Barnsidan - Ludvigs ankomst
Meny

Förlossningsberättelser > Ludvigs ankomst

Ludvigs ankomst

Publicerad: 2003-10-21

Kvällen den tredje november skiljde sig inte mycket från andra kvällar under den höst då jag gick höggravid. Jag hade ägnat dagen åt att städa och putsa och feja, allt för att försöka komma i ordning innan det var dags för dagen B. Noga räknat var det nitton dagar kvar och framför oss väntade en helg då jag och Richard skulle avsluta vårt gamla liv med en god middag och en lugn kväll.

Eftersom det var fredag skulle vi titta på tv. Det var då allt började. Jag böjde mig fram för att trycka igång teven och då känner och hör jag ett knäpp från magen och sekunden senare är mina trosor genomblöta. Jag blev alldeles rädd. Gick in på toan för att kolla vad det var och försökte på något sätt komma på om det var fostervatten eller inte. Jag blev inte mycket klokare och eftersom inget mer hände, beslöt vi oss för att fortsätta kvällen som planerat.

Men vi var distraherade båda två. Var det dags nu? Det var ju ändå nästan tre veckor kvar så vi kunde inte tro det. Förstföderskor går ju oftast över tiden. Visst hade jag hela tiden sagt att bebisen skulle komma innan men helt säker kan man ju aldrig vara även om man har den känslan.

I magen kändes inte mycket. Lite sammandragningar och lite mensvärk möjligen men det kunde lika gärna vara nervositetspirr. Vi beslutade oss för att vi skulle ringa förlossningen och höra vad de tyckte, innan vi skulle gå och lägga oss. Vid tiotiden går jag på toa och då upptäcker jag att slemproppen håller på att släppa. Det kommer massvis med tjockt slem, som torkat kontaktlim i konsistensen. Nu inser jag att bebisen inte tänker vänta till den 22:e men jag tänker knappt ens tanken att det kan vara dags mycket snart. Det kan ju gå flera dagar mellan slemproppen och värkstart.

Jag reagerar konstigt. Jag blir rädd. Jag börjar gråta. Kommer så väl ihåg hur jag satt där på toan och grät och borrade in mitt huvud i handduken. Så länge vi väntat. Så nyfikna vi var. Och så börjar jag gråta när jag inser att vi ska bli föräldrar. Kanske var det den tanken som gjorde mig så rädd – vi ska bli föräldrar. Kanske var det känslan av att nu är det oåterkalleligt, nu finns ingen återvändo. Jag vet inte. Det var i alla fall inte alls tanken på själva förlossningen som gjorde mig rädd. Att jag skulle föda barn snart och gå igenom en förlossning det hade inte riktigt gått upp för mig.

Richard ringer till Borås. De säger att eftersom det inte kommit mer vatten, var det förmodligen inte vattenavgång och vi kan lugnt stanna hemma. Skulle det komma mer vatten ville de däremot att vi skulle komma in. Vi blir glada för vi kände inte för att sätta oss i bilen och åka de dryga fyra milen till Borås.

Det är svårt att komma till ro på kvällen men till slut går vi och lägger oss. Pratar en del om Bebis Bus och jag frågar Richard om han tror att bebis är på väg. Han säger att han tror det. Jag som ville bli lugnad och kände mig rätt liten, hade inte riktigt önskat det svaret just då, trots att jag längtat så länge. Richard somnar snart men jag ligger vaken ett tag och funderar. Men till slut somnar även jag.
Strax innan fem vaknar jag av att det gör ont. Det känns som magknip ungefär och det var nog min första tanke att det var. Har aldrig upplevt värkar och vet inte hur det ska kännas. Nio minuter efter första värken, kommer nästa. Och då börjar jag förstå. Jag har värkar. Det känns märkligt. De fortsätter att komma var nionde minut men de gör inte jätteont. Det räcker att andas lugnt och slappna av.

