Miranda kom den 23 juli kl 9.26!!
Publicerad: 2012-01-04
Min förlossning började egentligen förra lördags morse (22/7) med att slemproppen gick. Under dagen så hade jag förvärkar som kom mer och mer regelbundet. Eftersom vi var på landet som är en ö så beslöt vi att åka in med 21-färjan på kvällen för att snabbare kunna ta oss till SÖS om vi behövde göra en rutinkontroll. För att vi var såå nära Mirandas födelse förstod vi INTE, dels därför att jag hela tiden envisades med att säga att mina kraftiga förvärkar nog inte gjorde så ONT som riktiga värkar ska göra.
Vi kom hem hit till lägenheten vid 22-tiden och J gick och hyrde en videofilm så att vi skulle ha en någolunda rolig lördagkväll. J hade klockat mina värkar hela vägen hem i bilen och de kom med 2-3 min mellanrum och höll i sig i 30 sek. När vi väl var hemma så ringde jag efter en stund till SÖS som sa att jag skulle återkomma när värken (som vi nu fick bekräftat var en värk :-) satt i 60 sek istället - det tog en timme sedan ringde jag igen. SÖS sa att vi kunde komma förbi dem om det skulle kännas bättre och så beslutade vi. Vi tog med oss "väskan" mer symboliskt än i tron att vi verkligen skulle stanna kvar...
CTG kopplades in och BM konstaterade att det bästa skulle vara en Bricanyl och att sova ut hemma en stund. Båda jag och J blev överlyckliga (konstig reaktion) för vi var helt slut efter dagen då J bla sprungit ett lopp på vårt landställe och jag hade "vallat runt" hela dagen. BM sa dock åt oss att stanna kvar 30 min till kl 1.00 på natten för att hon då skulle se hur vi mådde. Vid kl 1.10 så kikar BM in och då så hänger jag på dörren av smärta och står frenetiskt och rullar med höfterna för att dämpa smärtan! J ser villrådig ut - vet inte riktigt hur han ska hjälpa mig. BM säger då att nu så är det ingen idé längre för oss att ta oss hem - och J och jag tycker i det här läget att det känns SKÖNT!! Varmbad tappas upp och jag lär mig andas igenom värkarna, J är ett otroligt med oroligt stöd hela tiden!! Efter 1,5 timme i vattnet där även en del av vattnet går så är det dags för förlossningsrummet med lustgas. Ahh underbart!!
Jag får mig en rejäl "fylla" som kroppen inte känner igen längre.. ha! Jag börjar även prata och diskutera både det ena och det andra med både J och BM som visar sig bott i Kongo 8 år och biståndsarbetat. Detta får mig att höja henne till skyarna och säga saker som inte känns helt naturliga i ett nyktert tillstånd ha ha! Hur som helst så är "Epiduralguden" på väg (citerar dig Rebecca) i form av förlossningsläkaren, som när hon väl visar sig sticker FEL!! 2 ggr vilket innebär att min högerhöft domnar bort och min gråt tar vid... Hon blir själv osäker på sin förmåga och kallar in sin chef som gör sticket igen och denna gång lyckas det - Ny kick!! men denna gång inget "dravel" från mitt håll. Epiduralen fylls på 2 ggr och sista gången så får jag lustgas igen i övergången innan den börjar verka igen. Dock så visar det sig att E inte tar lika bra så lustgasmasken hänger troget med ändå in i slutskedet. Jag öppnar mig för långsamt pga av E och dropp sätts in. Det innebär att de 6 sista cm öppnas upp på mindre än en timme.
Kl 8.00 på morgonen så känner jag att nu är det dags. Då är det dessvärre en till förlossning som precis startat och J får springa ut för att hitta en BM!! Hon kommer in och vid 9.00 så säger hon åt mig att börja krysta hängande över sängens huvudgärd. kl 9.20 så har jag säger jag till J "Nu ger jag upp jag orkar inte mer". BM frågar då om jag vill känna huvudet på bebisen och jag vill det - men känner nog fel för det känns inte som om någonting hänt - själv så trodde jag att halva bebisen skulle befinna sig hängade ur mig vid det här laget. BM ber mig då lägga mig på sidan och där sker de sista krystingarna - och som sagt var kl 9.26 är vårt lilla underverk Miranda född!! 49 cm och 3400 g.
Skrivet av: Therese
Lämna gärna en kommentar!
Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.