Barnsidan - Lilla Familjen Blom blir fyra
Meny

Förlossningsberättelser > Lilla Familjen Blom blir fyra


Lilla Familjen Blom blir fyra

Publicerad: 2008-09-25
Följ med på hemförlossning!

Normal 0 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4 Man får ju lov att säga att tvåan är bra mycket trickigare än ettan...

Med storasyster startade förlossningen en morgon, med svaga men återkommande värkar som blev starkare och starkare tills hon kom ut. Det var lixom aldrig nåt tvivel om ifall det var på G eller inte. Den här gången var allt precis tvärt om.

Jag vet egentligen inte när jag ska säga att det startade, men på torsdagen var vi hos BM C och då var i alla fall livmodertappen hård och opåverkad, om än öppen ca 1,5 cm. Optimist som jag var siktade jag på 5 dagar kvar snarare än 7-14 som BM gissade på, för precis fem dagar innan ettan kom så var min tapp precis likadan. (Och tja... Vem kom fem dagar senare?)

På helgen var vi riktigt aktiva. Vi aade vårstädning i området på lördagen, och det betyder inte att kratta rabatter när man bor som vi gör, snarare fälla träd, elda, släpa grenar och ris och gräva okristliga mängder sand och grus till den nya lekparken. Och, ja, jag har ju lite svårt att inte hjälpa till. Fick en hel del förvånade miner tillbaka när jag svarade att ja, det är beräknat till i morgon, så jag gör vad jag kan för att få ut den. Men det fick jag ju inte. Ut den alltså, men väl en hel del halvonda förvärkar frampå kvällskvisten.
På söndagen var vi också rätt så igång. Nu var det bilarnas tur. Däcksbyte, tvätt och städning. En tur till lekparken osv. Kommer inte ihåg riktigt vad vi gjorde mer... Förvärkar på kvällen hade jag i alla fall, och den här gången ville vi ju INTE att det skulle ta fart (för av privata skäl ville vi inte att bebisen skulle komma just dagen efter), så jag tog två Alvedon och gick och la mig i hopp om att det skulle gå över. Och det gjorde det nästan i alla fall. Hade bara ett par den natten.

Hela måndagen tog jag det jättelugnt. Men jag hade trots det värkar som kom och gick. Inte onda på nåt sätt, men omöjliga att missa. Och nu hade det hållit på så länge att jag började misstänka att det faktiskt var på G trots att de inte var ett dugg starka.

Innan jag åkte till dagis vid 15 klockade jag värkarna under en timme för at få lite koll och då kom de med ca tio minuters mellanrum och var 45-60 sek långa. Men inte speciellt onda. Sätter mig i bilen och kör till dagis, och under den resan har jag bara några väldigt svaga, men det är ju precis vad man kan vänta. Kroppens sätt att bromsa för att kunna föda barn hemma i lugn och ro, precis som vi är skapta för.
Eftersom min man inte skulle stänga på jobbet utan planerat att jobba till 18 så ringde jag honom när vi kom hem. Inte för att han skulle komma hem och föda barn, men för att jag kände att jag inte hade så speciellt mycket tålamod med Thea och för att jag ville vara lite ifred. Sa till Thea vid nåt läge att jag hade lite ont i magen och att man kan få det när bebisen snart ska komma så hon förstod att nåt var på gång.

Efter maten la vi oss i soffan och tittade på barnprogram och vilade och Thea somnade innan vi hann reagera. Men när Stefan bar upp henne till sängen vaknade hon och var lite orolig så hon fick komma upp en stund igen. Hon pratade om att hon inte ville vara hemma själv när bebisen kom och vi påminde henne om att farmor och farfar ju skulle komma och hämta henne. Så då blev hon lite lugnare igen och somnade om. Eftersom farmor och farfar då blivit varskodda om att "nåt" var på G, var vi ju tvungna att ringa och berätta samma sak för mormor och morfar... Och vi ringde BM C bara för att bolla lite. Fortfarande ville vi inte ta ut nåt i förskott eftersom förvärkarna upphört tidigare, men ändå...
Tror klockan var runt nio kanske när vi ringde BM första gången. BM C hade en till hemföderska en bit norrut också med bf över två veckor före oss (vilket ju rimligen inte borde krocka, men hon hade ännu inte fått nåt...) så på skoj när BM C svarade i mobilen så frågade jag på skoj: -"Är du i xxxx?" Och hon svarade: -"Nä, men jag är på väg dit..."

