Barnsidan - Elsa kommer till världen
Meny

Förlossningsberättelser > Elsa kommer till världen

Elsa kommer till världen

Publicerad: 2003-10-21

Sommaren –02 var varm. Väldigt varm. Jag vaggade fram i värmen och orkade inte mycket. Att försöka roa en sprallig tjugomånaders kille var inte det lättaste när väderkartan i juli bara visade stora solar.

När det var tretton dagar kvar till beräknad ankomst, orkade jag inte mer. Jag kände att en hel dag till i värmen var för mycket. Bad Richard jobba halvdag så att jag fick avlastning på eftermiddagarna då det är som varmast. Redan dagen efter, onsdagen den tionde juli, gjorde han det och nästan med en gång då han kommit hem gick jag och la mig. Sov några timmar helt ostört och det var helt underbart.
Hade under ett par dagars tid sett delar av slemproppen komma och jag visste att det började bli lite smådags och gick nog och väntade på att den där energikicken som jag fick dagarna innan Ludvigs ankomst, skulle infinna sig. Men jag var bara trött och därför var det så oerhört skönt att få vila.
Kvart i fyra morgonen efter, vaknar jag av magknip, kraftigt sådant. Skyndar mig upp på toa men det händer inte mycket där. Sitter mest och halvsover. Efter fem minuter kommer det mer magknip och efter ett par såna intervaller inser jag att jag inte alls har magknip utan värkar. Så mycket för att man varit med förr.

Sitter kvar en stund och går sen in och lägger mig i sängen igen. Väcker Richard efter en stund för att tala om att det har börjat. Han är rätt yrvaken. Berättar att det är ungefär fyra minuter mellan värkarna men att de är korta, bara 30-40 sekunder, och inte alltför smärtsamma. Genast vill han kasta sig på telefonen och ringa både förlossningen och vår barnvakt. Jag hejdar honom och säger att det förmodligen inte är så brådskande eftersom värkarna är så korta.

Tar en dusch och det är skönt. Sätter mig sen vid datorn och skriver lite mail och dagbok. Historien upprepar sig men den här gången är det inte en mörk höstmorgon utan en tidig, ljus sommarmorgon. Går och lägger mig i sängen och vilar en stund till.

Känner hur värkarna ökar i intensitet men de är fortfarande lika korta. Vid sex känner jag att jag vill försöka lindra med ett bad. Ännu sover Ludvig i lugn och ro och det gör mig glad och lugn. Medan jag ligger i badet, ringer Richard förlossningen och berättar hur läget är. De säger att vi kan komma in när vi känner för det men att vi förmodligen inte behöver stressa med tanke på de korta värkarna. Tur att man inte lyssnar på dem utan på sin egen kropp.

För det gör jag men jag är ändå förbryllad. Jag hade hört att värkarna ska vara ungefär 60 sekunder långa innan det är dags på riktigt. Därför blir jag inte riktigt klok på om det verkligen är på riktigt. Dock blir värkarna nästan värre efter badet och jag känner strax att jag inte klarar av att möta smärtan på egen hand här hemma.

Ludvig har vaknat, av sig själv. Han är på ett strålande humör och sitter vid datorn och spelar medan vi packar det sista och jag var tredje minut försöker andas mig igenom värkar som är rätt ordentligt smärtsamma, om än korta. Lyssnar på Vaggsång kl. 4 några gånger tills Richard måste packa ner skivan.

Packar in oss i bilen denna ljusa och redan varma sommarmorgon. Klockan är sju. Catharina (barnvakten) har blivit väckt och är på väg till Borås hon också. Ludvig hör mig förmodligen kvida och Richard förklarar att jag har ont och att vi ska till sjukhuset för att bebisen ska komma och för att ta bort mitt onda. Han accepterar den förklaringen utan vidare.

Värkarna är hemska i bilen in. Nu sitter jag ensam bak, har ingen att hålla i handen. Var tredje minut tror jag att jag ska gå i bitar. Att smärta kan vara så intensiv. På sätt och vis är det tur att värkarna fortfarande bara är 30-40 sekunder långa, då vet jag ju att smärtan strax försvinner igen och då blir det lättare att hantera den.