Väcker Richard och berättar. Värkarna fortsätter och jag bestämmer mig för att gå och ställa mig i duschen. Hade hört att om det inte är på riktigt så avstannar värkarna om man badar eller duschar varmt. Bada vågade jag inte om det nu skulle vara så att det var vattnet som gått. Ställer mig i duschen. Det är skönt med det varma vattnet. Värkarna fortsatte men jag tyckte till slut att de ändå lugnade ner sig något. Avslutar duschen och går och sätter mig vid datorn en stund. Klockan är halvåtta ungefär. Jag skriver mail och ett inlägg på föräldraNätet om hur läget är:

Jag är inte redo än. Det är ju 18 dagar kvar. .
Hanna, 18 dagar kvar?? 2000-11-04 07:32:37
.. men det verkar inte lilla bebis bus ta någon hänsyn till. Allt började igår kväll med att jag hade böjt mig fram för att sätta igång teven. När jag reste mig upp så knäppte det till lite inuti och helt plötsligt var trosorna genomblöta.
Hjälp, tänkte jag. Det kan inte vara dags än. Vi tog det lugnt och ville avvakta för jag var inte säker på om det var fostervatten eller något annat. ringde efter några timmar förlossningen och de var också lite tveksamma till att det var fostervatten eftersom det inte kommit något mer.
Vi får väl se. Bebis är i alla fall nog på gång för vid halvelva tiden igår så började slemproppen att komma. Dessutom så vaknade jag vid fem och kunde inte somna om. Har haft regelbundna men rätt svaga värkar med ca. 9 minuters mellanrum sen dess. Har tagit en dusch nu på morgonen för att kolla om värkarna avtog av det och de verkar ha lugnat sig i alla fall.
Usch, det var inte så här jag tänkt mig det hela. Jag skulle känna mig jätteberedd när det var dags men det kanske man aldrig gör. Nu har allt blivit väldigt verkligt helt plötsligt. Vi ska verkligen ha barn och kanske tidigare än vi trott.

När jag suttit och skrivit en stund börjar jag känna hur trött jag är. Värkarna kommer fortfarande med ungefär nio minuters mellanrum men de känns inte riktigt lika starka. Jag bestämmer mig för att gå och lägga mig och försöka sova en stund till. Fortfarande tror jag ju knappt att det är på gång.
Lägger mig och lyckas faktiskt somna. Vaknar dock var nionde minut av värkar men det är skönt att kunna slumra en stund däremellan.

En timma senare känner jag hur värkarna ökar i styrka och jag kan inte längre somna mellan dem. Ett par stycken andas jag mig igenom utan att väcka Richard. Nu måste jag hålla mig i sänggaveln och riktigt djupandas för att ta mig igenom dem. Ändå är de inte jättestarka och jag får ordentligt med vila emellan.

Richard vaknar, eller om jag väcker honom, en stund senare. Vi pratar lite en kort stund. Direkt efter en värk, går Richard upp för att gå på toa. Då händer något märkligt. Nästan innan han hunnit in på toan känner jag att en värk till är på väg. Och den är stark. Går inte riktigt att ligga ner men jag ligger ändå kvar för att se hur det skulle utvecklas. Jag behöver inte vänta mer än tre minuter för då kommer nästa värk.

Alla böcker där det står om förlossningar, står det att mellanrummen mellan värkarna sakta minskas från att komma glest till att komma nästan i varandra mot slutet. Det här hade fastnat i mitt huvud och jag vet att jag tänkte många gånger att så här skulle det ju inte gå till. Mina värkar hoppade från nio minuters mellanrum till tre minuter, bara sådär. Och nu gjorde de så otroligt mycket ondare. Kunde inte ligga kvar i sängen längre.

Går ner och duschar igen och nu gör värkarna ont. Det känns mest som enormt magknip så inte heller det känner jag igen från böckerna där det står att värkarna känns som ett band som stramar åt runt magen. Nej, hos mig kunde det lika gärna handla om magsjuka.

Minns att jag står i duschen och ömsom slår huvudet i väggen, ömsom sparkar med tårna när värkarna kommer. Jag vill inte stå upp när värkarna kommer utan helst hänga i luften. Så att sparka och dra upp benen under mig är ett sätt att uppnå lättnad. Duschen i sig ger ingen direkt lindring längre utan jag står mest kvar för att jag har en sån enorm frossa.

Richard kommer ner och undrar om jag inte ska sluta duscha och komma ut. Det har jag fått reda på i efterhand för jag har inget minne av att han bad mig sluta. Däremot minns jag att han serverade mig iskall juice i glas med sugrör. Förmodar att jag bad honom om det eftersom det vid det laget var uppenbart att det inte skulle bli någon frukost för vår del.

