Barnsidan - Första barnet
Meny

Förlossningsberättelser > Första barnet

Första barnet

Publicerad: 2012-01-04
Kl 05.00 den 8 juli när jag vaknade för att gå och kissa märkte jag att slemproppen hade gått. Jag hade även svaga sammandragningar som kom ca var 10:e minut. Jag blev helt uppe i varv och visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till, nu var det verkligen snart dax att få träffa pyret i magen! Jag satt mig i köket och målade korgar, för att somna om var en omöjlighet - jag var vart superpigg och spänd. Benjamin vaknade och kom upp för att se vad jag gjorde, och han vart nog lite förvånad när han hittade mig i köket målandes på korgar kl 05.00 på morgonen. "Jag har lite värkar", sa jag och Benjamin vart liksom jag alldeles nipprig! =)

Hela morgonen och förmiddagen satt jag mest i soffan och tittade på TV och väntade på att det skulle dra igång på allvar. Vid 12 tiden hade jag värkar var 5:e minut, inte alls kraftiga eller så men de kom iallafall regelbundet. Jag kände väl att det ännu inte var bebisdax men vi for ändå upp till förlossningen för en bedömning. Vi stannade på en hamburgerrestaurang först så att jag kunde få mig en milkshake, hade ju glassnoja hela graviditeten.

Väl inne på förlossningen fick jag ta en ctg-kurva som visade att jag hade sammandragningar var 5:e minut, men mycket svaga. Vid en inre koll konstaterades att jag bara var öppen 1 cm. Åh vad det kändes tråkigt att höra! Så det var bara till att åka hem och vänta.

När vi kom hem stannade värkarna av. Näe detta accepterar inte jag, sa jag. Så jag började tvätta fönster, dammsuga och hade sex med sambon. Och visst, värkarna satt igång efter ett par timmar igen. Detta var ju väldigt dumt kan jag se såhär i efterhand, jag skulle ju ha passat på att vila och laddat upp mentalt....

Hela kvällen och natten hade jag dessa sammandragningar/värkar, som inte hade ökat i styrka. På morgonen den 9 juli kände jag mig trött och irriterad på detta, jag hade ju inte fått sova många timmar den natten. Jag försökte peta i mig lite frukost, men det vände sig nästan i magen. Vi tänkte att efter alla dessa timmar måste ju _något_ ha hänt, så vi for upp till förlossningen igen.

Kl 10.00 var vi inne, 2 cm lät domen denna gång. Då kände jag mig riktigt uppgiven. Bm tyckte ändå vi kunde stanna, så det gjorde vi. Så började de timslånga promenaderna i kulvertarna under sjukhuset. Värkarna gjorde ondare och ondare, men inget hände. Vi spelade luffarshack, jag badade, jag fick akupunktur, jag fick tens, vi gick och gick...ondare och ondare...men inget hände.

Middag serverades 16.00, men jag kunde inte få i mig soppan. Fick lite skäll av bm, hon sa att jag måste äta om jag skulle orka, men allt jag fick i mig var en tugga ostkaka.

Kl 18.00 gjordes en till inre koll, fortfarande bara 2 cm. Bm frågade om hon skulle försöka töja lite på livmodertappen, och det tyckte jag i hopp om att det skulle göra nytta. Så hon börjar töja, och jag gick upp i brygga och vrålade av smärta. Fy vad det gjorde ont!

Här någongång var det bm byte och jag fick en lite äldre bm, Ingrid hette hon. Hård, kall och elak...det beskriver henne väl. =(

Jag började känna mig rejält uppgiven. Varför gjorde det så ont, och varför hände inget? "Hon är väl smärtkänslig!", sa bm till sambon. "Du kan inte ligga här och spänna dig, detta är ingenting mot för hur det kommer och kännas sedan! Kan du inte slappna av och äta kommer du inte kunna föda detta barn", sa bm till mig. Underbart...:( Jag kände mig som världens sämsta kvinna, tänk att jag var så värdelös att jag inte ens kunde föda barn.

Mellan 19-22 Bm var in några gånger och masserade min livmodertapp som nu var öppen 3 cm. När kl var 22.00 fick jag 39,5 graders feber och började skaka. Jag grät av uppgivenhet och tänkte att jag aldrig skulle komma ifrån detta helvete. Bm kommer in och ser mig, "men oj" säger hon. Det som händer är alltså att min kropp signalerar att nu är det slut på alla krafter, inte undra på...jag hade ju i princip varit vaken i 41 timmar och knappt ätit.

Helt plötsligt kom jättemånga människor in på rummet. De undrade utifall jag ville ha en spruta med något morfin liknande (minns ej vad) som skulle stanna av värkarna och istället kunde de sätta igång förlossningen morgonen efter. "Aldrig", sa jag. Jag visste att detta påverkade barnet och det ville jag absolut inte. Jag hörde långt bort hur det dikuterades, "något måste göras" "kanske eda" "eda för tidigt" osv.. Jag bara grät och ville dö.

Bm kom fram till mig och undrade om jag ville ha eda, hon sa även att det med stor sannolikhet skulle avstanna värkarna och isåfall skulle det få bli så. "ok", snyftade jag.

