Barnsidan - Fredriks entré
Meny

Förlossningsberättelser > Fredriks entré

Fredriks entré

Publicerad: 2004-07-08

Jag hade hela tiden haft den inställningen att inget kommer att hända före dagen för beräknad förlossning, därför kändes det inte jobbigt när den 12 oktober 2002 kom och gick. Jag hade då varit hemma på heltid från jobbet med tilltagande foglossning. Flera veckor innnan jag slutade var det folk som kommenterade att det ser ut som om det är dags när som helst. Jag hade en riktigt stor mage! Det hade varit en varm sommar och en lika varm höst som först sista veckan visade tecken på att bli kyligare. Men jag ville fortfarande ha takfläkten på, så min sambo fick dra på stora vintertäcket. Det är underligt vilket värmekraftverk man har i magen.

Den 16 oktober tyckte jag att jag började få förvärkar. Inte så att de gjorde ont, men det var en förändring jämfört med tidigare. Morgonen efter vaknade jag klocka 05 och hade omisskännliga värkar. De kom med ungefär tre minuters mellanrum men var inte smärtsamma. Jag gick upp och åt frukost och gick sedan och väckte sambon och meddelade honom att han inte skulle få åka till jobbet idag...

Dessvärre avtog värkarna när jag gått upp, så de kom ca var femte minut och var inte särskilt långa. De var inte smärtsamma så jag fann ingen anledning att åka in till förlossningen ännu. Hela dagen gick på samma sätt, vi utförde lite ärenden, skaffade matsäck till sambon mm. Framåt kvällen tyckte jag att vi skulle åka och handla på Coop Forum för jag hade en rabattkupong på blöjor som jag ville utnyttja, väl vetandes att sambon inte själv skulle åka och handla dem efter att barnet kommit. Vi började göra oss redo för att åka när vattnet började sippra. Jag ringde till förlossningen för att höra om vi kunde komma in på undersökning, det fick vi men vi skulle vara inställda på att åka hem igen. När vi satte oss i bilen gick vattnet ordentligt. Eftersom inte barnet hade varit fixerat förrän de allra sista dagarna så hade jag varit förberedd på en störtflod och hade både plastad frotte och ovanpå detta ett hopvikt lakan för att suga upp vattnet. Det visade sig behövas. När vi kom fram till förlossningen var jag plaskvåt och det rann utmed benen ner i skorna. Det var en kylig kväll och inte alls särskilt behagligt att stå och vänta innan personalen hann ner.

Vi fick komma in i ett undersökningsrum och jag blev undersökt allt medan vattnet rann. Det visade sig vara måttligt mekoniumfärgat så vi fick stanna kvar på förlossningen trots att jag bara var öppen 2 ynkliga cm! Kvällen gick utan större skillnad. Vi satt och tittade på tv tillsammans med en pappa som i famnen hade sin med kejsarsnitt nyligen förlösta bäbis. Föga anade vi att sambon skulle sitta på samma sätt 24 timmar senare...

Det blev natt och vi fick gå och lägga oss, jag fick lova att kontakta BM om jag vaknade på natten, vilket jag också gjorde. Jag vill minns att jag var på toa många gånger den natten. Det är inte behagligt med fostervatten som rinner. Jag fick ha en jättelik blöja som var svår att få att sitta bra eftersom nätbyxorna inte gick att dra upp över min jättelika mage. Framemot morgonen tyckte jag att värkarna började göra ondare, det kändes som om barnet tryckte mot ryggslutet. Men när det var dags för skiftbyte så hade inget hänt jämfört med inskrivningen, fortfarande var jag bara 2 cm öppen. Det kändes inte roligt, och ännu mindre roligt var det när de satte värkstimulerande dropp. Jag vet inte om jag reagerade på droppet eller om det var andra omständigheter som gjorde att jag blev alldeles gråtmild och modstulen. Jag hade sett fram emot en så naturlig förlossning som möjligt och då ingick liksom inte värkstimulerande dropp.