Att det började bli dags att kontakta förlossningen igen, insåg Richard men här har jag också fått reda på att jag tydligen var motsträvig. I ena stunden ansåg jag att det inte var på riktigt och i nästa stund var det för sent att åka någonstans och jag skulle stanna hemma och föda i duschen. Till slut ringde Richard i alla fall. Jag stod fortfarande i duschen när han avslutat samtalet. Richard kom in till mig och sa att ”Nu har jag order om att få ut dig ur duschen. Vi måste åka nu.”. Och jag stängde av äntligen av duschen.

Värkarna kommer fortfarande var tredje minut. Vet inte hur länge de höll i sig för det kollade jag aldrig men jag förmodar att det var upp mot en minut. När vi några veckor tidigare var på studiebesök på förlossningen, frågade jag när vi som bor i Alingsås behövde åka eftersom det tar en stund. Barnmorskan svarade då att det var bra att åka när det var fem minuter mellan värkarna. Här satt jag alltså med ett kraftigt värkarbete med kortare intervall än så. Kanske är det inte konstigt att personen som Richard pratade med på förlossningen också hade sagt till honom att om han märkte att jag började krysta i bilen, skulle han stanna och ringa efter en ambulans.

Någon väska hade vi inte hunnit packa och varför vi inte gjorde det innan jag ställde mig i duschen, eller varför inte Richard gjorde det medan jag stod i duschen, det förstår jag inte. Antagligen hade vi annat i tankarna. Men i och med att vi inte hade packat så fick vi göra det nu. Richard fixade necessär och lite tidsfördriv. Mellan värkarna stoppade jag ner massageko, pyjamasbyxor och ett par tjocka strumpor som skulle ersätta de innetofflor jag inte hade.

Sen måste jag ägna mig åt att få på mig kläder. Tröjvalet får jag anledning att ångra senare och jag förstår än idag inte riktigt varför jag valde just den tröjan. Kanske tänkte jag att den skulle vara lagom sval och bekväm. Mitt i alltihop passar jag av någon anledning på att kolla om jag fått någon e-post. Och fiskarna fick mat. Richard ställde sig i badrummet för att göra i ordning sitt hår. Allt det mitt i den kalabalik som egentligen rådde denna tidiga morgon.

Kommer på att vi måste ha med oss kläder till bebisen och stoppar ner ett par olika varianter. Stoppar också ner flanellfilten som bebisen fått av sin mormor. Jag är glad att jag kom att tänka på det här men förundrad över att jag gjorde det.

Innan vi går ut genom dörren, har jag också sinnesnärvaro nog att ta fisken som var vår planerade middagsmat, och lägga den i frysen istället. Att jag klarade av att göra sånt är helt ofattbart. Värkarna var vid det laget riktigt smärtsamma och även mellan värkarna hade jag rätt ont. Därtill kom nervositet och en viss trötthet.

Det är i en mulen och stillsam novembermorgon som vi sakta vandrar ut till bilen. Det är lördag och nästan folktomt. Klockan är lite över tio när vi börjar vår färd mot Borås. Att sitta ner i bilen med värkar är inte lätt. När värken kommer försökte jag hänga mig i handtaget ovanför dörren. Har min ena hand på Richards knä också. Det gör ont, ont, ont. Richards fot ligger tämligt tung på gaspedalen men ju fortare han kör desto ondare gör det så jag ber honom hela tiden att ta det lite lugnare.
När vi kommer in i Borås är det grönt överallt, som om rödljusen bara stod och väntade på att vi skulle komma. Fortfarande tänker jag på den här färden om vi passerar den sista korsningen, där man svänger ut på riksväg 40. Vet inte varför det har etsat sig fast.

Väl framme i Borås, ställer vi oss på en av parkeringsplatserna för akuta besök till förlossningen. Så skönt att Richard kan följa med mig in med en gång. Vill inte vara ensam. Tillsammans går vi mot entrén till förlossningen. Det är en helt overklig känsla att det är vi som står där och ringer på klockan. Tänk, att vi håller på att föda barn. Det dröjer en stund innan de kommer och öppnar och jag hinner få en värk medan vi väntar.

