Barnsidan - Felix segraren
Meny

Förlossningsberättelser > Felix segraren

Felix segraren

Publicerad: 2003-03-31
Läs om dagen som började med matförgiftning och slutade med en helt ny människa.

På BF-dagen var jag på ett sista besök hos barnmorskan Anna, allt såg så bra ut och som vanligt satt vi mer och pratade om förlossning och amning än om mina värden. Men allt var som sagt bra, och Anna önskade lycka till inför helgen. Hon kanske hade något på känn? Själv hade jag inte alls det och trots att dagen Bebis var här och snart passerad var jag inte ens rastlös utan trivdes bra med livet, även som gravid.

På söndagen (BF+2) vaknade jag på morgonen av världens magkramp fick bråttom upp för att kräkas - pizzan från kvällen innan hade tydligen gett oss matförgiftning allihopa! Suck! Mådde dåligt hela dagen och hade frossa, huvudvärk och massvis med kramper i hela magen. Det kändes som värkar ungefär fast på fel ställe. Nåväl, framåt eftermiddagen lugnade det ner sig och jag fick i mig både lite kräm och en halv coca-cola. Jag och min mamma som ska vara barnvakt åt Filippa har skojat hela tiden och sagt att bebisen "måste" komma på sportlovet, för annars måste hon vara ledig från jobbet, skolsyster som hon är. Med lite humor i rösten ringde jag min mamma vid 17-tiden för att berätta att det nog inte skulle bli någon sportlovsbebis. Jag beklagade mig över magsjukan och tyckte att det var skönt att jag inte hade några känningar av någon förlossning, kände mig väldigt svag.

Men vid 18.30 satte alltså förlossningen igång, först lite trevande och jag ville knappt tro det eftersom jag inte direkt kände mig stark nog att föda barn. Det var dessutom svårt att skilja från de kramper jag haft av magsjukan, bara några timmar innan. Men jag ringde återigen min mamma - hon bara skrattade. Jag ringde BB Stockholm som förhörde sig lite om läget och sa att jag var välkommen. Mamma kom vid 19.30 och då hade jag fullt etablerat värkarbete, ca 5-7 minuter mellan värkarna men inget ohanterbart. Jag och Thomas åkte in till BB Stockholm direkt då eftersom första förlossningen gick rätt fort (8h) och vi ändå hade barnvakten på plats. Jag minns att det var massor med snö, och det kändes kusligt att sitta inklämd i en liten bil när snön yrde runt oss. Men det är ju en kort resa till Danderyd (BB Stockholm), så snart var vi där.

Väl framme, mötte vi en barnmorska som sa att de skulle göra en CTG-kurva. Kurvan gjordes och jag tyckte inte den visade på några kraftigare värkar men värkarna kom trots allt med 3 minuters mellanrum. Jag hade inte speciellt ont, tyckte att TNS'en funkade superbra. Sviterna från magsjukan var som bortblåsta!

När vi blev lämnade ensamma kom vi på att vi inte enats om vilket namn vi skulle ta. Där och då bestämde vi att han ska heta Johan Felix, och de sista månadernas namnfunderingar kändes genast avlägsna. Thomas låg och slumrade på soffan, och jag stod vid förlossningssängen och förbannade ctg-apparaten som gjorde att jag inte kunde röra mig som jag ville. Thomas fick gå och hämta BM som tog bort apparaten från min mage - skönt! De hade haft skiftbyte så in kom en ny barnmorska, Cayenne Ekjordh. Hon kändes inte alls som min "typ". Jag frågade om de inte skulle göra en inre undersökning, men då sa hon att hon tyckte det vore trist om det skulle bli vårt första "möte", och genast kändes det som hon var på min sida trots det röda håret och det konstiga namnet. Så vi pratade en liten stund om hur jag mådde efter magsjukan och lite om min första förlossning. Hon berättade att hon läst min förlossningsplan och tyckte att hon hade bra koll på mina önskemål. Men jag var rastlös, ville inte prata, utan bara veta hur mycket öppen jag var. Jag hade fortfarande inte speciellt ont, jag kände mig lugn och var osäker på om förlossningen verkligen hade startat. Men undersökningen konstaterade att jag var öppen 5cm - helt klart på gång!

