Barnsidan - Då Liten føddes hemma på badet
Meny

Förlossningsberättelser > Då Liten føddes hemma på badet

Då Liten føddes hemma på badet

Publicerad: 2004-05-09
Så här gick det till då Alexander føddes hemma på badet den 26:e mars 2004 efter en fantastisk, planlagd hemmafødsel!

Ska børja med att berätta kort om mina två andra fødslar

Amanda føddes på Sundsvalls sjukhus 1995. Jag var redan då inställd på att føda så naturligt som møjligt. Vattnet gick kl 01.00 på natten och vi åkte in på sjukhuset. Värkara startade ca kl 03 och hon føddes kl 05.03. BM var väl den som "bestämde" hur det skulle vara, hon "tjatade" väldigt om att jag måste bestämma mig før smärtstillande och forcerade krystningen, jag tackade nej till tyngre smärtlindring och Amanda føddes med lustgas och akupunktur.

Då Adam skulle fødas skrev jag ner hur jag vill ha det under fødseln, bla så ønskade jag inte att BM skulle erbjuda någon smärtlindring. Han føddes "hemma" på sjukhuset, på hemførlossningsrummet, allt var som att vara hemma egentligen førutom att vi inte var det. Det var "min" egen Bm som tog emot honom, dvs hon som jag gått till kontroller under graviditeten. Adams fødsel var något helt annorlunda. Även den gången startade det med vattenavgång och jag hade haft väldigt mycket førvärkar de sista månaderna under graviditeten så det var många gånger jag trodde det var på G fast det inte var det.

Tidigt i den här graviditeten kom tanken på att føda hemma på riktigt. Det tog dock ända in i december innan vi helt bestämmt oss før att planlägga en hemmafødsel "på allvar". Gick på kontroller till samma BM den här gången också och hon var väldigt stødjande och ville gärna vara med själv också.

Så här gick det till då Alexander fødde hemma den 26:e mars 2004:

Den 20:e mars skrev jag førsta gången i min dagbok att jag legat vaken på natten pga onda sammandragningar. Av erfarenhet från då vi väntade Adam så tolkade jag det bara som førvärkar før att inte bli besviken eller før førväntansfull kanske... Visste ju att då det verkligen var på allvar så skulle jag førstå det, trodde jag... Eftersom både Amandas och Adams fødslar startat med vattenavgång så førväntade jag mig det samma den här gången.

Natt till den 26/3 blev jag också liggandes vaken med førvärkar, värkar rättare sagt. (Byter tempus) Sover dåligt hela natten før jag vaknar gång på gång av att det är ont. Førsøker klocka värkarna men det är svårt, de är oregelbundna både i mellanrum, styrka och längd. Intalar mig själv att det nog bara var førvärkar. På morgonen åker Ghassan på jobbet och Amanda går på skolan.

Jag och Adam duschar. Innan jag kliver in i duschen tittar jag extra länge på magen i spegeln. Låter mina händer känna på den som før att memorera hur det känns att ha ett barn i magen. Undrar hur du ser ut lilla vän? Känner både en stark førväntan, men också en sorg øver att resan snart är øver. Bebisen i magen sparkar och jag knuffar lite på honom till svar.

Beslutar mig før att køra Adam på dagis även om jag øverväger att ringa Ghassan och be honom komma och hämta honom. Värkarna kommer fortfarande oregelbundet, men oftast med 6 minuters mellanrum. Lyckas tajma avlevereringen på dagis ganska bra så jag får värkarna utanfør. På väg från dagis stannar jag vid bageriet och køper mig frukost "Ska jag føda barn idag ska jag äta något gott till frukost", tänker jag. Avväntar nästa värk i bilen innan jag går in. Mackan jag vill ha finns inte men hon ska ordna en fort till mig... Då hon kommer ut med den till mig har jag fått nästa värk. Lutar mig øver bordet på bageriet och väntar ut den, det är ont nu, det måste vara "på riktigt" tänker jag. Hon frågar hur det går... "Joo, jag tror det blir bebis idag", säger jag med ett skratt. Hon tycker att jag borde åka på sjukhuset direkt, men jag säger: "Nejdå, nu åker jag hem."

Instinktivt så førstod jag nog att det var på allvar, det är värkar jag har och de gør nytta, men samtidigt vågar jag inte ta ut segern i førskott. Vill inte støra hemBm med ett falskt alarm och känner inte något behov før att ha sällskap. Vill bara vänta och se hur det utvecklar sig.

