte han snällt smeka mig över nacken. Varje gång fräste jag åt honom att låta mig vara. Stackarn. Han har senare berättat att han tyckte det var jobbigt att han inte fick ens försöka lindra, men det var ju inte läge att nämna det då precis.

Bandet på magen visade att hjärtljudet hoppade upp och ned, och de få gånger sköterskan var inne, så sade hon att det var bra och som det skulle vara. Jag kände mig luddig och brydde mig i stort sätt inte om vad någon sade. Maken hade fått tagit talan om det hade behövts.

7 centimeter öppen och nu börjar det bli svårt att inte skrika när värkarna kom. Maken proklamerade att jag skulle försöka andas som på föräldrakursen när värkarna kom. Ni vet, så där rytmiskt och fint. Jag gjorde faktiskt som han sade men andades mer som någon som nyss sprungit ett maratonlopp. Helt vilt och galet, men då tänkte jag på annat i alla fall.

Efter ett tag så kunde jag inte gå fram och tillbaka i rummet kände jag, inte för att benen inte höll utan för att det tryckte på nedåt. Det tryckte tungt och jag var tvungen att sitta på sängen. Där satt vi vaggandes och flåsandes. Barnmorskan visade sig i dörren och efter en ny koll sade hon att det strax var dags! Hon skulle komma in igen om tio minuter och då skulle jag få börja krysta.

Hur skulle jag föda då? Det hade jag inte tänkte på, men alltid tyckt att det verkade bra att stå på knä på sängen hållandes i sänggaveln. Så blev det inte alls.

Vimsig och drogad av min egen hjärna (jag hade ju inte tagit någon bedövning) mumlade jag till personalen frågande om det skulle bli en jobbigare förlossning om jag låg på rygg. Det trodde de inte. I efterhand insåg jag att det blev ju en bättre arbetsställning för dem dessutom.

Hur gör man då?, kved jag fram, men ingen lyssnade. Sköterskan gav mig lustgasmasken, men den blev jag irriterad över eftersom jag ansåg att den var trasig. Den var hel och fungerade fick jag till svar så jag provade igen, men näha, så den åkte in i väggen.

”Tryck nu!”
Jag vet ännu idag inte hur jag gjorde, men jag tryckte i alla fall. På en gång sade barnmorskan att hon såg huvudet. Redan? tänkte jag. Jag ville inte ha en spegel, men däremot så lyckades jag luta mig fram och kände toppen på ett litet huvud. Häftigt och konstigt.

”Trycker du nu så kommer bebisen!”
Men vadå tänkte jag, kommer bebisen efter fem krystningar?

Då brände det till, sved utav bara attan och en liten typ vändes upp och ned av barnmorskan.

”Nämen f-n” sade maken och fortsatte med: ”Jag är visst skyldig dig en middag.”

Det blev alltså en liten pöjk. Vi hade slagit vad, jag och min man, han sade att det var en flicka, och jag sade att det var en med pillisnopp. Idag, när jag skriver detta, är grabben 9 månader gammal, och jag har fortfarande inte blivit bjuden på den där middagen, men om några helger skall farmor vara barnvakt så då skall det bli av.

Jag fick inte upp honom till bröstet på en gång ty navelsträngen var så kort. Maken som klippte av den tyckte det var som att klippa av gummi, detta plus att det sprutade blod från den avklippta delen fick oss att skratta.

Väl på bröstet började den lille att hacka som en kyckling. Vad han var liten! Vi visste inte att dom kom så små. Min man är storvuxen både till längd och vikt, medan jag enbart stoltar med 164 cm över havet, ändå trodde jag inte på en sådan liten bebis.

Han vägdes till 2935 gram, och efter maken påpekat ”skall ni inte slita lite till” så mättes han humant till 50 centimetrar. En liten skit. En knodd. En kotte. En ny människa. Vår alldeles egna lilla människa. En hungrig liten människa. En sugpropp.

Som en sugfisk livnär sig på de stora fiskarna försvann han in i min famn snuttandes på en tutte.

Livmoderkakan skulle ut, jag krystade en gång till. Det tyckte jag var obehagligt, sedan blev det lite mer obehagligt ty en flod av blod forsade ur mig. Då blev jag rädd. Alla andra också tror jag. Jag som hatar sprutor och vägrat kanyl i handen fick nu flera sprutor direkt i låret för stoppa blödandet. Det hade tydligen effekt. Ändå fick jag ligga still och vänta på någon läkare som skulle kolla att allt var ok.

Det var ok, inga stygn behövdes, vare sig inne eller ute, det var väl mest inne som personalen tänkte på.

Jag blev besviken att det fortfarande gjorde ont i magen och det sades mig att livmodern började dra ihop sig. Ingen höjdare. Detta i kombination att jag blött, och ändrat ansiktsfärg till helvitt, för att inte glömma att krystningen gick över förväntan snabbt (9 minuter) gjorde mig inte lika glad som jag trott att jag skulle vara.

När jag stod i duschen och trodde att om jag duschade riktigt länge så skulle det hinna sluta blöda (visst) så blev min make närmare bekant med den lille. Min man hade tagit av sig tröjan och lagt bebispojken på sitt bröst. I efterhand har min man avslöjat att grabben var så liten att han knappt kände honom där han låg på bröstet, dessutom såg han ut att gå sönder när som helst.

Med skallen automatiskt avdrogad trampade vi sakta mot BB. Det var då vårt familjeliv började.


På bilden är grabben några minuter gammal.

Texten är skriven av Aladdins mamma Jeanette (reds anm).



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-01 09:32)
Betyg: 5
haha ursäkta om jag skrattade,men du berättar så himla bra o kul:), det var riktigt trevlig läsning:) o grattis i efterskott till lillkillen