Barnsidan - Högt blodtryck
Meny

Förlossningsberättelser > Högt blodtryck

Högt blodtryck

Publicerad: 2014-04-25
Mådde inte alls bra men födde ändå sonen naturligt trots ett blodtryck på 220/170.

Min förlossningsberättelse är skriven med blandade känslor som väckts tillbaka och utifrån det vi själva minns, sms-konversationer och samtalen med den förlösande barnmorskan samt papper med dokumentation på allt. Den innehåller både text och bild och är en aning längre men det är som sagt en förlossningsberättelse med händelser på vägen.

Söndag 6 Oktober 2013

Klockan 04.10 ligger jag i sjukhussängen och tror att jag har kissat på mig. Jag väcker min sambo som hjälper mig in på toaletten. Där ser vi lite ljust blod på golvet och tillkallar sköterskan som kom in till oss snabbt, och förklarade att det var mitt vatten som hade gått och troligtvis även den omtalade slemproppen. Nu behövde de inte ta hål på hinnorna och nu kände vi att det var nära. Men vi hade ingen aning om vad som väntade oss. Började få oregelbundna men starka värkar och blev då introducerad till lustgasen, som dessutom visade sig bli min allra bästa vän resten av dagen i princip.

Vid 06.00 var jag endast öppen 1,5 cm men fy sjutton vad det gjorde ont. Det gjorde så ont att trots lustgas kunde jag knappt ligga still. Jag var uppe och vaggade runt, låg nästan dubbelvikt på golvet och sambon visste inte vad han skulle göra. Han försökte prata med mig, krama om mig, han fanns där för mig. Jag trodde jag skulle gå av på mitten. Jag ville hem!! Fick in rörelsebollen men den gjorde inte alls nytta och vattnet rann rakt ut över hela + halva golvet kändes det som. Nä jag fick helt enkelt stå ut och kämpa mig igenom värkarna och andas lustgas.

Vid 09.00 var jag öppen 2 cm. Här går det inte direkt undan om man säger så... Nä, bara plåga mig lite till. Fick en tablett som tog bort en del av smärtan. Lyckades få i mig lite frukost, fördriva lite tid med kortspel. Kunde inte riktigt koppla av och vila. Här började jag även få värkstimulerande dropp som skulle hjälpa mig att öppnas. De hade stenkoll på oss, fanns risk att jag skulle krampa (av havandeskapsförgiftningen) och för att ha koll på bebisen hela tiden sattes en CTG (elektrod) på bebisens huvud. På så sätt kan de se så att inget frångår det normala.

Vid lunchtid hade tabletten släppt och de smärtsamma värkarna var tillbaka. Tror jag fick någon spruta på skinkan men den hjälpte tyvärr inte. Sambons syster avlöste honom en stund och det enda jag gjorde istället för att äta lunchen var att ligga dubbelvikt i sängen och andas lustgas. Värsta timmarna i mitt liv.

12.30 var jag öppen 3 cm och då diskuterades det epidural och att jag i princip var tvungen att ta det för mitt mående och blodtryck. Värkarna var intensiva, kom 3/10 min och min smärtpåverkan var hög 7-8.

Vid ca 14.45 var jag öppen 4 cm och då kom även narkosläkaren för att sätta epidural. Sen tog det en ca 15 min sen kände jag inte av värkarna på samma sätt som tidigare. Epiduralen tar i princip bort smärtan så att man kan andas någon timme, men trycket känner man fortfarande.

En stund senare sjönk bebisens hjärtslag ner till 60 slag och mitt blodtryck sjönk rejält så de la mig på sidan och neråt med huvudet. Blev lite orolig för barnmorskan och sköterskan pratade en bit bort och jag visste inte vad som hände. Fick svaret att vi får se hur det går, nu ligger fokus på att få upp ditt blodtryck. Men bebisen då!? Allt blev bra igen och jag kunde nu få andas ut, vila för det behövdes verkligen. Ett tag slutade de med det värkstimulerande droppet för att jag fick för mycket värkar och det stressade bebisen. Jag kände inte av något, men de har stenkoll på det med sina apparater som mäter allt.

Mellan ca 14.45 - 17.45 öppnade jag mig med 1 cm i timmen, fick påfyllt epidural, bebisen sjönk lite neråt och jag fick göra en urintappning vilket inte alls var så roligt. Under denna tiden skulle jag försöka vila men det gick tyvärr inte, för hela tiden började det trycka på mer och mer. Ett tag trodde jag han skulle komma ut från gumpen eller att jag skulle skita på mig. Jag fortsatte att öppna mig och få påfyllt av epidural.

Vid 19.30 var jag öppen 7 cm och det tog typ bara en 30 min så var jag öppen hela 9 cm. Och strax därefter så var jag helt öppen och det var vid ca 20.00. Men bebis var för långt uppe och var inte i närheten av att vilja komma ut. Bebis var trött av för många timmar med smärtsamma och kraftiga värkar plus värkstimulerande som ökade på.

