Barnsidan - Camillas Emilia
Meny

Förlossningsberättelser > Camillas Emilia

Camillas Emilia

Publicerad: 2012-01-04
Värkarna började runt ett på natten den 15 juli. De var väldigt svaga till att börja med så jag trodde inte att det var mer än falskt alarm. Jag hade då gått över 11 dagar och hade börjat att misströsta. Eftersom jag är en nattmänniska så la jag mig och badade efter det att jag haft mina första "känningar". Efter en timmes ihållande känningar började jag ana att det kanske var dags ändå.

Jag började gå omkring i huset. Richard min sambo fick inte gå i säng... jag måste ju ha någon som kan ta tiden mellan värkarna. Klockan fyra ringer vi in till BB, och får då beskedet att vi kan komma. Det känns skönt att det äntligen satt igång. I bilen på väg till BB så klättrar jag på dörren. Vi har en timmes bilfärd in till BB. Den timmen kändes lååång. När vi kommer fram klockan 6 på morgonen och de sätter ctg:n på mig så har jag plötsligt inga märkbara värkar. Jag är öppen 3½cm. De lotsar in oss på ett förlossningsrum och säger åt oss att försöka sova lite. Jojo...

Richard lägger sig i en sacko på golvet och slumrar. Själv så vankar jag av och an i rummet... ska man ha så här ont när man inte har några värkar, enligt ctg?? Tja inte visste jag. När klockan är sju kommer en barnmorska in. Hon ser att jag har ont. Jag har då ungefär 1-2 min mellan värkarna. Hon föreslår då att jag ska duscha varmt. Det gör jag oxå. Jag står i duschen eftersom jag inte kan sitta. Mina värkar gör att det enda som funkar är att stå och gå. När klockan blivit 8 har jag ångbastu inne i duschrummet. Barnmorskan frågar nu om jag vill ha någon bedövning. Å jag som trodde att hon aldrig skulle fråga. (man var ju inte nog smart att be om någon) Så jag ska nu få ryggmärgsbedövning.

Medan jag väntar så ska jag få prova på lustgasen, av den hinner jag dra ett enda drag innan narkosläkaren kommer. Han börjar med att sätta bedövningen. Det tar lång tid. Jag vill inte sitta eftersom det är värst för mig då... så han får så lov att vara snabb den minut då jag inte har någon värk. När klockan är tjugo i nio så har jag fått en nål i ryggen och de ska börja ge mig bedövning. Äntligen... trodde jag ja.... Inte förstod jag att de vrål som byggdes upp inom mig kom ifrån att jag börjat få krystvärkar. Men se, det förstod barnmorskan. Hon sa så käckt: nä här blir det ingen bedövning, här ska vi föda barn. Jag blev inte lite besviken. Jag ville ha bedövning....

Men men.... jag hade lite svaga krystvärkar så jag fick värkstimulerande. Men nu tog det ju inte ont längre... nu var jag bara slut och ville inte göra nått mer... Men se det fick jag tydligen inte själv bestämma ... min kropp ville något annat. ( å tur var väl det ) Kvart över nio är mitt lilla underverk född. En liten tjej med massor av hår. (å jag som var säker på att det var en kille, snacka om dålig intuition :)



Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiotre med siffror i fältet här