Äter min macka, en baguett med kyckling och curry. Sätter mig en stund framfør datorn och skriver føljande i min dagbok kl 10.15: " OM det inte blir bebis idag blir jag både førvånad och tokig.... Har sånna värkar, ajjjjjjjjjjj, var 6:e - 8:e minut cirka.... Kan inte slappna av ens under de och det "brukar" jag vara duktig på. Suttit i sen sent igårkväll. Avväntar och ser om det håller i sig, med både Adam och Amanda børjade det med vattenavgång så jag vet inte hur det är då det børjar med värkar, men är det inte på riktigt det här såååå.... Nu ska jag førsøka slappna av och vila, kanske ta ett bad."

När jag känner att en värk är på väg kliver jag upp och lutar mig øver braskaminen som står alldeles brevid datorn. Ibland går jag in på vårt sovrum och ställer mig på knä i sängen.

Värkarna kommer och går, men är oregelbundna- ibland är det så länge som 12 minuter mellan dem, ungefär nu slutar jag titta på klockan. Bestämmer mig før att vänta med badet till det blir "värre" før oavsett om det är allvar eller inte så är värkarna uthärdliga. Tar saccosäcken i sängen och lägger mig på sida øver den. Det känns som att jag sover i långa perioder, vaknar till ibland av värkarna men mellan kl 10.30-13.00 så sover/døsar jag i sängen. Blir førvånad att klockan är så mycket då jag vaknar av att Amanda kommer hem från skolan.

Ligger kvar i sängen och läser tidningen och ser på bilder som kommit i posten. Amanda frågar om hon får gå till en kompis och jag säger att det ska hon bara gøra.
Känner mig lite besviken øver att det inte blivit "värre" har ju kunnat sova til och med, ett falskt alarm alltså.

Men när jag kommer upp ur sängen och børjar røra på mig tar värkarna ny fart, de blir kraftigare och ondare, struntar att se på klockan nu, de får komma och gå som de vill... Det børjar kännas omotiverande att inte veta om det är på "riktigt" eller inte, har jag ont i onødan eller leder det någon vart? Värkarna børjar på toppen av magen och søker sig nedåt, har mest ont frampå magen det drar och sliter. Nu krävs det full koncentration då värkarna kommer. Ställer mig på alla fyra och får säga till mig själv på skarpen: "Nu KONCENTRERAR du dig på värkarna, slappna av, fød barn!" När jag finner koncentrationen går det mycket lättare att ta sig igenom värkarna, tvingar mig själv att slappna av i axlarna, armarna, koncentration, djup koncentration. Før varje värk kommer jag ett steg närmare målet tänker jag før att peppa mig själv.

Klockan närmar sig 14.00 och jag tvekar fortfarande på om jag ska ringa hemBM. Ringer Ghassan på jobbet istället och han säger det jag "vill" høra, "Ring BM! Hon kan komma før att gøra en kontroll iaf. Behøver jag komma? " Nejdå, svara jag, vet inte om det är på allvar än, men nu gør det riktigt ont, svarar jag... Han frågar om vattnet gått, vi førväntade oss båda att det ska vara starten. Så cirka kl 14.00 ringer jag BM och säger att det känns omotiverande att inte veta om det är på allvar eller ej. Ber henne komma då hon får tid, det hastar inte.... Hon säger att hon ska jobba till natten først så hon visst kan komma.

Førsøker snygga till lite här hemma mellan värkarna. Då värkarna kommer tvingar jag mig själv att koncentrera mig på just värken och inte låta tankarna glida ut kring praktiska bestyr. "Slaaappnaa av" blir mitt mantra.... Packar en väska som Amanda och Adam ska ta med sig till barnvakten, känner att jag inte vill ha dem hemma nu. Lägger mig på sida i sängen igen, känner en våg av illmående, men tänker att bebisen kan ju omøjligt stå vid spinae ännu... Det kommer ju precis innan krystvärkarna startar.. (men det var nog fallet)

Cirka kl 14.50 kommer hemBM 1- Id. Ligger øver saccosäcken i sängen då hon kommer in, måste avvänta värken innan jag kan hälsa. Kliver upp igen. Hon säger att det verkar vara riktigt kraftiga och bra värkarna jag har... Vi småpratar lite och sen säger jag att jag vill att hon ska känna efter, men først ska jag gå på toaletten. På toaletten ser jag att det kommer en del slem och blod. Så då jag kommer ut därifrån säger jag till henne att värkarna har nog gjort lite nytta iallafall.