Kort panik, men det visade sig att hon bara skulle dit för en undersökning. Vi ringde BM H också för att meddela läget och berätta att hon i xxxx var i ungefär samma situation som vi, så kanske skulle BM H få komma till oss först och ev skulle hon behöva få med sin nån annan BM...

Vi kom fram till att vi skulle avvakta. Avtog det skulle vi testa nåt smärtlindrande när vi ville gå och sova och i så fall ringa och berätta det, tilltog det skulle vi ringa och be dom komma.
Ungefär i samma veva började vi fundera på att sätta upp förlossningspoolen. Och när S satte igång upptäckte han att bottenplattorna till poolen saknades! Kl 22 på kvällen! Så jävliga var vi då att vi helt enkelt ringde den vi hämtat poolen hos (i grannkommunen) och när han erkände att han sett att bottenplattorna låg kvar i deras förråd (och INTE kontaktat oss!!!) så krävde vi att han skulle sätta sig i bilen och möta Stefan på halva vägen. Det gjorde han, och han var väldigt ångerfull, men det hjälpte ju inte oss när vi fick poolen klar en timme senare än beräknat. För MIG gjorde det inte så mycket, det gick bra ändå, men den förseningen, i kombination med att vår varmvattenberedare och vattenpump inte är av senaste modell ledde till att S fick kämpa med att få vatten till poolen, och dessutom värma kastrull efter kastrull på spisen. Tror det blir ett bestående minne för honom av den här förlossningen. Så, lite av det där lugnet tillsammans missade vi, men så snart BM kom så tog en av dom över vattenvärmandet och S kunde vara mer med mig.

När S åkte iväg för att hämta den där till poolen var klockan halv elva och jag var fortfarande helt mobil. Passade på att i lugnet plocka lite i köket så det skulle se lite städat ut när BM kom och andades mig igenom värkarna. De var tuffare när jag stod upp, men det gick bra att andas och vicka på höfterna precis som när T kom. Jag tog också fram den stora uppblåsbara madrassen, släpade bort soffbordet och bäddade på madrassen på golvet i U-et i vår soffa. Tog upp sackosäcken och lite plastad frotté och massor av handdukar. Tömde badrummet så det skulle se lite städat ut också, och lagom till S kom hem hade jag landat i sackosäcken bekvämt tillbakalutad. S satte på musik och tände ljus i vardagsrummet och satte igång att fylla och värma poolen... Nån gång runt 23.30 kom farmor och farfar och hämtade stortrollet som blev lite gråtmild och ville ha sin mamma, så vi kramades extra mycket och så lovade jag att vi skulle ses i morgon och att Kotte skulle vara hemma då...

Vid 00 ringde vi BM H och berättade att det nu var fem minuter mellan värkarna och att de höll i sig mellan 60 och 90 sekunder och eftersom hon hade ungefär en timmes bilfärd och BM C likaså, så skulle BM H ringa BM C och de skulle åka direkt. Nu hade jag alltså ganska rejäla värkar, som höll i sig länge och känslan hade gått från "molande", som jag jämför med lite "malande mensvärk" till en mer varm, brännande känsla. Först långt ner på framsidan av magen och sen i slutet av värken mer bak mot ryggen. Fortfarande vill jag inte kalla dom speciellt smärtsamma, men det krävdes att jag koncentrerade mig och andades och "följde med ner" och jag försökte verkligen att fokusera på bebisen även om det kändes ruskigt overkligt. Att det var en bebis där inne. Som skulle komma ut till oss nu...
Vid ett ringde BM C för hon hade åkt lite för långt och missat vår lilla grusväg, samtidigt som BM H körde upp på vår infart. De smög in båda två och satte sig ner vid madrassen och pratade lite, och mellan värkarna var jag helt som vanligt. Jag sa tom att hjälp, nu känns det som att vi har ringt hit er alldeles för tidigt, nu får ni sitta här hela natten (hade ingen känsla av att halva natten faktiskt redan gått), och BM C sa: -"So what, då får väl en av oss gå upp och sova en stund då!" Spelar roll lixom! Och BM H påpekade att jag ju faktiskt haft två värkar bara sen hon kom för fem minuter sen, så det var nog inte så hiskeligt många timmar kvar...