Mellan 20.00 - 21.00 så var det full fart i förlossningsrummet. Nu var det dags att börja trycka på vid varje värk och nu kände man av de starka och smärtsamma värkarna igen då epidural inte fick ges något mer. Jag fick stå på knäna och luta mig mot sängkanten där sambon stod bredvid och hejade på mig. Han la en kylig våt trasa i pannan på mig. Trodde jag skulle dö av värmeslag. Sen fick jag ligga på sidan och trycka på. Fick testa på allt för att försöka rotera ner bebisen som inte ville ut. Och tiden började bli knapp nu.

Sen fick jag ligga på ryggen igen, förlossningssättet var framstupa kronbjudning tror jag hon sa. Jag tog i vid varje värk och tryckte på uti (ursäkta) helvete och det enda jag fick höra var att snart är det klart. Jag trodde att jag skulle gå mitt av och jag sa att nu vill jag inte mer, jag vill gå hem, jag orkar inte mer nu. Men de stöttade och hejade på mig. Helt underbara människor med oss.

Vid 21.00 steg mitt blodtryck till 220/170 och läkare tillkallades. Mådde inte alls bra, jag var helt slut och värksvag. Nu var det bråttom att få ut bebis och han var inte nere i bäckenbotten ännu. Barnmorskan som varit med under dagen ville inte lämna mig och en annan barnmorska (som blev den förlösande) var nu båda inne hos oss. Vi hade alltså två team där + läkaren. Utanför rummet väntade två som blivit nerringda från barnavdelningen ifall de behövde ta bebis.

De pratade om att använda sugklockan. Någonstans där mitt i allt kaos fann jag kraften hos mig själv och tryckte på vid varje värk. Det gick inte att andas mellan för värkarna kom varannan minut. Det bestämdes att det skulle läggas ett klipp på mig för bebis var tvungen att akut komma ut, det fanns ingen mer tid nu.

Vid 21.20 börjar mina krystvärkar där jag även hör läkaren säga att jag hade önskekrystningar för jag ville bara ha ut honom. Jag hör sambon säga att han ser huvudet, alltså är bebis på väg ut.

Klockan 21.29 känner jag hur all smärta bara försvinner från ingenstans. Det var som om de aldrig funnits - Bebis är ute! Sonen är ute hos oss men han är alldeles tyst. Det hörs ingenting och vi blir genast oroliga och rädda. Har det hänt något med honom? ...men så hör vi det där underbara skriket och han läggs på mitt bröst, alldeles varm och klibbig men det var ren kärlek vid första ögonkastet.

Vårt mirakel på 4310g och 54cm fanns nu hos oss!

Vid ca 21.40 så skulle moderkakan ut och då skulle man så klart krysta en gång till. Minns inte ens om det gjorde ont, kändes något eller hur det gick för jag gjorde som de sa, krystade ut den och ut kom den. De frågade om vi ville se den men jag var inte så intresserad. Även om det är moderkakan där min bebis legat så kände jag inte för att se den.

Sen tog de honom för att mäta och väga och lite annat medan barnmorskan sydde mig. Då andades jag lustgas, fick näsdroppar och de tog tempen på mig. Jag var alldeles genomsvettig och täppt i näsan. Det tog sin lilla stund att sys och samtidigt satt sambon och myste med sonen. Han såg så stolt ut. Fick lite bristningar trots klippet men jag lyssnade på henne hela tiden vilket gjorde att jag inte sprack i den bemärkelsen som man kan göra.

När stygnen var lagda försvann alla och vi fick mysa som en nybliven familj och jag var rent av utmattad hela jag. Sonen lades vid bröstet och sen fick vi lite fin fika som verkligen behövdes efter alla krafter och energi som försvann. Sen skulle vi få lov att sova lite, äntligen!

Däremot blev de chockade hur jag lyckades trots mitt mående komma till toaletten på egen hand. Det vet inte jag heller. Sen fick jag inte gå ensam. Var fullproppad med medicin och blodtrycket var fortfarande högt.

Så var själva förlossningsberättelsen färdig och snart kommer en BB berättelse att vara tillgänglig för er. Så håll ögonen öppna! Och är även öppen för respons/feedback eller om man vill fråga något.


Skrivet av: Manella Centio
Nybliven mamma från Skåne som älskar allt vad livet har att erbjuda. Båda fötterna på jorden och i med- och motgångar tar hon sig igenom och lever vidare. Älskar att få dela med sig av livet som mamma och mycket mer med sin blogg och älskar att få ge andra ett gott skratt http://nattstad.se/storiesofmanella


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet fyrtioåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
(2016-08-22 14:26)
Vem bryr sig