Efter bara 5 minuter fick jag frossa och kräktes under en värk. Frossa och plötsliga kräkningar är ett ganska säkert tecken på att bebisen passerar spinae (då man är öppen ca 7cm) och bara kanske 5 värkar senare kändes det som värken flyttats från att göra ont ovanför blygdbenet till att sitta i korsryggen. Redan krystvärkar?

BM insåg att det snart skulle vara bebisdags, och efter att ha pratat om förlossningsställningar tog hon fram en extramadrass så jag kunde stå på knä lutad mot sängen. Jag hade stått upp till nu och det kändes jätteskönt att stå på knä, rulla med höfterna och göra sig tung i kroppen mellan värkarna. Körde på med TNS och andning och efter ytterligare några värkar satte krystvärkarna igång på allvar. Vid det här laget stod jag i det närmaste på alla fyra, var helt inne i min egen värld. Vad Thomas och undersköterskan gjorde nu har jag ingen aning om! Jag tyckte att jag hade vansinnigt ont men lyckades med hjälp av en underbar barnmorska vara både avslappnad och tung i kroppen och kunde relativt lätt "andas ut barnet" som det så vackert brukar heta :) Barnmorskan andades och lät som hon ville att jag skulle göra samtidigt som hon fjäderlätt masserade nederdelen på magen. 15 minuter senare (närmare bestämt 22.25) föddes så lille Felix med segerhuva. Hinnorna var så gott som intakta och omslöt hans huvud när han kom ut. Barnmorskan berättade att det är skonsamt för barnet att födas så, huvudet blir inte alls lika toppigt eftersom de buktande hinnorna får bana väg snarare än huvudet.

Så efter knappt 4 timmars förlossning var det hela över! Han var jättefin och skrek direkt. Det kändes överjordiskt att få sätta sig ner och lyfta upp detta varma lilla knyte - ögonblicklig kärlek! Från min förra förlossning har jag nästan inga minnen från dessa första ögonblick.


Moderkakan kom ut och det kändes skönt, för det är ju inte förrän då det är "över". Helt över var det ju inte, jag hade en liten bristning som skulle sys med ett stygn. Jag satt fortfarande på madrassen på golvet och fick luta mig tillbaka i en saccosäck när de skulle sätta dit stygnet. Ajj!, skrek jag högt och sen var det ju över, men precis som förra gången var detta enda stygn jag fick det allra värsta på hela förlossningen. Vi försökte amma lite och Felix kämpade på bra och fick ganska snart bra tag, helt annat än storasyster som mest vart ilsk och frustrerad vid bröstet innan hon lärt sig hur man skulle göra.

Efter detta fick vi komma till vårt familjerum där Felix mättes, vägdes och fick sin första spruta och efter det fick vi vår smörgåsbricka - jag var helt utsvulten så Thomas fick gå och hämta mer. Aldrig har en ostmacka varit så god! :) Sen sov vi gott alla tre. Felix sov i en stor amningskudde, mellan mig och Thomas i dubbelsängen. Trots att det inte var så länge sedan vi fött barn så kändes allt väldigt ovant och Felix var så liten tyckte vi! Blöjorna som såg löjligt små ut var alldeles för stora och han såg ut som en hjälplös fågelunge med sina stora blå ögon och ben som inte gick att räta ut. Men han var jättefin och bara vår!

På förmiddagen kom farmor, mormor, morfar, morbror och förstås nyblivna storasyster och hälsade på. Vi kände oss rätt rastlösa efter detta, längtade hem så vi bestämde oss för att åka hem så fort vi ätit middag. Vid 18-tiden blev vi utskrivna och åkte hem. UNDERBART men kaosartat! :)

Felix hem på internet


Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet tjugosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-23 20:55)
Betyg: 5
tack för att du delade med dig av berättelsen, o jaen smula kaos artat lät det allt:)