Någonstans mellan 22.30-23.00 kom narkosläkaren och skulle sätta eda:n. Han bad mig kuta med ryggen och ligga helt stilla, men det kunde inte jag. Pga febern och en totalt spänd kropp skakade jag på britsen, så det var 4 personer som fick _trycka_ ner mig för att jag skulle ligga still. Det kändes så hemskt. Pga att jag inte ätit så fick jag även ett näringsdropp (alltså ej värkstimulerande)

Strax efter kl 23.00 återvänder livet till mig. Eda:n verkar, och all smärta försvinner från min kropp. Jag sjunker ner i sängen och somnar. Jag vaknar till då och då och känner att värkarna kommer tätt, men det gör inte ont det trycker bara neråt. Bm har sagt att i bästa fall kan jag räkna med 1 cm/timme + 1 timmes krystning. Jag räknade ut att ungefär 07.00 den 10 juli skulle barnet vara fött, det kändes ju jättenära!

Kl 00.00 gör bm en inre koll - 5 cm! Wow! 1 cm tillgodo.

Kl 01.00 säger jag till Benjamin att jag måste bajsa. Ok säger han och hämtar papper och lägger under min rumpa. *s* "Jag tar bort det sen", sa han. =) "Det är så konstigt, jag kan inte hålla emot", säger jag. Bm kommer in och undrar nog vad vi pysslar med...Hon känner efter och säger "Men oj, du är helt öppen bara en liten kant kvar".Plötligt går vattnet. Jag är så glad att jag knappt vet vart jag ska ta vägen!

Nu blir det full aktivitet i rummet, de bär över mig på en brits (låg i en vanlig säng innan, jag är ju "lam" i benen av eda:n).

Kl 01.10 får jag börja krysta, och jag krystar kan jag lova! "Krysta inte nu", sa bm ett par gånger. Men det brydde jag mig inte i, nu skulle ungen ut!!! Det är en befriande känsla att äntligen kunna påverka något själv, visst gör det väldigt ont men jag tänker hela tiden att snart snart snart är plågan över.

Kl 01.30 avlöses mitt sista vrål med ett litet skorrande bebisskrik. Jag får upp på min mage det vackraste jag någonsin beskådat, en brun/svartkletig varelse möter min blick och jag kan inte tro att det är sant. Mitt barn, mitt älskade efterlängtade barn är här nu! Jag tittar upp på Benjamin som står och gråter hejdlöst, "är det en flicka?" frågar jag honom. Vi kollar efter, och visst är det en flicka. Det är ett magiskt ögonblick.

Eftersom hon hade svalt massor med fostervatten som hon hade bajsat i, fick de ganska snabbt gå i väg med henne för att suga ren näsa och lungor. Jag blev kollad, knappt 3 cm behövde sys. Jag får in henne igen inlindad i massa filtar och handdukar, men jag vill ha henne naken mot min hud så jag öppnar upp handdukarna och lägger henne på mig. Genast börjar den lilla munnen söka efter bröstet, hon hittar igen det och släpper inte i första taget! =)

Efter ett tag är det dax för mätning och vägning. 3760 gram fördelade på 53 cm, helt perfekt. Sen får vi sätta oss ner och fick den berömda "firarbrickan", the, mackor och pommac. Vad underbart det var med fika, hungrig som en varg var ju jag. Åt upp sambons smörgåsar också. =)

Sen skulle vi sova var det tänkt, men det kunde ju inte jag. Låg i flera timmar och tittade på det lilla knytet, det vackraste barn som fötts på jorden.

På morgonen fick vi gå till BB och därefter följde en ganska kaotisk tid med amningsstrul, ångestkänslor när jag tänkte på förlossningen mm. Men det vart bra även det tillslut. Men jag lovade mig själv att flera barn skulle jag aldrig ha, jag kunde ju inte föda som en riktig kvinna. =( (det kom ett till barn ändå...02 föddes lillebror)

Skrivet av: Jeanette K



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjutton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Annica Bark (2006-02-09 22:01)
Nä men vilken bm! Fanns en sån på förlossningen på den tiden jag skulle föda mitt första barn, tur jag slapp henne.
Men som du säger slutet gott.
loppan05 (2005-11-01 09:23)
Betyg: 5
ugga man kan väll lugnt säga att förlossning 2 var bättre!
Linda Troedsson (2004-12-07 22:24)
Betyg: 5
Fy tusan vilken elak hagga till bm!!!
Blev rörd till tårar av din berättelse...
Skönt att du fick din revasch till sist med sonen:)
Helena Sjöström (2003-06-06 22:08)
Betyg: 4
Vilken hagga till barnmorska du hade där ett tag. Hon skulle nog arbeta med något annat. De är ju till för att hjälpa och stötta och inte stjälpa den som ligger och ska föda barn. Man är ju helt utlämnad i deras händer och framförallt första gången (när man inte har koll på just något).
Jeanette Uhlenius (2003-05-15 10:08)
Betyg: 5
Fy, vilken elak barnmorska du hade ett tag! Inte så peppande direkt... Säger detsamma som dig - slutet gott!
sussie e (2003-05-03 10:58)
Betyg: 5