Barnsidan - Det häftigaste jag någonsin gjort
Meny

Förlossningsberättelser > Det häftigaste jag någonsin gjort

Det häftigaste jag någonsin gjort

Publicerad: 2004-12-20

Jag hade BF den 11.e juni och dagen innan var jag hos bm. Då hon kände efter huvudet bökade hon nog mer än vanligt för på eftermiddagen och under kvällen hade jag mkt sammandragningar med lite mensvärk. Jag var sjukskriven sen februari för sammandragningar, men de var nu kraftigare än vanligt. Jag fick en tid för kontroll veckan efter, men bm trodde inte jag skulle komma dit. Skönt att höra, men jag trodde nog jag skulle få gå rätt långt över tiden ändå. Fredagen kom och gick utan att nåt hände. Min man skulle jobba två dygn denna helgen och åkte iväg fredag eftermiddag.

Lördag morgon 0745 vaknade jag av en värk. Jag visste direkt eftersom mina förvärkar hade varit 3-5 min långa och denna varade bara någon minut. Det gjorde inte speciellt ont. Ungefär som mensvärk. Jag ringde till Conny och berättade. Jag blev självklart glad och lite spänd, men vi tyckte nog både att han skulle stanna kvar tiden ut på jobbet eftersom det ändå brukar ta lång tid för förstföderskor. Värkarna var ändå rätt regelbundna med ungefär tio minuter mellan.

Under förmiddagen var det 7-15 min mellan och jag låg och slappade i vår hammock. Andades med långa, djupa andetag under varje värk och tyckte inte alls att det var så farligt. Conny kom hem vid tre-tiden och under resten av dagen och kvällen hade jag värkar, men de var rätt oregelbundna och även borta i perioder.

Jag var väldigt förlossningsrädd innan och hade varit till samtal på KK. Hade inga som helst tankar på att vara ”tapper”, utan tänkte ta den smärtlindring som fanns. Var även fruktansvärt rädd för att kräkas, då jag har kräkfobi. Vi hade gått en kurs i psykoprofylax, och jag andades på. Tyckte väl kursen var lite ”flummig”, men var ändå glad för att få tekniken.

Vi gick till sängs vid tolv-draget. Då blev självklart värkarna ondare och regelbundna igen med 10 min mellan. Jag andades hela tiden under värkarna och var rätt högljudd så efter en stund fick jag flytta ut på soffan, då Conny inte kunde sova heller. Det räcker med en som är trött tyckte vi…

Det rullade på och vid tre-tiden tyckte jag det var rätt jobbigt. Håller ut till fyra då jag ringer KK. Där var det lugnt och vi var välkomna när vi ville. Som vanligt rekommenderade de att stanna hemma så länge jag kunde, ”då det brukar ta tid”…

Jag väcker Conny och säger att vi får börja tänka på att åka in. Vi tar det lugnt och fixar det sista. Hundarna skall till mina svärföräldrar. Det tar en kvart dit och därifrån en kvart till förlossningen. Nu är värkarna riktigt onda och jag får hålla i Conny under varje. Det är 3-5 min mellan och det trycker på lite neråt. I bilen på väg till KK blir det lite glesare mellan och vi tänker att nu blir vi säkert hemskickade igen. Min mardröm är att komma dit och få åka hem igen när man tycker man har jobbat som attan.

Vi kommer in till förlossningen vid 06.10. Blir inskrivna direkt En jättetrevlig usk tar hand om oss och berättar att det är vaktskifte vid 0645. Kan vi ligga med ctg till dess? Det är ok tycker vi och börjar bekanta oss med ctg’n. Hjärtljudet är bra och värkarna går upp till 80 ibland. Jag vet fortfarande inte om det är högt eller inte…
Vid sju kommer bm in. Hon tittar på ctg’n och säger jättebra! Blir undersökt vid 07.00. Öppen 5 cm, helt utplånad och mjuk!! Jag blir så glad att jag säger till bm: Jag älskar dig!

Jag tackar nej till lavemang- vill inte ha starkare värkar. Går in i duschen istället. Värkarna kommer tätare nu när jag är uppe. Måste hålla i Conny vid varje. Fortfarande andas jag djupa, lugna andetag. När jag har räknat till åtta stycken börjar värken klinga av. Det är detta som håller mig över vattnet. Märkligt nog går det fortfarande att stå ut utan smärtlindring.

