Barnsidan - Mitt livs kärlek är äntligen här
Meny

Förlossningsberättelser > Mitt livs kärlek är äntligen här

Mitt livs kärlek är äntligen här

Publicerad: 2004-03-24
Till slut så får vi i alla fall komma in i ett förlossningsrum och ganska omgående får jag lustgas. Min kompis Andreas som bara skulle skjutsa in oss har antagits vara pappan och knuffas liksom med in dit också.

Klockan var nästan två på natten den 2 juli och jag höll precis på att somna efter säkert två timmar av lönlöst bökande för att kunna ligga bekvämt (hade foglossning som hette duga) när det plötsligt rann till mellan benen. I mitt halvt medvetslösa tillstånd tänkte jag bara – nej, jag orkar inte bry om vad det nu är, jag ska sova nu.

Det var fortfarande två veckor kvar till beräknat födelsedatum och dessutom sa alla att jag nog skulle gå över tiden minst en vecka. Och vad värre var, Elias pappa som bor i Kanada skulle inte komma förrän den 4 juli, vilket vi trodde skulle räcka gott och väl för att hinna vara med på förlossningen. Så trots att jag tidigare på kvällen sagt att det känns som om halva huvudet är ute redan fanns det liksom inte att jag skulle föda barn nu.

Men det fortsatte rinna och jag insåg väl att nu jäklar är det nåt skumt här. Hade ju läst en massa saker om hur det skulle börja, först skulle man ha värkar en massa – var det inte så? Och hur var det barnmorskan sa, om vattnet gick när man låg ner skulle man då förbli liggande? Tusen tankar, ord jag hört och texter jag läst blandades i min fortfarande halvsovande hjärna. Jag beslutade mig för att gå ut i badrummet för att se efter vad det var som rann egentligen. Väl uppe på benen så rann det ordentligt och förvirrad ställde jag mig i duschkabinen för att inte bloda och blöta ner golvet. Jaha, tänkte jag, vad gör jag nu?

Som tur var hade en killkompis till mig bott hos mig de senaste månaderna och det här var hans sista natt i lägenheten eftersom han skulle plugga på Nya Zeeland ett år och skulle sova sista natten innan hans avresa hemma hos sina föräldrar.Jag ropade på honom och han kom farande på studs. ”Jag tror vattnet har gått.” Tomt stirrande. ”Bebisen vill ut” förtydligade jag. ”Va nu?!”

Det sista jag gjort innan jag gick och lade mig på kvällen var faktiskt att skriva upp alla bb nummer på en lapp och sätta på kylskåpet, det var jag glad för nu. (tyvärr hade jag inte följt min plötsliga lust att packa en väska att ta med till bb) Min vän Andreas hämtade i alla fall lapp och telefon och jag ringde Danderyds bb. De frågade hur vattnet såg ut och om jag hade några värkar, vilket jag inte hade, och gav mig rådet att försöka sova ett par timmar om jag kunde och hade inte värkarna kommit runt åtta på morgonen så skulle jag åka in då, men det rådde inget tvivel om saken, du ska bli mamma idag sa barnmorskan.

Chock! Mamma?

Ok sa jag, då sover vi väl då och gick och lade mig igen. Andreas däremot var alldeles för uppjagad för att sova och det var väl egentligen jag med så vi låg och pratade i sängen en stund, Andreas började skruva ihop barnsängen och så plötsligt kom första värken. Jag ringde Mark, Elias pappa, och berättade att vattnet gått. Han blev ledsen för att han inte kunde vara med och bad mig hålla ihop benen, men jag sa att det nog var rätt kört, vi skulle bli föräldrar idag.

Vi började klocka värkarna rätt tidigt eftersom jag tyckte att de kom så tätt och efter tre timmars klockande som visade att värkarna var ca en minut långa och kom med ett par minuters mellanrum så bestämde jag mig för att ringa in igen. Mycket riktigt, det var dags att åka in, dock inte till Danderyd som hade fått fullt utan det fick bli KS.

Jag ringde bästa väninnan, Frida, som skulle följa med och min mamma också. Vi hämtade upp dom och sen stannade vi på en Shellmack för att handla frukost eftersom alla var hungriga. Det stackars biträdet såg ordentligt oroad ut när jag bröt ihop i värkar framme vid kassan och Frida förklarade att vi var precis på väg till bb minsann.

Väl inne på bb konstateras det att jag är öppen 4 cm. Det går ett par timmar, inte så mycket händer, vi är i nån sorts förrum till förlossningssalarna där jag får duscha och sen mest bara ligga där, trivs inte alls och det känns som att alla sköterskor och barnmorskor glömt oss. Till slut så får vi i alla fall komma in i ett förlossningsrum och ganska omgående får jag lustgas. Min kompis Andreas som bara skulle skjutsa in oss har antagits vara pappan och knuffas liksom med in dit också.

