Barnsidan - Berättelsen om Jakobs födelse
Meny

Förlossningsberättelser > Berättelsen om Jakobs födelse

Berättelsen om Jakobs födelse

Publicerad: 2004-02-08
Tack och lov att de inte satte in värkstimulerande dropp!

Kl 8.00 torsdagen den 22/1-04 ringde vi på utanför förlossningen. Jag skulle bli igångsatt och var nervös men samtidigt väldigt laddad. Äntligen skulle vi få träffa bebisen och jag skulle slippa ryggvärk, klåda och stor otymplig mage. Men när barnmorskan tog blodtryck och kollade efter äggvita i urinen, visade det sig att blodtrycket gått ner till 125/85 och det fanns inte ens spår av äggvita. Jaha vad skulle hända nu, skulle vi få åka hem igen? En nervös väntan på läkaren följde. Läkaren kom och frågade hur jag mådde. Han sa att det inte längre finns någon medicinsk anledning att sätta igång förlossningen. Men eftersom jag gjort en överenskommelse, med läkaren jag pratade med på onsdagen, om att bli igångsatt kunde han inte neka mig. Han gjorde en inre undersökning och det visade sig att livmodertappen fortfarande var mjuk och öppen 1 cm, men han kunde lätt töja den till 2 cm. Han frågade hur jag kände. Jag sa att jag är ju väldigt inställd på att föda barn nu, och skulle bli besviken om jag fick åka hem. Vi har fått hit farfar som barnvakt och halva släkten och min dotter väntar på bebisen. Men samtidigt tvekar jag eftersom jag egentligen inte alls vill bli igångsatt. Han sa att han skulle ringa och prata med läkaren jag träffat på onsdagen och vi skulle få fundera på saken.

Maken tycker att vi ska åka hem igen och avvakta, jag velar, vill både åka hem och inte göra det. Läkaren kom tillbaka och började prata om mina levervärden. Svaret på gallsyra provet hade inte kommit än. Om det skulle visa sig att gallsyran är förhöjd så sätter man igång förlossningen. Han trodde också att den troligtvis skulle vara förhöjd. Så vi kunde åka hem och invänta provsvaren om vi ville, eller så kunde vi stanna och prova sätta igång förlossningen. Om inget hänt till kvällen kunde vi åka hem och invänta provsvaren. Jag sa att troligtvis får vi ändå komma tillbaka i morgon för att sätta igång förlossningen. Läkaren svarade att så kunde det bli och det kunde vara en fördel att börja redan idag, då det kan ta tid innan något händer. Då bestämde jag mig för att köra igång.

Kl 10.00 sätts propessen med Prostaglandin som ska få tappen att mogna och utplånas helt. Det gör ont när hon sätter in den, känns som om hon knäcker till fogarna. Jag får direkt ont överallt, både i ryggen, fram på magen och inuti. Jag kopplas till CTG och det är hemskt att tvingas ligga still. Så fort jag rör mig känns det som om ryggen ska gå av och någon sticker knivar i den. Hur kan jag fått så grym foglossning på några minuter? Kl 10.35 får jag en alvedon som hjälper lite. Kl 11.00 slipper jag CTG och koplar på TNS. Funderar på om det verkligen ska vara så här. Kl 12.00 står jag inte ut och ringer efter barnmorskan. Jag säger att det gör ont hela tiden och jag får ingen vila. Jag kopplas till CTG som visar täta värkar utan paus. Jag får bricanyl som ska lugna ner det hela och ge mig lite pauser. Det hjälper en liten stund men sen drar det igång igen. Kl 13.10 får åter igen bricanyl och kl 13.55 har jag lika ont igen. Värkarna kommer med 3 minuters mellanrum, men smärtan försvinner inte när värken är över. En inre undersökning visar att tappen är utplånad och öppen 1,5 cm. Jag börjar undrar hur sjutton jag ska orka med det här när det inte hänt mera än. Men Barnmorskan verkar tycka att det går framåt bra. Blir tillsagt att gå på toa och promenera omkring och sen kan jag få morfin. Får den tjusiga sjukhusrocken och gåstolen och stapplar iväg. Väl på toa är det helt omöjligt att kissa, det gör så ont och jag kan inte sitta ner. Jag ger upp och vi går ut på en liten promenad. TNS är på för fullt och hjälper litegrann mot smärtan i ryggen. När värkarna kommer stannar jag och försöker andas. Kl 14.34 går vi tillbaka till rummet och jag får morfin. Jag kommer på att jag ska prova stå på knä lutat mot saccosäck och äntligen släpper smärtan i ryggen. Det är en helt ljuvlig känsla att få vila mellan värkarna. Gustav sitter på en stol bakom sängen och stödjer mina fötter med händerna. Morfinet gör mig dåsig och vi somnar båda två.

Kl 15.31 är jag öppen 2 cm. Propessen dras ut, man tar hål på fosterhinnnorna och sätter en skalpelektrod. Inget vatten kommer ut. Hjärtljuden går först ner till 70 och sen upp till 200. Läkaren tillkallas och jag får ligga på vänster sida och hjärtljuden blir normala. Alla uppträder väldigt lugnt och jag blir aldrig rädd, trots att jag förstår att något hänt. Får senare en förklaring att barnet troligen reagerat på skalpelektroden. Jag börjar andas lustgas och det går ganska bra att slappna av mellan värkarna. Kl 16.00 kommer värkarna med 2 minuters mellanrum och det är åter igen väldigt jobbigt. Jag får mer bricanyl. Läkaren tycker att hjärtljuden ligger för stilla, de ska variera upp och ner. De stimulerar med ljud mot magen och hjärtljuden går upp. Jag får en nål i handen ifall det skulle bli nödvändigt med snitt och/eller de behöver ge mig någon medicin. Kl 16.20 tappas jag på 100 ml urin. Jag är öppen 4 cm och nu rinner klart fostervatten. De tycker bebisen är för slö och ger mig motgift mot morfinet.

