Barnsidan - Förlossningsberättelse med lyckligt slut
Meny

Förlossningsberättelser > Förlossningsberättelse med lyckligt slut

Förlossningsberättelse med lyckligt slut

Publicerad: 2016-02-18
Alla förlossningsberättelser jag läst har ett lyckligt slut. Ett lyckligt slut har även denna, men vägen dit var lång och tuff.

Här kommer min berättelse om det komplicerade förloppet fram till att få gå hem med det underbaraste som finns i världen.

Kvällen tisdagen den 15/12

Börjar känna av värkar. Har haft små värkar av och till en period, men kände att detta var annorlunda och det började kännas högre upp i magen i navelhöjd på vänster sida. Vi gick och la oss tidigt, kring kl. 21.00 och kände mer och mer hur värkarna blev kraftigare. Testade varmt bad, TENS-apparat och värmedyna utan större effekt. På natten ringde jag till förlossningen för råd, fick rådet att ta 2 stycken Alvedon. Värkarna gav med sig något efter detta och jag orkade somna några timmar på morgonsidan.

Dagen onsdagen den 16/12

Har ett tidigare planerat besök hos barnmorskan på morgonen. Hon tar sedvanliga kontroller som blodtryck och mäter magen, allt såg bra ut, inget avvikande mer än att blodtrycket stigit något jämfört med tidigare kontroller, men detta kunde vara ett tecken på att förlossningen startat. Hon undersöker även vaginalt och konstaterar att livmodertappen är helt utplånad men har inte börjat öppna upp sig. Hon känner även att barnet ligger långt ner och är redo för att födas. Hon tror att förlossningen kommer att starta under dagen/kvällen och sambon blev rådd till att vara hemma från jobbet, vilket han var.

Kvällen onsdagen den 16/12

Värkarna började bli mer intensiva. Jag tog tid på värkarna vilket visade allt från 5-15 min, alltså oregelbundna. Vi gick och la oss tidigt, ca. 21.00. Värkarna blev allt mer intensiva och jag testade återigen med varmt bad och värmedyna men ingen effekt. Till slut valde vi att åka till förlossningen för undersökning. Där konstaterades ett högt blodtryck (hade tidigare legat lågt/normalt) samt proteiner i urinen, vilka båda är tecken på eventuell havandeskapsförgiftning. Det visade sig även att livmodern hade börjat öppnat sig och jag var nu öppen ca 2 cm. Vi blev därför inlagda för observation där man följde blodtrycket. CTG-kurvan som hade kopplats på visade att värkarna ännu var för glesa. För att kunna slappna av och kunna sova lite gavs en liten dos Morfin vilket jag kunde sova några timmar på.

Torsdagen den 17/12

Värkarna hade gett med sig och glesats ut. Nu var smärtan i form av lindring mensvärk, men på grund av fortsatt förhöjt blodtryck ville de ha oss kvar för fortsatt observation och skickade ut oss på "stan" för att försöka få igång värkarna igen. Detta lyckades inte utan vi åkte tillbaka till sjukhuset och fortsatta blodtryckskontroller gjordes som visade fortsatt förhöjt, samt nytt urinprov ännu visade på proteiner i urinen. Jag fick blodtryckssänkande tabletter på eftermiddagen för att försöka få ner trycket. Ny kontroll togs på kvällen som visade att tabletterna inte hade haft någon effekt. Fick därför ytterligare två tabletter och ny kontroll skulle tas morgonen efter.

Fredagen den 18/12

Fortsatt inga större värkar och blodtrycket som kontrollerades visade fortsatt förhöjt. Läkare tillkallades för undersökning och jag var fortsatt öppen ca 2-3 cm. Vi diskuterade olika alternativ för att starta förlossningen eftersom jag låg på gränsen till havandeskapsförgiftning. Läkaren beslutade att sätta igång det hela med att först ta hål på fosterhinnan för att få vattnet att gå. Detta skulle utvärderas om en timme. Jag kände en glädje i kroppen och min tanke var: när vi åker från sjukhuset har vi ett barn med oss hem.

Vi blev visade till ett förlossningsrum där jag fick byta kläder och fick även i mig lite mat. Jag blev instruerad i hur lustgasen skulle användas och jag kopplades upp på en CTG-apparat som visar värkarnas frekvens samt barnets hjärtslag, efter detta tog barnmorskan hål på fosterhinnan kl. 11.00. Liten tendens till missfärgat vatten rann ut, vilket kan tyda på att barnet har haft avföring. Jag fick rådet att ändra ställning ofta för att försöka få barnet att pressas neråt. Värkarna satte igång lite smått, men kände inte av något större utan det bestämdes att igångsättandet skulle fortsätta med dropp.