De frågade om jag ville bli undersökt, men just då, när allt kändes lugnt ville jag inte det. Jag ville vänta till det var "på riktigt" och inte behöva få reda på att det bara var öppet ett par ynka cm. De kände båda två utanpå magen och funderade på hur Kotte låg egentligen. Kotte som så länge tydligt legat med ryggen på min vänstra sida verkade nu ligga med ryggen rakt fram. Hjärtljuden hördes lika tydligt på båda sidor... Eller var det två? Men huvudet låg långt ner, långt "bak" som det verkar göra på mig och var om inte fixerat så i alla fall bara ruckbart.
När värkarna kom andades jag och det blev alldeles tyst omkring oss, men jag tyckte helt plötsligt det var lite jobbigt att magen var så stor... Det kändes som att lungorna inte riktigt fick plats och det gjorde mer ont att andas med långa djupa andetag som jag helst ville göra... Så det blev korta flåsanden ett par värkar. Sen förstod jag varför... Magen VAR för stor... För under nästa värk kände jag ett dovt poff inom mig och trycket släppte helt när vattnet gick. Jag satt bara och log för mig själv när det varma vattnet rann och jag kunde andas härligt djupa andetag igen. En sekund av oro när jag kom på att värkarna kan bli tusenfalt mer intensiva efter att vattnet har gått, men BM H försäkrade mig om att det skulle jag klara i så fall. Och BM påpekade att ja, NU kan du inte kalla det falsk alarm i alla fall, nu ska vi föda barn!

Gick in i duschen en snabbis och gick på toaletten, och då lossnade en del av slemproppen med. Eller hela, eller nåt... Men sen gick jag tillbaka till madrassen. (Tack gode gud för plastad frotté, en ny handduk bara så var det klart.) Fick en värk ståendes i duschen och då kände jag av en svag antydan till illamående som jag så väl kände igen sen T´s förlossning, och innan nästa värk i vardagsrummet bad jag att få en hink fall att, men jag slapp kräkas. Under värken efter pratade BM C med mig och sa åt mig att slappna av, att följa med ner och att känna hur bebisen trängde längre ner i bäckenet förbi den trånga passagen vid spinaetaggarna och jag kände det verkligen! Vid värken efter var illamåendet som bortblåst! BM C satt vid mina fötter och strök mig på vaden vid varje värk och viskade tyst om att andas och att följa med neeeer och BM H hade gått för att sova en stund.

Så undrade BM C vid halv tre (en timme efter vattnet gått) om jag inte ville gå i poolen. Fortfarande tyckte jag värkarna var hanterbara och hade i min fantasi badet kvar som en smärtlindrande utväg, men jag tänkte att ok, det kanske kan vara skönt. Tyvärr var inte vattnet riktigt så varmt som vi önskat än, men JAG var så varm att det svala (32 grader...) vattnet kändes ljuvligt.

De fem metrarna jag skulle gå till badrummet var däremot ingen hit. Trots att jag väntade tills jag precis haft en värk kom det en så fort jag reste mig i princip så det var skönt när den släppte och jag kom i vattnet. BM C tände ljusen och tonade ner spottarna och musiken hördes svagt från köket... Först stod jag på knä med armarna mot kanten och pannan mot armarna. Och S gick i vattnet bakom mig. Det var inget vi hade diskuterat ens, men jag är glad att han ville göra det, det var skönt att ha honom så nära. Innan han gick i vattnet bad BM C honom gå upp och väcka BM H och det blev en bekräftelse för mig att det nog inte var så långt kvar... Sen satt han bakom mig och tryckte på min rygg när värkarna kom, men det kändes inte bra att stå på knä. Jag fick krystimpulser, och av nån anledning så kändes det inte riktigt ok. Så för att "komma undan" lite så satte sig S med ryggen mot kanten och jag satte mig mellan hans ben. Nu kom värkarna rätt tätt. Det var ingen som tog tid (tror jag). Men det rådde inget tvivel om att det var nära. Jag hade kommit till "gnäll-stadiet"...