Kl 17.30 är bebisen fortfarande slö och reagerar bara lite på ljud och när de knuffar på den. Läkaren vill ta ett blodprov från huvudet för att se att bebisen inte har mjölksyra. Det skulle tyda på att den inte orkar med förlossningen. Jag läggs på sidan med ena benet i benstöd. Jag har rejält ont nu, täta värkar och andas lustgas som en galning. Jag bryr mig inte om vad de gör, har fullt sjå med att hantera värkarna. Det gör så otroligt mycket ondare än förra gången. Jag är fortfarande öppen 4 cm och huvudet har trängt ner en bit. Blodprovet visar att allt är ok. Kl 18.25 vill de ta ytterligare ett blodprov som också är bra. Läkaren berättar att de eventuellt måste sätta in värkstimulerande och jag tänker med fasa på hur jag ska klara av ännu starkare värkar. Men eftersom jag är snittad en gång vill han först sätta en inre mätare som mäter styrkan på värkarna (något som sen skulle visa sig kunna vara skillnaden mellan liv och död).

Kl 19.20 tas ytterligare ett blodprov som även det är bra. Nu är det grymt jobbigt, det gör så fruktansvärt ont och jag andas lustgas, sparkar, stönar och gungar fram och tillbaka under värkarna. Jag noterar knappt vad barnmorskor och läkare säger och gör. Vill bara att det ska vara över nu. Jag börjar gråta och känner att jag orkar inte mer nu. Läkaren ordnierar mer bricanyl. Han säger att den inre mätaren visar att jag har starka och täta värkar och att värkstimulerande inte skulle göra något nytta. Jag andas ut av lättnad och säger att jag fixar inte mer nu. Läkaren beslutar om kejsarsnitt. Äntligen ska jag slippa smärtan, trodde jag. Vi får vänta och vänta och vänta på att det ska bli ledigt på operation. Jag får kateter och dropp och får veta att jag ska få vara vaken. Nu är det om möjligt ännu jobbigare. Det är svårt att uthärda värkarna när jag vet att det ska bli snitt. Jag får mer bricanyl och det lugnar sig ett tag, och sen drar det på igen. Åter igen mer bricanyl och så håller vi på.

Jag vet inte exakt vilken tid vi äntligen får åka iväg till operation, men kl 21.30 är spinalbedövningen lagd. Det hann bli några outhärdliga värkar utan lustgas i väntan på narkosläkaren. Den sista värken känner jag bara lite på ena sidan då bedövningen inte riktigt hunnit ta. Äntligen är den hemska smärtan borta och jag ska snart få se min bebis. Jag får väldigt ont i nacken av att ligga på britsen och skakar hela tiden. Det gjorde jag förra gången med, det blir så när spänningarna släpper. Snittet blev komplicerad pga att jag hade mycket sammanväxtningar från förra gången. Ytterligare en läkare tillkallas för att hjäpa till och vi får vänta ganska länge. Jag börjar så smått oroa mig för att bedövningen ska hinna släppa och vill bara att det ska vara över nu. Kl 21.58 lyfts vår underbara son ut som skriker direkt. Tårarna rinner genast och jag ser att han är stor. Gustav får gå ut och klippa navelsträngen och en kort läkarundersökning görs. Apgar 10-10. Sen kommer de tillbaka och han får ligga vid mid huvud en stund. Jag kan knappt tro att det är sant. Vilken otrolig lycka. Gustav går med bebisen till förlossningen medan jag sys ihop.

Kl 23.00 är jag åter igen på förlossningen och får prova amma. Han suger rätt direkt och det känns så underbart. Amningen funkade aldrig med Felicia och jag har oroat mig så länge för att det ska bli likadant igen. Läkaren kommer och nu kommer det chockerande beskedet. Livmoderväggen var väldigt tunn och hade börjat glida isär i det gamla snittet. Med andra ord var livmodern påväg att spricka. Om det hade hänt hade jag kunnat förblöda och både jag och bebisen hade kunnat dö. Direkt tänker jag att nu får vi inte skaffa fler barn. Läkaren säger dock att han inte kan avråda oss från det, men om jag blir gravid igen får jag inte ha värkar utan det får bli planerat snitt.


Tack och lov att de inte satte in värkstimulerande dropp! Ja så gick det till när Jakob, 4600 g tung och 53 cm lång föddes.

Skrivet av: Zahra Jarl
Jag och min man och våra 3 barn bor i Örebro. Min man är ortopedingenjör och jobbar på USÖ. Jag är mammaledig men har annars 5 poäng kvar på min ekonomiutbildning till revisor.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet femtioåtta med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
(2013-08-09 13:57)
Betyg: 5
Tack för att du delade med dig!
Va skönt att allt gick så bra!
loppan05 (2005-10-30 05:33)
Betyg: 5
ajaj stackare vad jobbigt ni hade det..tur att allt slutade så bra ändå.
Lucas Gustafsson (2004-07-13 21:23)
Led med dig när jag läste din berättelse. Skönt att allt gick bra till slut.
Caroline Frank (2004-02-11 14:02)
Betyg: 5
Jättefint skrivit. Blev själv snittad med mitt första barn. En kille på 1715gr och 43,5 cm kort. Jag rös i hela kroppen när jag läste din berättele. Sen blev jag såå varm när jag kom till slutet. Ha det gott på er alla 4.