Barnsidan - En nyårsmorgon som ingen annan....
Meny

Förlossningsberättelser > En nyårsmorgon som ingen annan....

En nyårsmorgon som ingen annan....

Publicerad: 2004-07-05

Ja så tänkte jag då försöka få ihop en förlossningsberättelse. Hela min graviditet har ju varit ganska jobbig med tidiga smärtsamma sammandragningar och i v 22 kom den första blödningen. Sen kom det en till i v 32+2 och en i v 32+5, då rann blodet ner för benen och det blev ilfart in med ambulans. Då trodde jag att moderkakan släppt och att jag höll på att mista barnen, men väl inne såg vi två livliga krabater. Dock blev jag kvar 3 dagar på sjukhuset och sen beordrad ännu mera vila.
Mina sammandragningar ändrade successivt karaktär och blev mer smärtsamma.

Den 28 dec ändrades dom på nytt och nu tog dom i rejält, den 30 på kvällen la jag mig i badet för att dom skulle lugna ner sig, men det gjorde dom inte. Gick å la mig och kunde sova gott.
Den 31 var jag på kalas och då var sammandragningarna så kraftiga att jag andades djupa andetag och slappnade av för att ta dom var jobbiga. Sen emellan var dom borta. På kvällen satt jag i telefon med en kompis men kände att nu orkar jag inte prata mer utan gick å la mig i sängen för att vila lite. Kollade på tv och slappade. Strax innan 22 på kvällen känner jag hur det känns konstigt och det blir lite blött i trosorna, kollar men det var bra en flytning, men reser mig och går till toa för jag vet att det kommer komma blod. Mycket riktigt, när jag torkar mig är pappret helt rött och jag visar Peter. Nä inte nu igen blir hans kommentar. Jo tydligen svarar jag och ler glatt. Ringer förlossningen och kan inte riktigt svara på frågorna för jag känner mig som en yr höna. *Ler* Så plockar jag ihop en påse med varsin bok och lite annat för denna gången visste jag att jag inte kommer komma hem. Så skum känsla. Tyvärr har jag inte ätit på hela dagen och jag känner mig utsvulten och vi stannar vid pressbyrån för att handla lite godis och dricka.
Så kommer vi in och en barnmorska tar emot oss, hon vill ha ett kisseprov men jag säger att det kommer för mycket blod för att det är någon ide. Jag sätter på mig en större binda och blir beordrad i säng. Ctg-n visar att barnen mår toppen och det finns flera accelerationer. Bm talar om att läkaren är lite upptagen men kommer så fort han kan.

Klockan hinner bli 01 innan han kommer och vi ska göra ett ul för att kolla livmodertappen och barnen. Nu har blödningen avtagit och jag får gå till ul-rummet. Hinner dock knappt utanför dörren förrän jag känner hur der kommer MYCKET blod. In igen och upp i sängen, bm kollar bindan och hon ser inte glad ut. Läkaren kollar och jag är öppen för ett finger. Då kan han också känna bebisens (Felix) huvud. Han beslutar att inte stoppa förlossningen nu utan den får ha sin gilla gång. Han informerar också om att det kan bli snitt om jag börjar blöda mer eller om hjärtljuden går ner på barnen.
Mina sammandragningar kommer med ca 5-6 min mellanrum och är inte sköna. Dom gör ont och för varje värk blöder jag mer. Varje gång det kommer blod skakar jag i hela kroppen för blödningarna gör mig nervös fast jag vet att barnen mår bra. Bm sätter dropp då jag måste vara fastande pga blödningen.
Vid 01.40 kommer värkarna med 2-3 min mellanrum och dom blir bara starkare och starkare. Jag ligger i sängen och andas så gott jag kan med Peter vid min sida. För varje värk klämmer jag hans hand. Fy tänker jag, att värkarna gör så här ont och detta är ingenting mot vad det kommer att göra. Peter får in en säng och vi ska väl försöka sova, men det går inte.
Vid 03 blöder jag ner en binda och underlägget. Då får jag cyklokapron mot blödningen, mår lite illa av det men det är tydligen vanligt. Mellan 03 och 04 rullar värkarna i varandra och det gör så jävla om rent ut sagt. Kl 04 känner jag hur det bra rinner och rinner och rinner mellan benen på mig och jag får be Peter hålla sin hand på blöjan så den ska hinna suga upp blodet. Ringer på bm som beslutar att göra en inre undersökning och sätta skalpelektrod för att ta hål på ettans hinnor. Då är jag fortfarande inte öppen mer än ett finger och bm kan inte känna bebisens huvud, men det får vi inte veta nu. Vilket var tur. Bm går iväg för att prata med läkaren och kommer tillbaka och berättar att det blir snitt för detta är inte bra längre.