Blir mottagna av en undersköterska som visar in oss i ett undersökningsrum. Förövrigt var det samma undersökningsrum som vi fick se på vårt studiebesök och på något sätt var det en slags trygghet i att redan ha varit därinne. Blodtrycket tas första gången och jag ångrar redan tröjvalet. Tröjärmarna är nämligen så smala att de inte går att dra upp så långt att blodtrycksmanschetten får plats. Jag måste alltså krångla ur armen ur ärmen. Trycket låg på 170/100, rätt högt alltså men jag blev inte förvånad då mitt blodtryck låg högt hela senare delen av graviditeten. Det är många frågor att svara på och hela tiden måste jag avbryta mig för att det kommer värkar.

Barnmorskan kommer in. Nu har jag inte längre någon total koll på vem som gör vad och i vilken ordning saker och ting sker. Barnmorskan ställer lite frågor hon också. Är påverkad av smärta även mellan värkarna så det är jobbigt att prata.

Får sätta mig i en fåtölj och barnmorskan kopplar CTG. Trivs inte alls med att sitta ner för jag vill ju stå upp när värkarna kommer men på något sätt går det. Sitter och tittar på kurvan som ritas upp. Ser att jag faktiskt har regelbundna värkar. En märklig känsla att se det utifrån också, att inte bara uppleva det inifrån.

Några värkar ser ut som uppochnervända v:n. De når snabbt toppen och det går snabbt ner igen. En del värkar segar sig upp mot toppen och segar sig ner. De senare är jobbigast för då blir pausen till nästa värk kortare och jag hinner inte riktigt hämta andan.
Tjugo minuter senare kommer barnmorskan äntligen tillbaks och kopplar bort CTG:n. Allt ser bra ut och jag är lättad över att kunna röra mig igen när värkarna kommer. Barnmorskan berättar att hon kommer att sätta en kanyl i handen på mig. Hon förklarar det med att det kan behövas om de skulle behöva ge mig blodtryckssänkande medel vid ett senare tillfälle. Hon berättar också att det brukar göra ont att sätta kanyl. Inte själva sticket utan införandet av den lilla slangen. Jag som brukar tycka att blodprov gör så ont, tyckte faktiskt knappt att det kändes när hon stack. En del blod tappar hon också ur mig. I journalen står det beskrivet som toxprover men jag har inte den blekaste aning om vad det innebär. Och jag har inget minne av att hon berättade heller.

Reser mig upp. Det är strax dags att gå över till ett förlossningsrum. Jag är inskriven på förlossningen. Ingen har kollat hur mycket öppen jag är men de tvekade aldrig att förlossningen var i full gång. Nästan direkt efter att jag rest mig upp, får jag en enormt kraftig värk. Hänger mig runt Richards hals och försöker slappna av. Svårt för det gör riktigt ont. Barnmorskan kommenterar värken efter att den klingat av med att den såg ut att göra nytta. Känns bra att få veta att smärtan inte var i onödan.
Efter en ny blodtryckskontroll, då jag återigen ångrar mitt tröjval, lämnar vi undersökningsrummet och vandrar bort mot förlossningssalen. Barnmorskan undrar om jag vill ha med mig en gåstol som jag kan hänga på när värkarna kommer. Jag tackar ja för jag tänkte att den kunde avlasta mina ben istället för Richard. Gåstolen trasslar in sig i en annan när barnmorskan ska dra med sig den och det tar en stund innan hon får loss den. Under tiden får jag en ny kraftig värk och jag känner att hon väldigt gärna får skynda på lite.

Till slut får hon loss stolen och vi får komma in i vår sal. Även det är samma sal som vi fick se under vårt studiebesök och även nu innebär det en viss trygghet. På sängen ligger den snygga sjukhussärken med tillhörande snygga nättrosor och jätteblöja. Jag som tidigare absolut ville ha egna kläder, kände att det kvittade lika vad jag hade på mig. Byter inte med en gång men efter en stund bestämmer jag mig för att det nog är bekvämare med särken än med min krångliga långärmade t-shirt.