Frågade för att meddela hur det kändes, var man skulle lämna in sin skriftliga uppsägning. Uppsägning av tjänsten som barnaföderska. För jag undrade under de kraftfullaste värkarna hur DUM man kan vara som helt FRIVILLIGT väljer att föda barn på det här sättet, men S svarade bara att visst, vi kan gå upp och gå ut och sätta oss i bilen om du vill, du bestämmer själv älskling... Så var det färdigdiskuterat lixom... För DET var ju inte ett alternativ...

Och så var det som att efter en sån där jobbig värk så kom det alltid en lite snällare efteråt, och då kändes det ju helt ok igen. Och så här i efterhand inser jag att det var nog inte under mer än två eller tre värkar som jag undrade vad jag höll på med... Och om varje värk var en eller en och en halv minut så vad spelar det för roll. Jag VET ju att man måste förbi det där stadiet innan krystningen kommer igång ordentligt. Och att man hamnar där oavsett vad man har för smärtlindring och droger i kroppen. Så i slutänden är jag ändå nöjd med vårt val, såklart! Och jag kom ju faktiskt inte en enda gång på tanken att be BM om hjälp... Varken massage, akupunktur eller kvaddlar, som jag ju faktiskt kunde ha fått hjälp med. Det fanns det inte en tanke på... Och TNSen låg oanvänd i badrumsskåpet...

Krystvärkarna började komma tillbaka (03.15), och nu kändes det helt ok. Nu var jag redo att börja jobba lite. Men jag försökte att bara ta i så lite som möjligt på varje. "Blåste" bort massor av kraft för att det inte skulle gå för fort, och höll S hååårt i händerna. Samtidigt som jag kände varje värk att KOM UUUT nu bebis, så ville jag bromsa, bromsa, bromsa, och jag kände flera gånger att bebisen åkte tillbaka upp. Fast jag visste att det bara är bra, så var det samtidigt frustrerande. Och när jag frågade om BM kunde se bebisens huvud log de bara och bad mig känna efter. Och där var det! Först kändes det jätteläskigt, tills BM förklarade att bebisens fosterhinnor låg kvar över huvudet, men vilken kick det gav. Jag kunde känna bebisen! Den var på väg ut till oss!

När jag tappade flåset och spände mig tonade S en djuuup (eller låg kanske?) ton åt mig och påminde mig om att andas uuuut och slappna av och släppa ner axlarna och jag kände att det var VI som födde barn. Och så rätt vad det var (är man någonsin beredd?) så sa det bara slurp. Och så släppte allt. Ja, att det lät slurp hörde vi ju inte förstås, eftersom hon kom ut under vattnet, men det kändes så. Och jag trodde nog att jag skulle vara mer alert och ta emot henne eller så, men man (eller jag i alla fall) blir ganska inbunden så BM H fiskade upp henne, svabbade av henne lite och la henne på mitt bröst och jag uppfattade orden "som skjuten ur en kanon"... (03.38)

