Barnsidan - Elviras färd emot ljuset - ett planerat kejsarsnitt
Meny

Förlossningsberättelser > Elviras färd emot ljuset - ett planerat kejsarsnitt

Elviras färd emot ljuset - ett planerat kejsarsnitt

Publicerad: 2004-05-15
En dag i augusti lade läkaren upp den stora kalendern på bordet och frågade "jaha, och när vill du ha barn då?" nu tänkte jag berätta om hur det gick sen, den 23:e september 2002.

Tidigt tidigt på måndagmorgonen klev vi (ngt spända) in på avdelning 19 på Vrinnevisjukhuset.

Ingen var särskilt pigg, allra minst jag och det var nog tur för jag var så spänd så jag skakade...
Där fick jag klä på mig snygga sjukhuskläder utan passform; strumporna var olika långa, trosorna åtta storlekar för stora och skjortan täckte knappt brösten - jättekul - kände mig som en straffånge. Sen var det bara att hoppa upp på sängen o få kateter - tänker jag inte ens beskriva hur det kändes. Samt dropp. Jag är spruträdd så det var inte alls roligt.

Sen låg vi bara och väntade tills klockan var halv åtta innan jag fick åka sjukhussäng till operationsavdelningen, Christian och Jenny fick byta om till gröna kläder. Tyvärr fick vi vänta på uppvaket i tjugo minuter innan jag fick "skutta" över till ett operationsbord och rullas in i salen

Där inne var det ganska kallt och jag skakade jättemycket av skräck o nervositet. Det dröjde en stund innan de kunde lägga spinal, eftersom de var tvungna att lägga om droppet - från armveck till översidan av handen... Jotack det var ännu bättre för min spruträdsla.

Narkossköterskan Maria var jättegullig när spinalen väl sattes och det var en upplevelse. Först blev det varmt o sen kändes det som jag sovit på hela kroppen (låter sjukt) och det pirrade, stacks från bröstet och neråt. Skitläbbigt, sen blev det varmare och varmare och pirrigare och pirrigare och jag undrade lite smått om jag fortfarande kunde vicka på tårna. Christian började fnissa så jag tittar ner. Tårna rörde på sig i alla fall, men jag var osäker på om det verkligen var mina fötter.

Sen spritade en assisterande läkare ner hela magen. Totten kunde snart göra karriär som A-lagare tyckte vi. Snart kom det på skynke och "tält" och en massa grejer. Jag såg i lampan när dom rakade bikinilinjen åt mig, men jag bad dom ändra så jag slapp se resten. Mer sprit och på med plastfilm. Sen sa dom att de var igång. Jenny, Christian och narkospersonalen försökte lugna ner mig eftersom jag fortfarande skakade så mycket.

Efter ett tag hörde vi skumma ljud, det slurpade o nu visste vi att det inte var så långt kvar. Sen ett långt sluuurp och någon (eller några) började hänga sig på min bröstkorg för att pressa ner Totten ut genom ”hålet”. Det kändes fruktansvärt äckligt och jag började må illa o kippa efter luft. Fram kom Maria med syrgasmask men det ville jag verkligen inte ha! Jag upplevde situationen som obehaglig men sen slurpade det till än en gång o sen hörde vi ett litet gnäll. Maria gratulerade oss o sen kom barnmorskan runt skynket med ett stort blått slemmigt troll, hon visade att det var en flicka men jag tyckte bara att hon var förbannad på mig (konstigt - rycka upp henne sådär, knappt vaken på en måndag morgon).

Jag tog hennes hand o frågade om det var hon som var Ella.

Sen rusade barnmorskan iväg med henne för att suga bort fostervatten ur luftvägarna. Undrade om det var nödvändigt som hon skrek. Jenny följde med henne. Jag låg och stirrade på dörren och saknade henne enormt. Efter femton minuter (kändes det som i alla fall - stämmer förmodligen inte) kom en stolt Jenny tillbaka med henne och hon lades på mitt bröst. Men då fick jag ett kraftigt blodtrycksfall och började må illa. Jag kände mig så otacksam - här hade jag fått barn och så ville jag kräkas. Hon fick då komma till den något tårögda nyblivna pappan. Läkarna upptäcker att hon har för låg temperatur så pappa och Totte får ge sig iväg till en barnsal på förlossningen. Kvar låg jag och kände mig så jäkla ledsen. Jenny och Maria höll mig sällskap men det var ju min Totte jag ville ha!

Det gick ändå ganska snabbt att fixa ihop mig.
Vi var kvar i salen ett par minuter efter operationen o jag sa till assisterande läkaren Birger att "nu har jag en till positiv grej att associera till namnet Birger för vår vigselförättare heter Bertil" undrar om han fattade den där. Jag har tänkt en hel del på just den meningen o kommit fram till att jag fick nog en hel del mysigt knark (Ketogan har jag fått veta i efterhand) mot skakningarna och blodtrycksfallet. Eller vad tror ni??