Catharina är inte framme ännu när vi kommer till Borås så Ludvig får följa med oss in. Jag klarar inte av att vänta medan Richard packar ur Ludvig ur bilen utan går mot entrén så länge. Hinner ringa på klockan innan de kommer. En jättetrevlig undersköterska öppnar dörren och jag förklarar i en värkpaus att jag både väntar på min man och på vår barnvakt.

Blir insläppt i undersökningsrummet. Det är inte samma som när Ludvig kom till världen och lika bra var det för det här var mycket trivsammare. Barnmorskan dyker upp. En jätteglad, lättsam och trevlig kvinna och jag känner mig genast trygg. Hennes avspända sätt gör mig lugn. Strax efter att hon kommit in får jag en rätt rejäl värk och eftersom Richard inte har kommit än eller är utanför med Ludvig, tar hon mig genast i handen och låter mig krama den samtidigt som hon masserar mitt ryggslut.
Får sätta mig i fåtöljen och barnmorskan kopplar på CTG. Den här gången är det inte lika olidligt att sitta ner. Mellan värkarna känner jag mig ungefär som vanligt. Lite sammanbiten kanske men jag har inte direkt ont utan det är mer av trötthet. Catharina är med en stund medan jag sitter där. Känns inte alls dumt att ha fler än Richard med.

Eftersom jag känner mig som vanligt mellan värkarna kan jag ju fråga barnmorskan saker och berätta vad jag vill och undrar över. Frågar om de korta värkarna, för korta är de fortfarande. De glesar ut en stund men är strax tillbaka var tredje minut. När barnmorskan känner hur mycket jag är öppen passar hon på att känna under en värk också. Då säger hon att trots att värkarna är så korta, kan det komma att gå fort för de är kraftiga. Hon känner också hinnblåsan bukta kraftigt.

Innan hon känner efter, berättar jag för henne att jag upplevt de inre undersökningarna som obehagliga och smärtsamma förra gången. På sitt lugna och glada sätt förklarar hon att det ofta gör ont men att hon ska vara så försiktig hon bara kan. Och tänka sig, det kändes ingenting.

Medan jag ändå ligger där med benen i vädret undrar hon om jag själv vill tvätta mig med den där tvålen som de (i alla fall i Borås) tvättar underlivet med i början av förlossningen. Jag säger till henne att det kan hon göra om hon vill. Skönt att slippa det själv.

Undersökningarna är över. Klockan är åtta. Vi har varit på förlossningen i en halvtimma. Allt ser bra ut. Slipper kanyl i handen, slipper blodprov. Jätteskönt att bara få vara, utan en massa sjukhusgrejor. Barnmorskan frågar om jag vill byta om men jag säger att det inte är någon brådska med det.
Ludvig och Catharina har gått iväg för att hitta på något annat. Ludvig gick iväg utan att knota, på lika glatt humör som han varit sen han vaknade. Det lättar mitt mammahjärta att veta att han inte är ledsen.

Dags att förflytta sig till förlossningsrummet. Samma väg att gå som en novemberförmiddag. Mot samma rum som då, styr barnmorskan, med samma motivering som då ”vi tar väl det som är närmast”. Tänk, våra barn ska få komma till världen i samma rum. På vägen kommer en värk som är så stark att den nästan bringar mig ur fattningen. Går inte att andas lugnt. Ställer mig mot en dörrkarm och flämtar. Värken klingar av och jag fortsätter vandringen.

Väl inne på rummet, blir vi lämnade rätt snart. Undersköterskan kopplar på lustgasen innan hon går och säger att jag kan börja använda den när jag känner för det. Står och känner mig underlig ett tag där. Värkarna har blivit mycket kraftigare sen barnmorskan kände men mellan dem är jag fortfarande som vanligt. Vill ha magen utsträckt så mycket som möjligt. Vill inte vara i sängen. Är nog lite rädd att jag ska bli kvar i liggande ställning som förra gången. Ber istället Richard att dra fram skrivbordsstolen som finns i rummet. Sätter mig med magen mot ryggstödet och andas lustgas. Känner en värk komma, andas, men värken tycks utebli. Lustgasruset kommer och klingar av igen. Och då, då kommer värken. Som en blixt från klar himmel och så stark och smärtsam att jag tror att jag ska gå i bitar.