Tror att klockan är strax efter 15 nu. Vill att hon undersøker mig i sängen. Lägger mig ned och hon känner efter, det blir den førsta och enda inre undersøkningen som utførs. Känns som att hon känner länge och jag blir besviken, nu har det inte hänt något tänker jag. "3 cm?" frågar jag. Istället säger hon "Gubben ska nog komma hem før du är øppen 9 cm, det är bara vattnet som håller honom inne."

Åhhh, vad jag blir glad, motivationen kommer tillbaka! Ringer Ghassan och säger att han ska komma, nu blir det bebis snart! Ringer barnvakten och säger att de måste hämta Adam på dagis. Id ringer Bm 2, "min" Bm som jag går på kontroller hos, det kommer att bli hennes førsta hemfødsel.

Värkarna ändrar karaktär. Det børjar trycka på. BM børjar gøra iordning det som behøvs. Ghassan kommer hem ca 15.20, tror jag, då står jag lutad øver trappräcket och nu hørs det på mig att det inte är länge kvar... Inser att jag inte kommer att få tid till något bad men vill in i duschen. Går in på badet och børjar tända värmeljus, får hjälp att bli färdig, nu kommer värkarna tätare och tätare. Får av mig kläderna och går in i duschen. Värk efter värk skøljer in øver mig nu och jag tänker før mig själv att jag låter som ett djur... Ljudet førstärks i duschkainen. När jag står i duschen så kommer Bm nr 2. Vet inte hur länge jag står där, men bestämmer mig før att komma ut, snart kan jag børja krysta på allvar. Gør bara som min kropp säger till mig, ingen säger något om vad jag får/ska/bør gøra så enormt skønt.

HemBm säger att Ghassan ska sätta sig på toalettstolen och sen skjuter hon madrassen framfør honom. Jag faller ner på knä med mitt ansikte mot honom. Vi kramas och han smeker mig øver kroppen. Jag känner att nästa värk är på väg så jag vänder bort mitt huvud. Nu känner jag att fosterhinnorna buktar ut och jag tänker att nu kommer vattnet att gå då jag pressar på. Krystar ståendes på knä, gør bara det kroppen ber mig om och vattnet forsar utfør benen. Førväntar mig att värken ska vara øver, men istället tilltar den och jag känner hur det pressar på mer. Skriker "Ajjj!" och krystar lite førsiktigt som før att känna efter. Aldrig har väl tyngdkraften varit så påtaglig och konkret som nu! Blir lite førvånad då jag känner att även huvudet kommer och barnet glider ut. Han føds på samma krystvärk som vattnet går klockan 15.40 och jag tycker inte ens jag startat "jobbet" med att krysta så är det øver! BM tar emot vår lille son som skriker direkt (Apgar 9-10-10). Jag står kvar på knä och barnmorska sträcker honom till mig mellan mina ben. Navelsträngen ligger runt foten så jag virar løs den innan jag tar emot vår älskade lille son och lyfter honom till mitt brøst mellan mig och Ghassan. BM går ut och vi är länge før oss själva.


Alexander føddes alltså kl 15.40. HemBM 1 hann vara här i ca 50 minuter, Ghassan och den andra Bm i 10-20.. Hade gjort det mesta av jobbet innan alltså!

Efter 20 minuter kommer moderkakan ut och jag får 2 små stygn. Har aldrig varit i så fin form efter att ha føtt och ändå har de två andra gångerna också varit bra! Ångrar inte en sekund på att vi valde att føda hemma, det var fantastiskt!!

Skrivet av: Sara A-H
Mamma till Amanda -95, Adam jan -02 & Alexander mars -04 . Bor i det underbara NordNorge! Yrke: sjukskøterska, med funderingar om att bli barnmorska. Gillar att fotografera och bygga hemsidor :D !


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet sextiosju med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-30 06:15)
Betyg: 5
grattis, det var ju en toppenförlossning:)
Béatrice Karjalainen (2004-05-10 18:43)
Hej Sara!
Låter som en sådan där underbar förlossning där allt bara får följa kroppens egen rytm. Grattis till lillkillen.