Barnsidan - En kejsarinna är född
Meny

Förlossningsberättelser > En kejsarinna är född

En kejsarinna är född

Publicerad: 2012-01-04
Mitt snitt var en väldigt positiv upplevelse för mig. Jag hade från början blivit beviljad snitt pga förlossningsrädsla och för att jag kräktes flera gånger om dagen så jag (och läkaren också iof) var orolig för hur jag skulle orka med en vanlig förlossning. Men i vecka 32 kände jag att jag nog ändå ville göra ett försök att föda vanligt. Skulle jag inte orka så fick det bli snitt, men jag ville prova.

Ett par veckor efter det beslutet var jag till min BM och då upptäcktes det att bebisen låg i säte och att jag har en hjärtformad livmoder, vilket gör att de nästan aldrig vänder sig och vändningsförsök är meningslöst. Det fick alltså lov att bli snitt hur som helst. Även om det kändes lite trist så blev den domen lättare av att jag under nästan hela min graviditet varit inställd på snitt och hunnit förbereda mig mentalt på det.

Snittet var planerat till den 27 mars, ett datum som vi höll hemligt för alla utom våra föräldrar och hundvakten. Det kändes på något sätt rätt att bara vi skulle veta. ”Lill-bebben” ville dock träffa oss tidigare, så den 19:e vid 16-tiden så gick vattnet. Jag hade precis varit och fikat med en kompis och hunnit komma hem. Satt i köket och pratade i telefon när jag kände hur något ”brast” inuti mig och sekunden efter blev det alldeles varmt på stolen. Jag avslutade snabbt samtalet och ringde först sambon och sedan förlossningen. Det var samma bm som jag hade pratat med om min förlossningsrädsla som svarade. Hon bad oss packa ihop sakerna och komma in. Hade ett väldans besvär att få på mig några kläder…allt blev blött av fostervatten med en gång. Jag är glad över att jag skrivit en lista över de saker som jag inte hunnit packa ner i BB-väskan, för man är ju inte direkt skärpt i sådana här situationer.

Vid klockan 17 var vi framme på sjukhuset och möttes av samma underbara bm som svarade när jag ringde. Kändes skönt eftersom vi haft kontakt innan och jag tyckte väldigt bra om henne. Vi fick gå in i ett förlossningsrum och där kördes en CTG-kurva som visade värkar var 3-4 minut. Fick en Bricanylspruta för att om möjligt stoppa upp värkarna (de ville hellre göra snittet nästa morgon), men det lyckades inte. Det fick alltså lov att bli snitt redan idag, vilket jag själv föredrog för att slippa vänta. Jag fick dricka en neutraliserande vätska, fick dropp isatt och rullades iväg till operation medan sambon fick byta om till tjusiga gröna kläder. En narkosläkare berättade för mig hur operationen skulle gå till och hon läste även mitt förlossningsbrev. Vid 19-tiden lades min spinalbedövning som inte alls gjorde ont. Det kändes mer som att man fick små stötar i ryggen... man kan nästan jämföra det med en TENS-apparat, fast stötarna var bara ett par tre stycken. Sambon satt hela tiden vid mitt huvud och höll mig i handen.

Jag ville ha katetern isatt efter bedövningen och det gick bra...kände absolut ingenting. Narkosläkaren kontrollerade 3 gånger med en blöt bomullstuss att bedövningen hade tagit. En kort stund senare sa de att läkaren nu hade börjat operationen (märkte inte av att han börjat). Kände nu hur de stökande och bökade i magen, lite småläskigt, men det gjorde inte alls ont. Bara 4 minuter senare, klockan 19:22, kom ”lill-bebben” ut med ett skrik. Jag fick se den lilla och själv avgöra om det var en pojke eller flicka. Gissa om glädjetårarna rann... Nu var HON faktiskt här!

Sambon och bm gick sedan iväg några minuter för att väga, mäta och klä på henne medan jag syddes. Jag fick ett blodtrycksfall och det kändes som att jag skulle svimma, men det åtgärdades snabbt. När jag var färdigsydd så rullades jag till uppvaket och jag fick, som jag hade önskat i mitt förlossningsbrev, ha med mig både sambon och Evelina.

Där låg jag ungefär 1 timme (tills bedövningen släppt), fick en morfinspruta och sedan fick jag komma till BB. Därifrån ringde vi runt till släkt och vänner för att berätta om vår underbara lilla tös. Kan tillägga att det inte blev någon sömn den natten…jag hade alldeles för mycket tankar i huvudet och var bara tvungen att se på den lilla som bott i min mage i 37 veckor och 3 dagar.

På morgonen (12 timmar efter operationen) var det inga som helst problem att stiga upp och ta en välbehövlig dusch. Jag hade inte alls speciellt ont i såret, däremot gjorde det ganska ont i bröstkorgen när jag tog djupare andetag...varför vet jag egentligen inte.

Snittet gjordes alltså på tisdag kväll och på lördag morgon åkte jag hem.

Sambon sov med mig två nätter på BB, sedan skickade jag hem honom eftersom jag såg hur han led av att sova i den obekväma bäddfåtöljen. Allt har gått jättebra. Det enda som har varit riktigt svårt, är att förstå att vi blivit föräldrar till ett så fint och underbart barn :-)

Evelina vägde 3030g och var 50 cm lång.

Skrivet av: Barnsidan



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjutton med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-11-01 09:13)
Betyg: 5
grattis var ju lite kul, att hon inte alls ville vänta på planerat datum:)
Petra Lindholm (2003-02-25 14:35)
Betyg: 5


Vi finns på Instagram och Facebook

Följ oss på Instagram Följ oss på Facebook