Lustgasen är en riktig hit för mig. Jag skrattar så jag gråter efter första värken jag fick lustgas till. Ligger bara ned på sängen och asgarvar. Mellan värkarna springer jag sen runt och serverar ”drinkar” d.v.s. saft på bricka och känner mig kanonfull och glad.

Jag erbjuds att sitta på nån sorts pottstol, det ska tydligen stimulera värkarna ytterligare och få det hela att framskrida snabbare. Visst tycker jag och mycket riktigt, jag öppnar mig i rasande fart och nästa gång de kollar är jag öppen 8 cm. De frågar om jag vill ha smärtstillande, men jag tycker ju att allt har gått relativt bra så jag avböjer eftersom de säger att det kan ta lite längre tid med smärtstillande yada, yada, yada.

Men de näst kommande två timmarna är fruktansvärda, värkarna kommer i ett hela tiden och jag får inte en chans att pusta ut emellan. Till slut tvingar barnmorskan ner mig i liggande position eftersom det ska få värkarna att stanna av lite i jämförelse med pottstolen. Hon känner återigen hur mycket öppen jag är och nu är det 9 cm. Jag blir helt knäckt när jag får höra att det bara öppnats en ynka centimeter på all denna smärta.

Nu vill jag ha epidural, narkosläkaren kommer rätt omgående men kan aldrig sticka eftersom mina värkar inte har något mellanrum och jag således inte kan vara helt still. Bm ska återigen kolla hur mycket jag öppnat mig, jag bara skriker i ren panik ”Du får inte!” jag tycker nämligen att det allra värsta med hela förlossningen är när de ska kolla öppenheten, det gjorde så fruktansvärt ont och hon körde ju för fan in hela handen. (Frida säger att det var det enda som riktigt skrämde henne eftersom hon såg paniken i mina ögon varje gång det var dags)

Alla gafflar om hur duktig jag är, men jag bara står på knä på britsen och gråter för att jag är så hungrig, utmattad och arg för att de ska hålla på och ”fista” mig (ursäkta ordvalet, men det är så jag tänker just då) när jag skriker att jag inte vill.

Lyckligtvis är jag helt öppen nu och lättnaden över vetskapen om att de inte behöver kolla det nåt mer är nästan lika stor som lättnaden över att förlossningen går mot sitt slut. Utdrivningsskedet tog en timme och var ett helvete i sig det med. När jag var övertygad om att nu hör jag barnskrik snart så säger de att det här går ju bra snart kan vi nog se huvudet – vilket bakslag!

Jag håller mammas hand i min vänstra och Andreas i min högra samtidigt som han servar mig med lustgasen, Frida ”håller utkik” och så kommer han äntligen, ett litet huvud och en liten hand tittar fram. Bm frågar om jag vill känna på huvudet. Jag tycker det verkar fullständigt idiotiskt och säger att jag bara vill ha ut honom, inte klappa honom på huvudet.

Och så rätt var det är så ligger han på min mage, långt ner för han har världens kortaste och tjockaste
navelsträng, inte en chans att han skulle kunna strypas av den. Frida klipper och det skvätter blod i mitt ansikte. Sen har jag honom i mina armar, på mitt bröst, jag ser dubbelt av utmattningen och undrar varför han har så många fingrar, men gud va söt han är!!!


Jag är för slutkörd för att skratta, men det bubblar inuti, mitt livs kärlek är äntligen här.

Skrivet av: Linda Birgersson
Jag är en ensamstående mamma till världens sötaste bebis (har dock hört rykten om att det finns rätt många av världens sötaste bebis ;-) ) som för övrigt heter Elias och föddes den 2 juli 2003. Hmm, eventuellt räknas han inte som bebis längre, men han är ju min bebis! Pappa bor i Kanada, men vi klarar oss rätt bra ändå. Förutom när jag blir sjuk (vilket hänt en del sen Elias började på dagis) då suger det satan att vara ensamförälder. Jag pluggar på LHS, ska bli högstadie och/eller gymnasielärare så småningom och Elias började på dagis i januari 05.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-18 21:18)
Betyg: 5
fin berättelse, och vilken shysst killkompis du hade, det är inte alla killar som hade velat ställa upp i det läget, är ju intimt..
Linda Troedsson (2004-11-25 00:43)
Betyg: 5
Nu ska du få en kommentar: Vilken jättefin berättelse, vad synd att pappan inte kunde vara med.
Linda Birgersson (2004-06-03 23:13)
Visserligen är inte detta det mest begåvade jag skrivit och barnmorskan sa att min förlossning var ett riktigt skolboksexempel (läs: ointressant, vanlig - en riktig svenssonförlossning) men det är ändå fascinerande att denna lilla text visats 280 gånger och inte en enda person har kommit på något att säga om den, haha. Kanske förtjänar jag en eloge för det?! ;)