Droppet sattes och strax därefter började även värkarna komma tätare och bli allt kraftigare. Så pass kraftiga att jag snabbt kände ett behov av EDA-kateter. Narkosläkare kallades därför in för att kunna sätta in en EDA-kateter i ryggen. Denna hade mycket bra effekt när den väl var på plats. Man kunde se värkarna på CTG-apparaten, men jag kände inte av dessa alls. Men allt eftersom takten på droppet höjdes och barnet pressades neråt blev värkarna mer och mer intensiva, vilket kändes bak i ryggen och i bäckenet. Jag kände mig kissnödig, men orkade inte kissa utan blev tappad på större mängd urin. Regelbundna kontroller av livmoderns öppning gjordes varannan timme. Plötsligt såg barnmorskan att barnets puls sjönk ner till 30 slag/minut, läkare kallades in akut, droppet stängdes av och man tog ett laktatprov för att se hur barnet mådde. Barnets puls steg till normalt av sig själv och provet kunde inte visa på annat än att barnet mådde bra. Droppet startades åter och värkarna kom tillbaka. Kl. 21.00 var livmodern öppen ca 9 cm.

Efter en stund sjönk återigen barnets puls ner till ca 30 slag/minut, droppet stängdes åter av och läkare tog ett nytt laktatprov på barnet som inte kunde visa något avvikande nu heller. Barnets puls steg åter till det normala. Droppet sattes igång återigen. Värkarna blev mer och mer kännbara, EDA-katetern kunde inte stoppa dessa värkar, tyckte inte heller att lustgasen hade någon större effekt. De kontrollerade återigen livmodern som fortfarande var öppen 9 cm och barnets huvud hade inte kommit längre ner. Mina händer och fötter var väldigt svullna (även det ett tecken på havandeskapsförgiftning).

Barnets puls sjönk en tredje gång ner till 30 slag/minut, nytt laktatprov togs som inte kunde visa något avvikande men efter detta bestämdes att droppet inte skulle sättas igång igen utan att vi skulle i stället vila några timmar med nytt försök på morgonsidan kring kl. 05.00. Detta för att de sett att barnet hade påverkats av allt värkarbete och de kraftiga värkarna hade gjort att även jag var helt utsliten (vi hade då hållit på med ca 15 timmars inte effektivt värkarbete med antingen för täta eller för glesa värkar). De kontrollerade även då livmoderns öppning och detta visade fortfarande på 9 cm och barnet hade inte heller nu tagit sig längre ner.

Efter att ha slumrat till en stund kom personalen in på salen tillsammans med underläkare, men även bakjouren då de sett att barnets puls än en gång sjunkit ner till ca 30 slag/minut. Ännu ett laktatprov togs som inte kunde visa något avvikande nu heller. Vi diskuterade olika möjligheter och bakjouren presenterade olika alternativ – att vänta någon timme till och försöka starta droppet en sista gång (vilket han rekommenderade), eller ett akut kejsarsnitt. Jag sa att jag helst ville bli snittad eftersom det tidigare resultatet av droppet (barnets puls sjönk, samt att värkarbetet inte blev effektivt). Barnmorskan som var med tyckte heller inte om idén att fortsätta med dropp eftersom det inte haft någon större effekt. Läkaren tyckte att jag skulle få vara med och säga vad jag tyckte och därför gjorde vi ett gemensamt beslut om akutsnitt. Jag fick gå över till en annan säng där de gjorde förberedelser inför snittet – jag fick en kateter insatt eftersom jag skulle bli bedövad vid EDA-katetern som jag hade i ryggen, samt att de kopplade upp mig och barnet på en annan CTG-apparat som kunde se fler funktioner hos barnet.

Efter detta kördes jag direkt till operationsavdelningen där förberedelserna fortsatte. Läkarna som hade bytt om till operationskläder stod och övervakade CTG-apparaten under hela förberedelsen, om det hade varit så att det skulle visa något avvikande värde skulle ett ingrepp göras urakut. Allt såg bra ut. Sambon kom in operationsklädd och satt bredvid mig genom hela operationen. Narkosläkaren sprutade medel i EDA-katetern som gjorde att benen kändes tunga som bly, men även armarna och händerna blev påverkade på det viset att jag inte kunde röra dessa fullt ut.
Operationen började och allt gick enligt plan. Ut kom en välskapt, frisk pojke och det är vi oerhört tacksamma och glada för. Man kunde se mekoniumfärgat fostervatten i livmodern, men de prover som togs på barnet och navelsträngen kunde inte visa på något avvikande och man trodde att den avvikande pulsen berodde på att han hade navelsträngen runt magen och ena fotleden, vilket gjorde att när barnet rörde på sig drogs navelsträngen troligen åt och gav utslag på CTG:et. Under operationen gjordes en liten rift i muskulaturen vilket gjorde att ett kärl stod och sipprade blod, men detta syddes igen med ett extra stygn.

Jag hamnade på UVA efter snittet och sambon och vår nyfödda son skulle komma om ca ½ - 1 timme. Jag kände mig hungrig och frusen och fick lite nyponsoppa att dricka, efter detta slumrade jag en liten stund innan de skulle flytta mig till en annan plats. Där skulle de kontrollera att allt såg bra ut, men när de lyfte på täcket hörde jag bara: OJ! Jag var snabb ner under täcket och kände något vått, tittade på händerna – BLOD!! Sköterskorna agerade snabbt, kallade på läkaren som kom rusandes och undersökte vad som hade hänt. Det ja hörde var att det var blod och koagler som rann ut när de tryckte lätt på magen. Vad har hänt och varför???