Står på golvet. Värkarna kommer tätare och tätare och gör ont. Andas. Richard andas med mig och får min egen andning att lugna sig men det hjälper inte längre. Benen orkar snart inte bära längre och jag vill upp i sängen. Ställer mig på alla fyra. Värkarna kommer nästan utan avbrott och jag känner mig nästan panikslagen. Ropar till Richard att det gör ont, att det trycker på och att jag inte klarar det själv längre. Barnmorskan kommer in i samma veva och då bestämmer hon sig äntligen för att kolla hur öppen jag är. Tydligen skulle hon egentligen gjort det i något annat rum men hon anser sen att jag inte kan förflytta mig och därför får jag lägga mig på rygg i sängen.

Ett kraftig illamående väller över mig och jag får fram att jag måste kräkas. Snabbt får jag en skål i handen men då har illamåendet redan försvunnit igen. Bebisens huvud gick förbi spinae förklarade barnmorskan. Då mår man ofta illa.

Smärtan när hon känner efter är obeskrivlig. Den gör mycket ondare än själva värkarna. Kanske är det för att jag måste ligga/sitta på rygg under tiden. Barnmorskan förklarar att jag är öppen åtta centimeter och att livmodertappen är helt utplånad. ”Du har jobbat på jättebra. Jag förstår att det gör ont.” Ord som får mig att känna mig stolt och trygg. Det känns bra att hon vet. Att hon förstår när jag knappt själv gör det. Jag frågar: - Då blir det bebis idag då? Barnmorskan skrattar till lite och leende säger hon jadå. Klockan är tio i tolv på dagen.

Lustgasen kopplas på. Undersköterskan visar mig hur den fungerar. Sätter masken över näsan och andas. Luktar och smakar illa. Sticker i luftrören. Men det hjälper till att lindra värkarna något. Och framförallt så är det något att koncentrera sig på. Något att hålla fast vid när det stormar i kroppen
Hänger över sängändan på sängen och andas. Världen har försvunnit. Inuti mig känns det som att jag står och kastar med huvudet, nästan som i panik, fast ändå inte. Jag tar mig igenom värkarna. De sköljer genom min kropp som enorma jättevågor. Tiden har stannat. En minut, tio minuter, en timma. Det kan kvitta. Allt som är, är jag och värkarna.

Någon står och klappar mig i ryggslutet. Denna hand som lugnt och skönt och sakta rör sig och rörelserna gör att det blir varmt. Det lindrar. Kanske inte värksmärtan men det lindrar inombords. Skänker ett lugn som är så oerhört viktigt. En trygghet.

En halvtimma senare känner jag hur trycket ökar. Värkarna ändrar karaktär. Inte riktigt öppningsvärkar men ändå inte riktigt krystvärkar heller. Smärtan är enorm nu och det är svårt att andas lugnt i lustgasmasken och efter en stund struntar jag helt i att använda lustgasen.. Får fram: - Det trycker på. Jag tror jag måste krysta. Barnmorskan kollar igen och konstaterar att jag är fullt öppen.

I samma veva tar hon hål på hinnorna. Inte förrän efteråt får jag reda på att det var hon som gjorde hål. Jag trodde vattnet gick av sig självt. Vattnet forsar ut med sån kraft att det skvätter ner till och med barnmorskans hår. En lättnad när vattnet gått. Men bara för en kort sekund. Sen trycker det lika mycket igen.

Ligger på sidan nu. Vågar inte släppa efter för kraften i krystvärkarna utan andas bort dem. Vet inte varför jag inte vågar. Kraften ökar och ökar. Känns som att bli nertryckt under vattnet och sen i värkpausen vara ovanför vattenytan och snabbt hämta andan innan man åter blir nertryckt. Känner att jag fungerar helt reflexmässigt. Tänker inte överhuvudtaget. Mitt ansikte mot Richards hand. Vill ha huvudet lågt. Måste ha huvudet lågt.

Barnmorskan säger till mig att sluta andas bort värkarna och ta i istället. Gör som hon säger. Hon utstrålar trygghet och lugn. Helt plötsligt måste jag ta i och jag vågar. Kraften är enorm. Jag tar i tills jag tror att mitt huvud ska sprängas. Barnmorskan och en undersköterska hjälper till att hålla mot mitt övre ben när värkarna kommer, allt för att jag ska kunna ta i så mycket som möjligt. I värkpauserna får jag dricka av Richard. Upplever värkpauserna som långa. Hinner hämta andan nu och smärtan mellan värkarna är borta. Richard upplever värkpauserna som korta.