Droppet höjdes under dagen allt mer. Försökte mildra ryggvärken med varma riskuddar, med det var så svårt att få dem att sitta under nätbyxan som ju satt illa redan innan. Vi spelade kort och när det blev jobbigare för mig läste min sambo högt ur en bok som jag förutseende nog packat ner. Personalen tyckte det var lite roligt att vi ägnade oss åt kortspel och läsning, men det fanns just inget annat att göra.
Vid nästa skiftbyte på eftermiddagen hade det fortfarande inte hänt något trots att jag känt mig säker på det. Jag blev jätteledsen och började prata om att kejsarsnitt som jag varit så motståndare till började kännas lockande. Den nya BM som tagit över förstod mig bättre än de tidigare och tyckte att jag skulle pröva med lustgasen. Den var himmelriket. Jag släppte den knappt över huvud taget. Värkarna kom ofta, och jag tyckte inte att de släppte imellan. Det var lustigt med lustgasen, jag tyckte att jag var helt klar, men jag hörde hur jag sluddrade. Jag blev irriterad på personalen som behandlade mig som om jag var otillräknelig när jag hade masken på.

De hade nu ökat syntocinon-droppet till 150 ml / timme (tror jag det var) i ett sista försök att få något att hända. Under en timme var jag tvungen att stå, och jag stog och vickade på höfterna så som jag hade fått lära mig på vattenjympan för gravida. Efter denna timme blev jag undersökt igen men det hade fortfarande inget hänt. Det var tom så att huvudet nästan inte var fixerat. Man pratade om en petidinspruta för att eventuella spänningar skulle släppa men det ville jag inte ha, det blev istället beslutat om kejsarsnitt.

Det var inte särskilt bråttom, man stängde av droppet och jag fick så småningom åka iväg till operation. Där fick jag andra dropp och spinalbedövning. Jag frös som en hund, skakade och trodde att jag skulle ramla av britsen som var ställd på snedden. Jag fick hålla min sambo med ena handen och en sköterska med varma händer med den andra. Jag kände hur de bökade i magen på mig och hörde det första gurglande skriket. Sedan gick man förbi med barnet, tämligen blått med navelsträngen hängade. Jag såg en pung och förstod att vi fått den lilla Fredrik som vi hela tiden trott att det var. Sambon följde som överenskommet med barnet ut för att sugas rent och torkas av. Jag fick höra att det var ett stort barn. Jag fick ha honom på bröstkorgen en stund medan jag syddes, men det kändes mest jobbigt. Sedan skiljdes vi åt när jag fick åka till uppvaket och sambon med Fredrik skulle till vägning. När vi åter träffades på uppvaket fick jag veta hur stor han varit, 5110 gram och 57 cm lång! Jag hade inte ens varit medveten om att man kunde få så stora barn!

Väl uppe på BB fick vi prata med en massa människor om förlossningen, jag kommer inte ihåg vad de hade för del i det hela, men det var jättebra att få bearbeta det. Dessutom pratade vi om varför Fredrik blivit så stor. Jag hade genomgått en glukosbelastning med bra resultat pga min övervikt (20 kilo innan graviditeten, gick upp 26 kilo till) och jag hade hela tiden haft bra sockervärden så det verkade inte bero på graviditetsdiabetes. Jag fick också en remiss till bäckenröntgen några veckor senare och det visade sig att ingången i mitt bäcken var så oval att jag inte ens skulle kunnat föda ett normalstort barn. Det var alltså förklaringen till att han aldrig hade sjunkit ner i bäcket och fixerat sig.

Slutligen vill jag bara säga att jag är jättenöjd med min förlossning, som fick börja av sig själv, vattnet fick gå av sig själv, vi gjorde ett allvarlig försök men det gick helt enkelt inte. Det kan låta mycket med värkar i drygt 36 timmar, men jag tror inte att de gjorde lika ont som riktiga öppningsvärkar skulle ha gjort.


Skrivet av: Ylva
Problemlösande 30-någonting tjej, men intressen av det mesta! Har jobbat som jungman, slussvakt, vårdbiträde, byggnadsarbetare, skogsmaskinförare och nu dataingenjör. Önskan om barn kom sent, men inte för sent lyckligtvis ;-) Finner att allt man säger om barn är sant! -Det blir bara roligare! -Man förstår det inte om man inte själv har barn! -Barn är den största kärleken!


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttionio med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-19 22:38)
Betyg: 5
bra berättad o herre gud vilken jätte bebis Fredrick var, tror jag det att det var kämpigt, men grattis såhära i efterhand och det var trevligt att få läsa din berättlese mvh martina