Narkospersonalen ville att jag skulle ligga en timme på uppvaket efteråt för de ville ha lite extra koll på mitt blodtryck. Totte och pappa fick inte komma dit - de skulle vara kvar på förlossningen ett tag till.

Det var den längsta timmen i mitt liv. Jag har lite svårt att få ner tankarna jag hade då. Tur att Jenny var med mig iaf. Hon provlyfte mina ben - vilket var en fnissig upplevelse. Hon kunde lika gärna stått och lyft en död fisk! Galghumorn var på topp. Saknade min lilla Totte. Magen var tom på barn men full av längtan.

Efter trekvart var dom på uppvaket nöjda med mitt blodtryck och jag fick åka tillbaka till BBavdelningen.

Det blå slemmiga trollet hade nu torkats av och fått en fin rosa färg och de djupaste blå brunnarna till ögon.
Jag blev helt såld. Så söt hon var! Och pappas näsa!!

Jag tog igen mig på sängen med Totten på bröstet, vi provammade ett par gånger men hon var mest trött. Jag med kanske jag ska tillägga.

Halv tre var jag uppe och duschade - det var den bästa dusch jag tagit. Men om jag inte varit så jäkla envis hade jag inte gjort det. BB-personalen tyckte att jag skulle vänta eller iaf sitta och duscha - men jag skulle stå! Därmed basta.

Senare på kvällen fick jag i mig några jättegoda mackor - hade ju fastat sen 23 på söndan

På tisdagmorgonen drog de ur katetern (inte lika obehagligt som att ha dit den) o sen har det lixom bara rullat på. Jag är satans envis och det har fått mig att kämpa. Jag hade ett mål där på BB och det var att få komma hem. Jag var tillomed så ful att jag ställde ultimatum.
"Kan inte Christian få ett pappadygn till? Nähä, men om jag kan få åka hem då? Jag mår ju jättebra!"
Sköterskorna tyckte nog att jag var helt knäpp - snittad kanske 30 timmar innan och så vill jag hem! Nä, Christian fick sitt extra pappadygn och jag tyckte det var ganska skönt.

På tisdagkvällen kom de in med den berömda brickan och det var hur mysigt som helst. Tanken på att vi faktiskt blivit föräldrar hade börjat sjunka in och det blev lite mer realistiskt när de kom in med brickan.


Men frågan är om jag förstått det på riktigt än... att Hon är Vår Älskade Dotter. Jag vet bara att jag älskar henne så enormt mycket och att vi har fått världens finaste unge

ps. Det var ingen Ella – det var ju en Elvira! Ds.

ps 2. Det här skrev jag den 25:e september när vi kommit hem från BB. ds 2.

Skrivet av: .:caya:.
hej! jag kallas i dagligt tal för caya men döptes för 25 år sen till carina. uppvuxen på landet bland svalor, får och skrubbade knän, flyttade till norrköping -98 och nu kan jag inte tänka mig att flytta till landet igen. gillar att ha folk omkring mig helt enkelt. numera bor jag i den centrala delen av stan, med min man och vår älskade elvira... vi har även tre busiga katter jag gillar att fika, gå till hemgården, shoppa, webdesign, diskutera och fotografera... jag har insett att jag inte är, aldrig kommer bli och defentivit inte kunde bli förvandlad till bullmamma. tänk jag trodde det blev nått automatiskt när barnet ploppat ut... ungefär som den där imaginära extra-armen som växte ut i samband med förlossningen, eller som kanske borde ha gjort det *ler* alldeles snart kommer vi få en ny familjemedlem... massor av magbilder & annat finns på hemsidan... naturligtvis finns där en massa om elvira också. och om mig :) favoritprogram på teve: vänner, cityakuten och csi favoritmat: vegetariskt favoritdryck: kaffe mocha favoritspel: alfapet ja det var väl allt sålänge... kram caya


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Mia Althoff (2008-10-27 12:28)
Fiia: om du har svår förlossningsrädsla så ska du prata med din barnmorska så att hon kan boka in dig hos förlossningens mottagning för förlossningsrädda. ofta kallat auroramottagning. Där kan du i samråd med förlossningsbarnmorskor, läkare mfl diskutera hur din förlossning kan se ut.
En del övervinner sin rädsla i dessa samtal och föder "vanligt", andra gör det inte. Oavsett utgången är det alltid värt ett försök.
Det finns också mycket bra litteratur på området. En bok heter "Rädd att föda : din väg till att våga" av Nicole Silverstolpe (chef på Danderyds förlossning), den rekommenderar jag varmt!
Lycka till! När ska din bebis komma?
fiia (2008-10-27 11:11)
Hejsan jag vill göra kejsasnitt för jag vågar verkligen inte födda vanligt:( får man bestämma det själv om man vill göra kejsasnitt?
loppan05 (2005-10-25 21:01)
det lät som en rätt läbbig upplevelse, tanken på att eventuellt behövasnittas får mig att rysa...men det var en söt dotter ni fick:)