En stunds krystande senare undrar barnmorskan om jag kan tänka mig att ställa mig upp istället. Jag avböjer för jag orkar inte. De frågar om jag kan vända på mig och sätta mig upp. Krystandet blir inte så effektivt i den ställning jag befinner mig i. Förvånat hör jag mig själv svara ja och de hjälper mig att baxa runt mig till sittande. De monterar fast ett slags fotstöd vid madrassen, där jag kan sätta fötterna när jag krystar.

Helt plötsligt känner jag hur min ena kontaktlins glider bort och lägger sig under ena ögonlocket. Inte bästa tillfället för sånt. Får fram vad som hänt och Richard går och hämtar mina glasögon och burken till linserna. Och då, mittemellan två värkar pular jag fram linsen från ögat och lägger den i sin burk. Tar så klart ut den andra också.

Mellan varje värk trycker barnmorskan en CTG-dosa mot min mage. Det gör ont och jag ber henne sluta. Hon säger att hon måste lyssna så att bebisen mår bra. Kanske mådde den inte helt bra, trots att det inte står något om det i journalen för barnmorskan säger att bebisen måste ut nu eftersom jag krystat ett tag.

Värkarna kommer och går. Jag krystar. Tar i som jag aldrig gjort. Får varma handdukar mot mellangården. Lindrar bra. Hör barnmorskans uppmuntrande tillrop: - Lite till. Lite till. Snart är det klart. Minns hennes rödmålade mun. Det enda jag minns av henne ansikte. En stund senare: - Nu ser jag huvudet även när du inte krystar. En massa blont hår. Vill du känna? Ville inte det. Kändes inte viktigt. Nästa värk får ut huvudet till hälften. Det bränner enormt och jag står knappt ut i väntan på nästa krystimpuls. Har tre impulser på varje värk men den sista är något svagare.

Tittar ner mellan mina ben och får syn på toppen på vår bebis huvud och mycket riktigt är det fullt med blont hår. Min mage ser lustig ut. Tömd till hälften som den är. Någon hjälper mig att knäppa upp skjortan. Nu är det nära.

Ber om att få en varm handduk även mot urinröret för det är där det bränner värst. Barnmorskan puttar upp bebisens huvud för att jag ska slippa att spricka bakåt och det gör att urinröret är utsatt. När jag känner värmen från handduken får jag den kraft jag behöver för att pressa ut hela huvudet och bara några sekunder efter det kommer nästa krystimpuls och jag känner vårt barn glida ut.

Precis klockan ett, lördagen den fjärde november blev vi föräldrar för första gången. Just då bröt solen igenom de regntunga molnen utanför fönstret. Smärtan som bortblåst omedelbart. Hör ett skrik. Ser vårt barn ligga vid mina fötter. Barnmorskan torkar lite lätt och frågar sen med ett leende medan hon håller upp ena benet på bebisen, om vi ser vad det är. Jo, nog ser jag. En liten pojke. Och vi som trott flicka hela tiden. Ändå så självklart. Klart vi ska ha en pojke.

Får upp honom på bröstet. Så liten han är. Hej, säger jag. Klappar försiktigt. Som om han skulle gå sönder annars. Han grymtar lite. Tittar förundrat på vårt barn som legat i min mage så länge och som vi längtat så mycket efter. Var det verkligen du?

Blå om händer och fötter är han. Det är som det ska. Efter en stund blir han blåare. Nu även om läpparna. Han tystnar mer och mer. Oron kommer. Något är fel. Samtidigt, något bränner i handen. Utan att säga till gav någon mig livmodersammandragande i kanylen. Vill inte krysta igen. Vill bara titta på min son och jag är orolig. Men jag måste krysta. Moderkakan dimper ner på madrassen och förlossningen är över.

Richard får klippa navelsträngen. Jätteseg och trots att barnmorskan säger till honom att han måste ta i eftersom den är seg, så förundras han ändå över att den är så väldigt seg.

