Barnsidan - Den luriga trean
Meny

Förlossningsberättelser > Den luriga trean

Den luriga trean

Publicerad: 2007-09-18
Varför är det ingen som vet, men ofta blir den tredje förlossningen inte lik nån av de andra. Och så blev det även för mig.

”Trean är gobiten och ofta lite lurig” Det var vad min barnmorska sa vid första besöket på mödravården. Många är de trebarnsmammor som nickar instämmande. Varför är det ingen som vet, men ofta blir den tredje förlossningen inte lik nån av de andra. Och så blev det även för mig.

Jag mådde jättebra hela graviditeten, ända in i det sista sov jag hela nätterna och kände inte av andra krämpor än domnande händer lite då och då. Datumet för den beräknade födseln var den 20 augusti. Sommaren gick och vi njöt i fulla drag av att vara på landet, åka båt och bara smula runt. Solen sken ofta med sin frånvaro, men det gjorde inte så mycket.

Den 20:e augusti närmade sig… och passerades. Men det kändes ändå ok, har man barn sedan innan har man inte samma utrymme att bli rastlös av att vänta. Filippa började första klass och vi hade en hel del förberedelser att göra. Självklart längtade vi efter att få träffa den lilla, men det var inte alls samma deppiga väntan som det var när vi väntade vårt första barn. En vecka gick och barnmorskan bokade tid för igångsättning efter ytterligare en vecka. Då kände jag mig uppgiven och såg en mardrömsförlossning framför mig.

All litteratur, alla berättelser jag läst och hört väninnor berätta har gett mig insikten och inställningen att ju naturligare desto bättre. Börjar man mixtra med element som inte hör hemma i det naturliga förloppet är det lätt att hamna i en negativ spiral där fler och fler ”onaturliga” åtgärder behövs för att komma i mål. Att ta hål på fosterhinnorna, sätta in värkstimulerande dropp och ge kemisk smärtlindring är exempel på åtgärder som kan vara bra och helt nödvändiga i vissa lägen, men som jag ändå tycker ska användas efter visst övervägande.

Det kändes som igångsättningen inte skulle ge mig några bra förutsättningar för en fin förlossningsupplevelse, så in i det sista hoppade jag att det ändå skulle starta av sig självt.

Men dagarna gick och jag repade lite mod och vi hade en fin sista helg tillsammans alla fyra innan dagen för igångsättningen kom. Farmor kom tidigt på morgonen och gick med barnen till skolan och förskolan, jag och Thomas åkte iväg mot livet som trebarnsföräldrar.

07.45 kommer vi till avdelning 12 på Danderyds Sjukhus som är en förvårdsavdelning för gravida. Barnmorskan tar diverse prover och spänner fast band runt magen för att registrera hjärtljud och livmoderns sammandragningar. Hon går iväg och läser min förlossningsplan där jag uttryckt mina tankar om onaturliga ingrepp på förlossningsförloppet.

09.00 får jag träffa överläkaren som efter undersökningen förklarar att det bästa för en omföderska som jag är att ta hål på hinnorna. Hon förklarar och lugnar mina farhågor och till slut känner jag mig bekväm med beslutet. Amniotomin (dvs ta hål på hinnorna) ska göras på förlossningsavdelningen så vi tar vårt pick och pack och går en våning upp.

Vi tas emot, får ett rum och träffar en barnmorska och en barnmorskestudent. Även de har läst min förlossningsplan och berättar lite mer om vad som kommer hända nu. De förbereder med att ta blodtryck, ställa lite frågor och sätta en ”port” i min hand för att senare kunna sätta in värkstimulerande dropp.

10.35 tar de hål på hinnorna, vattnet rinner sakta ut (inga floder här inte) och är klart. De sätter en skalpelektrod på bebisens huvud så nu kan fosterövervakningen ske utan de jobbiga banden runt magen. Efter de kört en kurva så får vi tillstånd att gå ut och gå. Klockan 12 vill de att vi ska vara tillbaka och gärna ha ätit lunch. Det är ljuvligt septemberväder ute, med blå himmel, sol och ren luft. Jag känner ganska omgående att nåt är på gång, känner att livmodern drar ihop sig och trycker på nedåt. Jag är ganska rastlös när vi äter lunch. På vägen tillbaka till förlossningen känner jag starka sammandragningar och allt känns genast mycket bättre.

12.10 är vi tillbaka och de mäter hjärtljuden för att se om något värkarbete kommit igång. Jag har värkar med 5-6 minuters mellanrum, men inget ohanterbart. Så fort jag får stå upp kommer värkarna tätare. Jag sätter på TNS’en redan nu även om värktopparna fortfarande är hanterbara.