In i rummet kommer det ett antal personer och jag gråter dels pga blödningen dels pga av att det var ju inte så här det skulle sluta. Fast jag hela tiden sagt till Peter att det kommer bli snitt. Bm sätter kateter och narkosläkaren frågar en massa och informerar om att jag kommer vara vaken.
Peter får op kläder och jag rullas iväg. Ser inte Peter och får panik, ropar på honom och får veta att han går bakom sängen. In på operation och över på operationsbordet. Där sätts det ytterligare 2 nålar i högerhanden och jag får en massa läkemedel. Så ska spinalen läggas och jag är verkligen skräckslagen. Frågar narkossköterskan om den gör ont och får ett diffust svar om att den känns. Skakar i hela kroppen när jag ligger på sidan med krökt rygg. Det är ju inte den bekvämaste ställningen med den stora magen och värkarna plus att jag blöder ju hela tiden. Så tvättar läkaren ryggen och jag rycker till av kylan, och slänger ur mig några väl valda ord. :0/ Så säger sköterskan att nu måste jag ligga helt stilla och andas lugnt, ja det kan du säga tänker jag. Drar långa djupa andetag och så känner jag hur det sticker till i ryggen och tänker, var det inte farligare. Känner hur vänstersidan börjar domna bort och jag läggs på rygg igen för att bedövningen ska ta jämt. Snacka om skum känsla när kroppen försvinner från brösten och ner. Någon talar om att man kan bli yr och må lite illa. Och visst mår jag illa, så illa att jag behöver kräkas. Men hur lätt är det när man inte känner av kräkreflexen??? Dom tippar mig på sidan och det rinner ur munnen på mig. Jag får nått som höjer blodtrycket igen. Så frågar någon om jag känner detta å detta å detta. Dom tar med en blöt kompress över min underkropp och ben och tillslut är jag så bedövad att dom ska börja skära.
Jag frågar Peter om min väninnas mamma har kommit från neo och det har hon, kikar in i rummet bredvid och ser henne. Vinkar och hon vinkar tillbaka. Känner mig så trygg när hon är med för hon ska ta emot barnen. Läkaren berättar att dom lägger första snittet och jag frågar Peter vad han tror det blir, och vi enas om att det är en pojke. Så hör man ett gurglande skrik och vårat första barn (Sebastian) som är en pojke har kommit till världen. En lyckokänsla som inte är av denna värld sprider sig i hela kroppen. Peter får gå iväg med honom och dom börjar plocka ut nästa. Jaha då får vi se om vi haft rätt från ultraljudet då så det är en flicka, och så hör man ett skrik till. Läkaren säger att dom knappt fick ut barnet innan det skrek. Vad blev det då, frågar jag. Det får du se, svarar läkaren. Nä men säg vad det blev, och han lutar sig över skynket och säger att vi haft fel. VA är det en pojke till???? Ja det är det och jag ser att läkaren ler. Så försvinner dom med honom också, snart kommer Peter tillbaka med Felix (fast då hetta han ju inte det) invirad i en filt, Ewa kommer med Sebastian och jag får lukta och känna hans mjuka lena hud för första gången. Vilken känsla, detta är mitt barn!! Sebastian vägde 2405g och var 47 cm lång men sköterskan drog nog lite mycket i honom så längden skulle nog bara vara 45cm, Felix vägde 1995g och var 42 cm lång.