Bakjouren tillkallades och var snabbt på plats, kontroller togs vilket visade att blodtrycket sjunkit till 50 i övertryck enligt operationsberättelsen, men detta stiger till i princip normalt lite senare, samt ett blodvärde på 69 som lägst det jag hörde i vaket tillstånd. Man misstänkte en kirurgisk blödning och jag fick blodstillande läkemedel. Jag bevarade lugnet och hade full koll på det som hände runt omkring. Dropp sattes som skulle gå in snabbt, fotändan höjdes och jag låg och skakade av frossa under tiden som de bytte rent i sängen under mig. Kände mig illamående. Snabbt rullades jag in tillbaka på operationsavdelningen. Överläkaren tryckte hårt över min mage och konstaterade då att blödningen slutade så länge trycket fanns kvar över aorta, så trycket behölls under större delen av operationen. Detta gjorde att de misstänkte att ett kärl stod och sipprade. Jag drogs över på operationsbordet tillbaka, fick andningsmask och sövdes. Fram till dess hade jag och läkaren hela tiden kontakt, han kontrollerande vakenheten då jag hade slutit mina ögon på grund av (enligt mig) skarpa lampor och trötthet. En tredje läkare tillkallades då situationen bedömdes vara ett kritiskt cirkulatoriskt tillstånd och jag var lättblödande under operationen. De kunde inte se någon tydlig blödningskälla och sydde om stygnen i buken, de kunde sedan sy igen huden på buken. Efter detta gick de in via vagina, men kunde inte heller där se någon blödningskälla. Jag fick läkemedel mot sårläkning, samt medel för att få livmodern att dra ihop sig lättare. Enligt operationsberättelsen hade blodvärdet stigit till 72 när jag lämnade operationssalen (med hjälp av blod och plasma).

Efter detta minns jag att de drog ut mig, tyckte då att jag åkte igenom stora röda tegelmurar. Väl inne på uppvakningen tittade jag upp och såg massa folk runt sängen (troligtvis var det bara 3 stycken eller liknande, narkosmedlet gjorde att ja såg tre av varje person). Tittade upp, såg något rött i en påse – blod. Jag hade efter detta fått sammanlagt fått 5 påsar blod, samt 4 påsar plasma och 1 påse trombocyter. Blodvärdet gick sedan upp till 90. Jag kände mig varm, frös inte längre. Det enda som inte var bra var smärtan i magen – träningsvärk till tusen, samt sårsmärta. Jag fick morfin för detta, men det hade ingen större effekt. Jag försökte prata med sköterskorna, men det enda jag fick fram var ett sludder. Jag somnade om flera gånger, frågade efter sambon och den nyfödde som jag inte hunnit se ordentligt ännu.

Fick kring ca halv 2 komma till BB-avdelningen. Väl där fick jag se mina två älskade pojkar som kom dit strax efter mig från förlossningsavdelningen. Det var det bästa som kunde hända under hela vistelsen på sjukhuset. Känslan att få hålla om det lilla underverket för första gången var ofattbar – denna lilla krabat är vårt alldeles egna underbara verk. Täta kontroller gjordes under hela eftermiddagen och kvällen för att se att allt såg bra ut vilket det gjorde.

Kände mig fortsatt slö och det gjorde ont i magen, jämförelsevis med världens värsta träningsvärk. Ändå kände jag mig så pass pigg att jag ville komma upp och stå lite, vilket kändes skönt trots den vedervärdiga smärtan. Jag tackar min grundkondition och envishet för detta. Krafterna återkom snabbt, proverna följdes och blodvärdet gick upp, för att sedan gå ner tillbaka, men låg sedan stabilt kring 70. Fick därför stanna ytterligare dagar på grund av detta.
Jag fick prata med läkaren på ronden några dagar efter som förklarade hela operationsförloppet att de inte kunde hitta någon riktig blödningskälla, han berättade att han tog in en tredje läkare på operationssalen för att kontrollera en extra gång. Misstanken var att det ett litet kärl i livmodern som blödde efter att moderkakan tagits ut eller en rift i livmoderhalsen, men detta kunde inte fastslås till 100 %.

Han frågade mig hur jag kände mig när blodtrycket och blodvärdet sjönk så kraftig på kort tid, han tyckte jag var "lugn som en filbunke" under hela förloppet. Jag berättade att jag var fullt medveten hela tiden innan narkosen inleddes, men trött och fann ingen orsak till panik för att jag visste att något måste göras och att jag inte kunde göra något åt saken själv utan förlitade mig hela tiden på personalen runt omkring mig.

Att jag kände mig slö, andfådd och svettig vid aktivitet var inget konstigt, men eftersom jag inte hade ytterligare symtom på det låga blodvärdet fick vi åka hem som en familj och fira jul tillsammans. Vår vistelse på BB varade i 4 dagar, totalt 1 vecka på sjukhuset.


Skrivet av: Marie Olsson

Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofyra med siffror i fältet här