13.10 gör barnmorskestudenten en inre undersökning och konstaterar att jag är öppen 3cm och det är 1cm kvar på livmodertappen. De vill sätta in dropp, men jag ber dem avvakta eftersom jag känner att värkarbetet är i full gång och tar i mer och mer. Och både jag och bebisen mår ju bra. De säger att de kommer göra en ny bedömning om en timme. Har det inte gått fortare framåt måste de hjälpa till med dropp.

13.39 kommer en ny barnmorska in (det är ju skiftbyte 14.00) och hälsar. Dina heter hon och ger ett lite hårt intryck. Hon och föreslår att jag ska ställa mig i duschen, dels om smärtlindring men också för att livmodern ska slappna av och på så sätt öppnas fortare.

Jag går iväg till duschen och väl där har jag kraftiga värkar. Under en av värkarna får jag känslan att jag måste kräkas och kastar mig över handfatet. Funderar på om det betyder att bebisens huvud passerar spinaetaggarna, så har det nämligen känts de andra två gångerna… Men jag var ju nyss bara öppen 3cm så det kan det ju inte vara, tänker jag.

Det är skönt i duschen och jag står och hänger över en pall som nån ställt in. Jag känner hur värkarna tar i mer och mer och efter en stund hör jag mig själv göra konstiga ljud. Ljud som kommer inifrån och inte går att stoppa. Jag har inte en tanke på att jag kanske redan har krystvärkar (i efterhand känner jag ju igen dessa ljud som såna jag gjort under utdrivningsskedet), men rätt vad det är står tre barnmorskor i dörren och säger att jag måste gå därifrån.

Jag fattar ingenting, det är ju så skönt i duschen… Barnmorskan från föregående skift är där och säger att de hört mig från duschen och direkt känt igen ljuden från en kvinna som föder barn. Allt har gått fort, jag är nog fortfarande inte med på noterna, men när de säger att jag inte får föda barn i duschen då… då förstår jag att jag faktiskt har krystvärkar och att bebisen kommer snart. De har kört fram en rullstol som de vill att jag ska sätta mig i när jag hjälpligt fått på mig den snygga landstingsrocken. Aldrig att jag skulle kunna sätta mig med de här krystvärkarna så jag går bort till rummet. Enligt journalen är nu klockan 14.16.

Förlossningssängen är upphöjd så att jag kan stå hänga med överkroppen tungt över den. Dina undersöker och konstaterar att hon känner huvudet och att det är ”bara att krysta nu”. Ytterligare en barnmorska kommer in och jag hör bakom mig hur de förbereder. De skjuter in saccosäcken mellan mina ben och Dina klistrar fast plattorna till TNS’en. Nästa värk gör överjävligt ont och det känns som hela jag kommer gå itu, men även den går över. Dina säger att jag inte ska trycka på när nästa värk kommer utan bara flåsandas. Jag ligger tungt över sängen och känner hur nästa värk kommer. Den byggs upp och jag flåsar allt jag kan. Det gör knappt ont och ut glider hela barnet. Jag kan knappt tro det. Det är över! Klockan är 14.30.

Jag får mitt barn i famnen och möts av ett par pigga mörkt blå ögon som plirar nyfiket. Mest av allt känner jag lättnad – det är över! Efter en stund tar nyfikenheten över och jag kikar under handdukarna och konstaterar att vi fått en tjej. ”Det är en tjej!” ropar jag.

Efter att jag sagt till honom att detta är sista chansen så klipper Thomas av navelsträngen. Han har inte vågat göra det förut.

Jag provar att amma lite, men är mest tagen över hur liten hon är och… ja, att hon är en tjej. Moderkakan vill inte riktigt lossna så Dina drar lite och jag får försöka krysta och då glider moderkakan ut den med. Moderkakan och hinnorna är hela och fina och även om det är lite motbjudande ber jag Dina visa mig. Hon visar andäktigt upp det som kallas livets träd och visar att navelsträngen har tre kärl.

Barnmorskan från föregående skift kommer in för att säga hejdå och titta på underverket. Jag berättar för henne hur tacksam jag är att hon lyssnade på mig angående det där med droppet. Hon ler och säger att jag var väldigt övertygande och att de i såna lägen litar på kvinnan som föder.

Jag har, trots den vansinnigt brännande smärtan vid kröningsögonblicket, inte gått sönder alls och livmodern har redan börjat dra ihop sig. Det har bara gått knappa 3 timmar sen vi satt och åt lunch, men jag är hungrig som en varg så den berömda fikabrickan sitter fint.

Innan vi får komma iväg till patienthotellet ska lillan vägas. Hon väger 3625gram, är 50cm lång och passar på att bajsa.

För att komma till patienthotellet måste man ta sig igenom kulvertarna under sjukhuset. Den här gången låter jag mig skjutsas i rullstol. Det är över, det är så skönt att det är över.