Vi får kolla på moderkakan och där ser man tydligt att barnen är tvåäggstvillingar med en rejäl skiljevägg. I moderkakan finns också mellan 6-8 st biplacentor vilket är ganska ovanligt så läkaren tar kort på den. ”Hm detta var intressant!!” Under tiden syr läkarna syr ihop mig och Peter och Ewa går iväg upp till neo med barnen. Jag rullas upp på uppvaket för att spianlen ska släppa. Detta upplever jag som ganska jobbigt, att inte få knyta an till sina barn med en gång. Vid 14 får jag träffa barnen igen och tårarna bara rinner, kan inte fatta att dessa små knyten är mina, att dom äntligen efter så lång tid är här. Att jag inte längre är den där ofrivilligt barnlösa tjejen med så stor längtan. Så får jag äntligen hålla mina barn och dom väger ju ingenting och tårarna rinner ännu mer. Dom är bara så ljuvliga!

Tiden efteråt nu har varit väldigt turbulent med mycket känslor som gått upp och ner och många tårar som runnit. Jag har haft ett väldigt stort behov av att älta, älta, älta för att bearbeta allt. Tur att Peter har orkat lyssna. Anledningen till att det blev snitt var att min moderkaka höll på att lossna och en stor blodkoagel låg långt ner i livmodern och blockerade vägen. Dessutom fick dom plocka ut koagler ur livmodern och man såg tydligt vart det hade blött ifrån. Det var Felix sida som blödde varje gång. Så här i efterhand så vet jag ju att det inte fanns någon annan utväg, men ändå känns det jobbigt att blivit snuvad på en vaginal förlossning. Jag är så glad att jag har Peter för han har verkligen varit en klippa när allt annat bara har snurrat. Han har tagit för sig och jag har inte behövt tänka på att vägleda honom. Han är världens bästa pappa!! Det är ju en sådan stor omställning att bli mamma, större än jag kunnat föreställa mig. Tiden på neonatal har ju också varit turbulent fast det har varit väldigt bra också. Att få träffa andra med samma erfarenheter har varit tryggt. Man kommer ju faktiskt hem fast man inte tror det. Nu är vi hemma sedan en vecka och vi försöker hitta rutiner i vardagen.
Nä nu ska jag sluta för detta kan bli hur långt som helst.
Tack för att ni orkat läsa!

Skrivet av: Monica Berndtsson
Välkommen till min info!! Va roligt att du är nyfiken på vem jag är! Här kallar jag mig för Moni & är 29 år. Mamma till 2 underbara barn Sebastian och Felix. Dom bestämde sig för att komma på självaste nyårsmorronen. 23 augusti 2003 är datumet då jag och Peter lovade varandra evig trohet och jag är såå lycklig för att det är vi två!


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-18 20:51)
Betyg: 5
herregisses vad skrämmande det måste ha varit, det var ju för väl att allt slutade bra,kram
Cine Derefeldt (2005-10-06 22:15)
Betyg: 5
Underbar läsning, fast de var läskigt att läsa om alla blödningar. Skönt i allafall att det slutade lyckligt även om du blev snuvad på en vaginal förlossning.
Lotta73 (2004-09-26 23:10)
Så olika men ändå lika är våra förlossningar! Min tvillingförlossning slutade oxå i snitt, det verkar vara ganska så vanligt...
Hoppas att ni har det bra nu o att vardagen med två små funkar bra!
Annica Bark (2004-07-06 08:05)
Vilken entré era killar gjorde. Skönt att allt slutade bra iaf. Kan förstå att du känner dig lite snuvad på en vaginal förlossning, men tänk vad skänt att det finns snitt i dessa lägen.

Supersöta killar.