Caspers lillasyster kom till slut!
Publicerad: 2012-01-04
Fredagen den 11 augusti åkte vi in till förlossningen för att göra en bedömning eftersom jag hade gått 14 dagar över tiden. Jag och Hans var helt övertygade om att vi skulle bli hemskickade igen och komma tillbaka igen efter helgen. Barnmorska undersökte mig, jag var öppen 1½ cm... hon kopplade CTG för att höra hur bebisen i magen mådde. Bebisen bara sov och sov, men efter två glas kallt vatten (som jag fick dricka alltså) så vaknade hon och sprallade runt lite. Allt var bara bra. Ultraljud skulle vi också göra för att kolla om det fanns tillräckligt med fostervatten kvar. Läkaren tyckte att det var lite lite vatten kvar så hon bestämde sig för att ta hål på fosterhinnorna. Fostervattnet var rent och fint och nu var det bara vänta på att vår bebis skulle komma ut. Vi blev inte hemskickade - de satte igång förlossningen istället. Jag blev väldigt uppspelt och lite nervös också eftersom jag har hört att förlossningar som sätts igång kan ta väldigt lång tid.
Klockan 10.00 tog de hål på fosterhinnorna och fram till 12.00 hände det inte så mycket. Barnmorskan kom för att sätta en nål i handen för att kunna koppla dropp. Jag vill vänta lite med att sätta igång droppet så vi bestämde att jag skulle få lavemang och duscha först. I duschen började sammandragningarna att ta i. Jag blev tvungen att hålla i mig och tänka på andningen, det var bara tre minuter mellan värkarna. När jag kom tillbaka på rummet tio över ett hade Hans varit och ätit och ringt hem. Han såg direkt att värkarna hade satt igång. När barnmorskan kom mitt i en värk blev hon övertygad om att något dropp behövdes minsann inte. Halv två undersökte hon mig för att se om jag hade öppnat mig något, 3 cm hade jag öppnat mig. Fy, tänkte jag, nu kommer det att ta tid, 1cm i timmen är inte orimligt...
Kvart i två orkade jag inte med värkarna längre, jag ville ha någon smärtlindring (det var ju många timmar kvar...) Jag fick komma in på ett förlossningsrum för att kunna prova på lustgas. Jag gick fortfarande omkring och hängde över saccosäcken när jag hade värkarna. Klockan var nu två och barnmorskan skulle rapportera över till nästa barnmorska. Hon hann precis lämna rummet så fick jag min första krystvärk. Hans slängde sig på klockan och två barnmorskor kom infarande, de såg direkt att bebisen var på gång. De rapporterade och plockade fram saker som behövdes samtidigt. Jag stod fortfarande brevid sängen och skulle på något vis ta mig upp i förlossningsstolen. Det kändes omöjligt, men eftersom mitt första barn var stort så ville barnmorskan att jag skulle använda stolen så hon ev. kunde hjälpa barnet ut.
När tredje krystvärken var över förberedde barnmorskan mig på att jag vid nästa värk ta emot bebisen. Jag var helt inne i mig själv och var helt koncentrerad på vad jag gjorde. Jag kände hela tiden hur bebisen kom längre och längre ner och att den snart skulle komma ut, men jag trodde ändå inte att det var så snart. På fjärde krystvärken (klockan 14.11) kom hon som en kanonkula. Min lilla smurf - hon var alldeles blå, men var väldigt pigg och skrek mycket. Hon hade haft navelsträngen två varv runt halsen men eftersom navelsträngen var lång så gjorde det ingenting.
Vår lilla flicka vägde 3975g och var 54 cm lång. När hon bara var femton minuter gammal åt hon gott vid bröstet. Jag mådde väldigt bra, och trots att det hade gått väldigt fort så hade det ändå inte gått för fort, jag tyckte att det var väldigt skönt när det hela var över.
Vera Ellen Hedvig ska hon heta och storebror Casper är väldigt stolt och glad i sin syster.