Vi får rum 414, äter middag - ja, jag är hungrig igen! - och snart därefter komma två stolta syskon på besök. 

Jag är överväldigad och all den här lyckan är min.

 

 



Skrivet av: Mia Althoff
Född 1972, bor i villa med man och tre barn; Filippa -00, Felix -02 och Fredrika -07. Jag jobbar med webbutveckling på Mainloop och driver barnsidan.se på fritiden.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiosex med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
Cecilia (2017-10-13 11:24)
Gammal artikel men jag vill uttrycka min tacksamhet för att du har delat en fin upplevelse. BF +10 idag men nr tre och vill gärna att det ska starta naturligt. Din historia peppar mig.
Jenny W (2014-07-04 10:23)
Oj så illa jag skriver :)!
Blir så när man har lite bråttom ;)
Jenny W (2014-07-04 10:21)
Hej!

Vad härligt att få ta del av din förlossnings berättelse :)!
Jag väntar mitt tredje och är beräknad den 9juli (om 5 dagar) men räknar med att jag kan gå över igen som mina andra två.
Första barnet kom v,42 och jag vart igång satt vilket var vidrigt!
Kändes som man tappade kontrollen helt över egen kropp.
Andra barnet så gick vattnet då jag vad i v.40 +4.
Nu är dom barnen 12 och 9år idag så blir en liten sladdis :).

Ha det så bra!

Mvh
Jenny
Annie (2011-03-28 04:01)
Googlade på tredje förlossningen och hamnade här! Din tre var nästan identisk med min två :) snart vet jag förhoppningsvis hur trean blir.
Mia Althoff (2009-05-11 22:28)
Hej Malin
Det kommer gå finfint även om du måste sättas igång. Men det allra vanligaste är att man föder med 5 dagars differans från BF-datumet, 80% gör det. Så pass exakt är BF-datumet.
Jag önskar dig stort lycka till, du har en magisk tid framför dig. Hoppas du vill komma tillbaka och berätta hur allt gick sen :)
/mia
malin (2009-05-10 22:17)
hej! sitter och läser din fina berättelse. själv är jag uträknad idag den 10 maj 2009 men ingen bebis idag... e hysteriskt rädd för att sättas igång men lite lugnare nu när jag läst om din förlossning. tack...
Cine Derefeldt (2007-10-10 13:05)
Tycker din berättelse var otroligt fin. och vist har du rätt i att tredje förlossningen inte blir lik de tidigare... Ja iaf itt för mig ;) Första barnet, en dotter -02 födde jag med hjälp av morfin och lustgas samt en enorm rädsla.
För mig vet jag med facit i hand att jag har mycket mycket ondare om jag är rädd, säkert finns det fler än jag som reagerar så, och i de lägena (och andra) är det bra att det finna hjälp att få, när man behöver :)

När man behöver är ju upp till var och en att avgöra... Dottern föddes med hjälp av värkstimulerande dropp efter en rent överdjävlig graviditet med viktnedgång på 26kg pga illamående med kräkningar. Fick dropp pga undernäring och risk att bli uttorkad flera ggr.

Mellanbarnet, en son -04, föddes utan smärtstimuli av något slag. Dessutom utan maken vid min sida, han han inte lämna dottern hos barnvakten.

Yngsta barnet också en son -05, föddes med hjälp av lustgas och yttre press. Hans hjärtljud gick ned under värkarna men återhämtade sig aldrig riktigt mellan värkarna som kom i ett i ett.

Alla mina förlossningar, med och utan smärtlindring har varit väldigt olika varandsra och alla har de varit underbara på sitt sätt.

Hur som helst, grattis till nytillskottet... Vist är det undferbart att ha 3 små :)
hsirwall (2007-09-19 09:22)
Även jag fick tårar i ögonen... Känslig som man är.. :-)

Underbart att läsa Mia, skönt att det gick så bra och så fort. Jag förstår också din oro och ovilja för igångsättning, jag kände likadant, men ibland är det ändå det bästa - och det gick ju fort för dig ändå. Jag tycker nog också att det är ok att du formulerar dig som du gör, jag tog inte illa upp trots att jag använde alla möjliga kemiska hjälpmedel. Det är ju din upplevelse du berättar om, jag upplever det inte som att du ser ner på andra som väljer/tvingas till ett annat alternativ.

Stort grattis till dina tre fina barn!!
Mia Althoff (2007-09-18 23:55)
jag tänker inte diskutera om smärtlindring är "fel" eller "rätt" här, däremot gör jag det gärna i forumet.
Åsa Norlander (2007-09-18 21:25)
Jättemysigt att läsa, Mia. Jag får tårar i ögonen, ska bli kul att se henne!

Skönt att det blev en bra förlossning för dig/er!