Under tiden blir vår son alltmer blå och jag frågar gång och gång om det verkligen ska vara så. Barnmorskan och sköterskan hämtar en sug och suger rent munnen på honom men det hjälper inte. Läkare tillkallas och när han kommer tar han med sig vår son. Vid det laget vill jag inget hellre. Vill bara att någon ska hjälpa honom så att han får luft.

Richard följer med läkaren. Under tiden tittar barnmorskan hur mycket hon behöver sy och hon bedövar. Jag ligger där och känner att det hela är så otroligt overkligt. Kan inte fatta att jag fött barn. Har ju inte honom hos mig. Det var inte så det skulle bli.

Läkaren kommer in igen. Grabben invirad i en filt i famnen på honom. Hör läkaren säga att vår son har lite svårt att andas och att de ska ta upp honom till neonatalen. Richard följer med. Jag vill att han följer med. Vår lilla bebis ska inte behöva vara ensam.

Barnmorskan syr. Det gör ont. Jag vill ha mitt underliv ifred nu. Får andas lustgas och nu höjer de styrkan på den. Reagerar med att bli förvånad över hur yr man kunde bli av den. Till sist är hon färdig. Jag får på mig ett par filtar för jag fryser så jag skakar. De lämnar mig med orden ”försök att vila lite nu”.

Hur ska jag kunna vila? Jag har fött barn men varken mitt barn eller min man är hos mig. Och jag vet inte hur det är med mitt lilla barn. Börjar gråta. Känner mig så fruktansvärt ensam. Så ensam har jag aldrig varit. Så tom och så orolig. Ungefär fyrtio hemska minuter senare, öppnas dörren och in kommer Richard. Han säger genast: - Han mår bra. Och det är verkligen en liten Ludvig. Ljuvliga ord i mitt öra och Richard berättar vad som hänt.

Ludvig har fått vatten i lungorna. Barnmorskan trodde att det berodde på att han hade vatten i munnen som han drog ner vid första andetaget. Det enda man kan göra är att vänta ut vattnet. Barnet vädrar lungorna själv.

Vi får in fikabrickan. Återigen slås jag av tanken att det inte var så det skulle vara. Vi skulle fika som ny familj och vår bebis skulle ligga på mitt bröst under tiden. Inte skulle vi sitta där själva. Men maten smakar underbart. Vi hade ju inte hunnit äta frukost. Richard fick lite extra mat. Får hjälp att ta mig upp och duscha. Benen är skakiga och känslan av att fortfarande ha en melon mellan benen är påtaglig och jag vaggar fram mycket bredbent. Det är dock oerhört skönt att få tvätta av sig och sen byta kläder.

Fyra timmar efter det att Ludvig sett dagens ljus, fick jag se honom igen. Då låg han i en kuvös med en liten slang med syre jämte sig. Han gnydde vid varje andetag. På hans bröst satt det elektroder som mätte puls och andning och runt foten satt en grej som mätte syresättningen. Emellanåt pep apparaten som sladdarna var kopplade till och vi fick rätta till slangen.

Vågade knappt röra honom. Var han verkligen vårt barn? Kanske var han sjukhusets? Eller kanske skulle han må dåligt om vi tog i honom. Så mycket vi inte visste och så osäkra vi var. Richard minns att han hajade till för att någon kallade honom pappa. Men mamma och pappa – det var vi det. Vi hade gått igenom vårt livs största händelse tillsammans. Där och då förändrades livet för alltid. Ludvig behövde några dagar på sig för att vädra ut vattnet och fick stanna på neo sina första fem dygn, men det är en annan historia.

Skrivet av: Hanna L



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Marie (2006-01-19 22:43)
Betyg: 5
En helt underbar berättelse. Tårarna rinner nerför mina kinder. Den berörde mig jättemycket.
loppan05 (2005-10-30 19:46)
Betyg: 5
fin berättelse,*ler* undrar om jag kommer känna o uppleva det likadant? det är ju lätt att i mitten av graviditeten vara käck..:)
Linda Troedsson (2004-12-02 21:54)
Betyg: 5
Mycket rörande berättelse, fantastisk!!!
Annika Pettersson (2004-04-26 20:32)
Betyg: 5
Du har verkilgen lyckats beskriva din förlossniong så att jag kommer ihåg hur det var!