Sen bara låg vi där. Fast man jobbat så länge så går det inte att förstå att det är klart. Och att det var en bebis! En helt riktigt liten en... Det är ju helt orimligt lixom, VAR kommer dom ifrån?
Det tog en stund innan hon började gny, men inte så vi blev oroliga, navelsträngen pulserade hårt och länge. Och hon rörde sig även om hon inte andades sjäv från första sekund. Men sen slog hon upp ögonen och började prata lite försiktigt. Det här är ingen arg tjej... 
Vet inte riktigt hur länge vi låg kvar, på nåt sätt hade jag hoppats på och förväntat mig att moderkakan skulle släppa rätt omgående så vi "blev av med det", helst där i poolen, men det ville sig inte riktigt och Kotte-bus var inte riktigt sugen på att snutta än. Dessutom var vattnet ju lite för kallt för henne för att ligga kvar i. Så BM H som skulle ta ett prov från navelsträngen för att kolla hennes blodgrupp (för jag är Rh-) klippte av navelsträngen och S gick för att duscha av sig och ta på sig kläder. Jag tror att BM H hade Kotte under tiden. Sen gick jag upp i duschen och BM C kom och tyckte att vi skulle försöka få ut den där moderkakan på en gång. Navelsträngen var jättelång och ringlade sig i en liten hög på golvet där jag stod i duschen och det var nog bra att vi gjorde så för jag hade inte riktigt insett hur kladdigt det blir när den släpper. Men BM C tryckte lite försiktigt på min mage och jag tryckte på ytte-pytte så sa det bara plask på klinkergolvet. Så var det klart...

Fick på mig trosor och en binda och morgonrocken och gick ut till madrassen i vardagsrummet där ljusen fortfarande brann. Och det började ljusna ute och fåglarna kvittrade som vansinniga. Bjöd Kotte bröstet och hon snuttade för allt hon var värd en stund medan BM satt i köket och skrev journal och småpratade. Så vi bara låg där och mös jag och S och pytte-Kotte.
Efter en stund ville BM H se om jag fått några bristningar och utrustad med pannlampa kollade hon lite försiktigt och konstaterade att det inte var nåt som var värt att åtgärda. Och BM C kom in för att väga och mäta Kotte. Och vi var helt övertygade om att vågen visade fel, när vår lilla nykomling visade sig väga 1,1 kg mer än vad storasyster kom till oss, det MÅSTE vara fel! Men, nä... BM C vägde igen, med samma resultat, 4 300 g! Det visade sig också att Kotte var fem cm längre (53 cm) än storasyster och hattmåttet 36,5 cm mot Theas 34. Aldrig hade jag trott att jag skulle ha en sån jättebebis i magen! Fast jag kan ju inte påstå att det gjorde nån skillnad, det var ju inte precis nåt jag misstänkte under förlossningen eller så... Och det är ju så små, ändå!

Vid 05 kanske åkte BMorna med löfte om att höra av sig nästa dag för att prata vidare, boka in återbesök, läkarunderökning, PKU etc. och efter ett helt gäng mackor och the gick vi och la oss uppe i sängen. Klockan var väl ungefär sex eller så då och jag kan ju inte påstå att jag fick så där värst mycket sömn, men just i det läget så känns det ju inte jätteviktigt. Man kan ju bara ligga där och titta...
Kotte snuttade en hel del också. Till skillnad från storasyster som inte var ett dugg intresserad av det det första dygnet i alla fall, henne fick man övertala till att ta bröstet och sen var det jättesvårt för henne att få rätt grepp. Kotte hade kläm på det från början (och jag hade kanske lite bättre koll) men det gör ju ont i alla fall i starten.
Jag föder gärna tio barn om nån ammar åt mig första veckan! Förlossningen vet man ju att den har ett slut och att det är klart då. Men amma måste man göra igen, och igen, och igen fast det gör så as-ont! Men, men, det finns ju en ljusning där nånstans i alla fall...

Nu har det ju gått nästan en vecka sen förlossningen och jag kan inte fatta att det är över. Det är med lite vemod jag förstår att förlossningen kom och gick och var fantastisk på alla sätt, men nu är den bara ett minne vi har. Och så guldklimpen vi fick...

Är det nån som är intresserad av att föda hemma eller bara har några frågor är ni välkomna att kontakta mig på anna@lillafamiljenblom.se. Eller leta mer information på nätet. Ett par sidor att starta på kan vara www.fodahemma.org eller http://fodahemma.blogsome.com/ Där finns många länkar vidare.

Och vill du läsa om hur vi resonerade innan förlossningen och hur vi kom fram till det beslutet är du välkommen att läsa i vår blog på www.lillafamiljenblom.se/blog.html från juni 2007 ungefär.

 


Skrivet av: Anna Blom



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiosex med siffror i fältet här