Vi går in på förlossningsrummet och jag ber om en gåstol. Har läst att det är bra att hålla sig så mycket som möjligt upprätt. Men jag orkar hänga på den i ungefär tre värkar. Då kommer de så tätt att jag vill lägga mig i sängen för att få det att lugna ned sig lite. Det funkar inte så jättebra… De är fortfarande täta och intensiva. Jag ligger en stund och det blir bara mer och mer jobbigt. Provar lustgasen i tre andetag en värk, men tycker det är både vedervärdigt och värdelöst. Blir ju bara snurrig. Det är jobbigt nog som det är utan att behöva hålla fast sig i sängen. Nästa steg är ju EDA för mig. Vill inte ha morfin för det kan man ju kräkas av…

Värkarna är nu jättejobbiga och täta. Jag håller ut en stund med att andas, men snart säger jag till Conny att jag vill ha EDA. Han tycker att jag skall vänta lite om jag kan, och jag går med på det. Håller ut i två värkar. Nu är det så jobbigt att han MÅSTE ringa på bm så jag kan få smärtlindring. Står inte ut längre. Bm kommer snabbt och förbereder med att sätta venflon i handen. Sedan skall hon bara undersöka hur mycket jag är öppen innan hon ringer på narkosläkaren. Då är jag öppen 9 cm !!! Jag har öppnat mig 4 cm på 1 timme och 35 min.
Jag inser snabbt att det inte blir tid med någon EDA och just då tycker jag det kan kvitta. Jag har fullt upp med att hänga med. Bm vill gärna spränga hinnorna, men jag vill inte ha starkare värkar och vägrar. Efter att Conny har lirkat lite och frågat om jag inte tror att bm gör det som är bäst säger jag OK. Känner nu vid varje värk att kroppen vill börja trycka på lite. Vattnet kommer utan bajs, och hon sätter även en skalpelektrod. Ganska snart krystar jag som besatt. Värkarna gör inte lika ont längre, men jag skriker ändå rakt ut varje gång jag krystar. Inte för att det gör så ont utan för att det verkligen inte går att låta bli… Jag hinner krysta 5-6 gånger på varje värk. Visst gör det ont, men det känns jobbigare att hålla i mot än att följa med, så jag bara krystar på.

22 min efter jag var öppen 9 cm, och efter 7 min av krystvärkar kommer lilla Linn till världen. Helt hal och helt underbar!!! 3835g och 50 cm. Huvudomfång 35 cm. Moderkakan kommer utan problem en liten stund efter och jag får sy tre stygn.

Om ni har orkat läsa så här långt är det fantastiskt. Jag insåg just hur långt detta blev… Det är verkligen inte menat som någon propaganda för att föda helt utan smärtlindring, men när jag ser tillbaks på förlossningen är jag ändå glad att ha klarat mig utan. Och lite stolt… Det är verkligen utan tvivel det häftigaste jag någonsin gjort, och jag vill fruktansvärt gärna göra om det! Jag bara flinar varje gång jag tänker på förlossningen.

Nu fattar man vad folk pratar om… Att en sån liten varelse kan vända upp och ner på hela ens tillvaro…så snabbt.. Att älska någon så mycket…

Skrivet av: Elisabeth Bestum
Tjej på 29 som bor lite söder om Malmö med min man och vår lilla dotter Linn + två hundar: Pepe o Diesel. Linn föddes 13. juni 2004 efter att vi varit en relativt kort stund på Malmö KK. Inte alls avskräckande!!!


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet nittioåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Elinor (2009-08-31 15:28)
Betyg: 5
Hur gick det med kräkningen, slapp du må illa under tiden på förlossningen? Grattis!
loppan05 (2005-10-10 10:52)
Betyg: 5
jättefint berättat:) grattis sådära i efterskott:)
Anna-Karin (2005-06-29 15:22)
Åh, vad bra att få läsa en sådan berättelse! Jag blir så positivt påverkad inför min egen förlossning som kommer allt närmare. Stort grattis till er lilla familj!!
Fille (2005-01-04 23:46)
Grattis till dottern! Vilken fart det gick med på slutet! Du visade dig ju vara verkligt "tapper" trots allt! *imponerad*
Anki Jonsson (2004-12-20 14:14)
Wow, vilken prestation, jag är jätteimpad... Grattis tíll lilltösen...