Richard står en bit bort och undrar om han kan gå iväg och ge Catharina Ludvigs vagn. Jag ber honom vänta för känslan av att jag inte vet vad som händer i min kropp är så stark att jag vill inte vara ensam.
Vill inte sitta på stolen längre. Ber Richard hämta saccosäcken. Lägger den på sängen och lutar min mage mot den och hänger över den. Magen blir mer utsträckt men inte tillräckligt. Värk på väg igen, ny lustgas men samma sak inträffar igen. Börjar tappa omvärlden.

Tror inte på min kropp riktigt när jag känner att det börjar trycka på, det var ju bara fem centimeter öppet. Får fram det till Richard men vet inte om han förstår. Vill upp i sängen. Richard hjälper mig upp. Ställer mig lutad över den uppfällda sängändan. Äntligen blir magen tillräckligt utsträckt. Trycket ökar. Lustgasen som jag förra gången slängde när jag nått så långt, lämnar inte ansiktet många sekunder. Värkarna går nästan i varandra och är så starka. Tänker att det gör mycket ondare än förra gången.
Kvart över åtta kommer barnmorskan in i rummet igen. I samma veva som hon dyker upp, är trycket så stort att jag inte längre kan hålla mig. Jag börjar trycka på. Barnmorskan hör och kommenterar det med att jag visst börjat krysta. Vet inte vad hon gör i det läget och Richard minns inte heller, men förmodligen ville hon kolla om jag verkligen var helt öppen. Jag sket i vilket i det läget för jag visste att jag var det. Så starka krystimpulser kan det bara inte bli annars. På något sätt lyckas jag där och då få av mig trosorna i alla fall. Barnmorskan hjälpte kanske till. Jag vet inte.

Längre än så hinner hon inte. Första riktiga krystvärken kommer. Hela min kropp håller fullkomligt på att explodera och jag krystar. Med ett rejält pang går vattnet. Tänker att det var häftigt att få känna att det gick av sig självt. Förundrad över att jag kan tänka en sån tanke. Hör barnmorskan säga ”där gick vattnet”. Vet inte om det var då hon fick bråttom men jag tror att det var då hon ringde på klockan för att få dit mer folk. Inget var ju förberett för bebisankomst. Barnmorskan hade bara kommit in för att koppla ett nytt CTG. Men tur var väl det för jag tror varken att jag eller Richard hade haft närvaro nog att ringa på klockan i tid. In kommer det i alla fall en massa folk fast vilka de var har jag dålig koll på.
När vattnet gått känner jag hur bebisen glider ner en bra bit. Inte många sekunder till nästa krystimpuls och jag känner hur huvudet glider ut. Hör barnmorskan säga ”och där kom huvudet” och Richard ”redan?”. Han som inte känner vad som händer i kroppen måste ju vara om möjligt ännu mer överrumplad än vad jag är. En svagare krystimpuls till och jag känner hur bebisen glider ut mer. Förstår inte varför det fortfarande gör ont. Bebisen måste ha kommit ut. Det vet jag med bestämdhet att efter huvudet kommit ut behöver man bara trycka lite till så kommer resten. Men nu känns det fortfarande som jag håller på att gå i bitar. Lustgasmasken är alltjämt tätt tryckt mot ansiktet.

En liten vila, sen en ny värk. Och på första impulsen känner jag så känslan som jag minns så väl. Känslan av att ett barn glider ut, som tusen hala ålar. Klockan är 8.23 torsdagen den elfte juli. Förklaringen till varför det stannade upp för ett kort ögonblick får jag nästan genast. Inte bara lilla huvudet ville ut utan ena handen låg knuten under hakan och navelsträngen var virad runt halsen. Barnmorskan lirkade rätt navelsträngen. Är imponerad över att hon hann det med tanke på att det tog tre minuter från det att vattnet gick tills bebisen var ute.

Släpper lustgasmasken. Ruset börjar släppa men än är jag yr. Hör bebisen skrika. Lycka. Sen hör jag Richard säga ”det är en liten tjej” och jag svarar genomlyckligt och förundrad ”nähä”. Tänk att det blev en liten flicka ändå. Jag ville ju så gärna det. Orkar inte vända mig om med en gång. Måste hämta andan. Det gick så fort på slutet. Står kvar och pustar ut, men bara för ett kort ögonblick. Navelsträngen är lite kort så när jag väl ska vända mig om är det lite trixigt och jag måste sätta mig på de blöta och blodiga handdukarna. Fast det bekommer mig inte. Nu vill jag bara hålla vår dotter.
Och där är hon, vår dotter, ligger på mitt bröst. Hann inte byta om så jag har fortfarande t-shirt och behå på mig. Drar upp tröja och behå så att hon kan komma åt brösten. Hon ligger där och tittar, men efter en kort stund verkar hon lite tagen. Mina tankar går genast till det som hände Ludvig och jag berättar för personalen som säger att de gärna tar med henne ut till läkaren och ber henne suga rent henne lite extra. Det vill vi gärna. Richard får därför inte klippa navelsträngen, det är viktigare att de kommer iväg fort.

Så där ligger jag igen. I samma rum. Utan man och utan bebis. Fast den här gången känner jag mig tryggare. Och det dröjer inte många minuter innan Richard och vår dotter kommer tillbaks igen. Nu är hon rosig och fin igen och märkbart piggare. Får henne till mig igen och hon försöker snutta nästan med en gång.

Tittar förundrat på henne. Hon har mycket hår. Förvånande nog är det kopparrött. Fingrarna smala och långa. Naglarna är också långa. Förundras över den fina nagelformen. Denna lilla tjej. Vår dotter. Ludvigs syster. Nu har hon kommit.

Det tar en stund för moderkakan att släppa. I Borås får man en spruta med livmodersammandragande medel efter bebisen fötts. Det ska jag få nu också men barnmorskan hittar inget blodkärl att sticka i. Till slut får hon gå iväg och hämta en spruta som jag kan få i benet istället. Men det dröjer ändå innan det kommer en värk som är stark nog. Till slut så kommer den med ett plask. Barnmorskan visar upp den. Visar livets träd och säger att den ser så fin ut. Den här gången tycker Richard inte att det är äckligt, utan han kan se det fina med den när barnmorskan förklarar.

Känner mig pigg. Allt gick så bra. Det gjorde ont. Ondare än ont. Men jag hann inte trötta ut mig. Och jag är lycklig. Vi har fått en liten dotter. Hon är hos oss. Hon är vår från första stund. Vi får vara med när hon vägs och mäts. 3130 g lätt var hon och 50 cm lång. Och naturligtvis väldigt söt. Ett par timmar senare knackar liten son på dörren. Ludvig får träffa sin lillasyster för första gången. Ett speciellt möte som jag alltid kommer att minnas. Fikabrickan kommer in strax efter och där har inte bara jag och Richard fått fika utan även Catharina och Ludvig (som fick glass och saft). Ludvig får låna stetoskop och alla pratar med honom och är så snälla.

Vid femtiden på eftermiddagen samma dag, rullar bilen in på vår uppfart igen. Med oss hem har vi vår alldeles nya familjemedlem. Tidig hemgång var en självklarhet då vi mådde bra båda två. Det var hemma jag ville vara. Hemma med hela min familj, men min man och min son och min dotter.

Så gick det till när vår dotter, som efter att vi tittat på henne en stund fick namnet Elsa, kom till världen en morgon när sommaren var som varmast.

Skrivet av: Hanna L



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sjuttiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-30 19:29)
Betyg: 5
hejsan det var en fin berättelse:)
Sirpa (2003-12-20 22:16)
Betyg: 5
Hej!
vilken fin berättelse..hoppas ni alla har det bra..och God Jul/Sirpa