Barnsidan - Babban var en Tova
Meny

Förlossningsberättelser > Babban var en Tova

Babban var en Tova

Publicerad: 2012-01-04

Onsdagen 20 Februari
I bussen på väg hem från fikat med kanalenmammorna börjar jag känna några värkar. De är inte så farliga, men de får mig att vilja gå omkring, vilket inte var det lättaste att göra på bussen. Ola hämtar mig vid busshållplatsen, vilket var tur för jag vet inte om jag hade orkat gå hem. Jag berättar för honom att jag tror att jag hade förvärkar men att det inte är farligt. Det får i varje fall honom till att packa klart bb-väskan, medan jag vilar i sängen med min vetevärmare.

Torsdagen 21 Februari
Vaknar upp efter en härlig nattsömn. Även om jag inte har haft några värkar under natten och allt är lugnt börjar jag inse att det inte är långt kvar. Jag har fortfarande en del saker som jag vill ha gjort innan babban kommer. Sätter mig att sy det sista till skötbordet. När jag är klar bestämmer jag mig för att gå min vanliga promenad ca 5km, och på vägen hem köpa lim för att kunna limma fast tyget på skötbordsidan. Det var skönt att komma hemifrån, men mot slutet kände jag att sammandragningarna ökade igen.

När jag kände mig klar med alla förberedelser, hällde jag upp ett varmt bad och la mig för att slappa, underbart att bara ta det lugnt. Sätter mig vid datorn och läser på både föräldrakanalen och föräldranätet, skriver till Ola att jag har tidiga värkar. Han kommer hem 17.30, och hjälper mig att förbereda mig på förlossningen. Under kvällen badar jag igen, även om jag känner värkarna så är det skönt att ligga i det varma vattnet. Nu börjar även slemproppen åka all världens väg. Vetevärmaren och tns:en används när jag försöker ligga bekvämt i säng för att vila. Jag ser till att Ola går och lägger sig tidigt, jag vill ha honom utvilad ifall det skulle bli värre.

Under natten halvsover jag mellan värkarna samtidigt som jag försöker hänga med på det fria programmet i damernas konståkning på tv. Natten fortsätter med värkar, dock ej så farliga. Bestämmer mig för att vi ska åka in och kolla hur det ligger till på fredagsmorgonen.

Fredag 22 Februari
Väcker Ola vid halv sju-tiden. Han äter frukost, något jag inte alls har lust att äta. Vid sju ringer Ola in till förlossningen och vi är välkomna in när vi känner för det. Ute är vädret bedrövligt, snökaos här i skåne. Vi gör oss iordning för att åka in till förlossningen men har inte jättebråttom. Jag vill inte komma mitt i skiftbytet. Vid 8 börjar vi åka, i vanliga fall tar det 5 minuter hemifrån oss till bb, idag tog det 15 minuter. På bb kommer vi först in i ett undersökningsrum, blir kopplad till ctg. Ctg:n funkar inget vidare på mig, dock visar den stabil hjärtverksamhet på Babban 150-155/minut. Vid inre undersökning är jag öppen 3 cm, livmodertappen helt utplånad. Babban ligger också bra, allt är med andra ord som det ska. De går för att göra i ordning ett rum till oss medan jag duschar.

9.20 blir vi visade till vårt rum. Det är ganska kallt inne i det men det går bra. Jag lägger mig och vilar på sängen, det känns skönt att det startat. Jag försöker låta bli att tänka på värkarna, genom att lyssna på radion. Allt de pratar om är hur snöstormen stängt av olika vägar. Det känns skönt att ligga inne i ett rum och inte behöva gå ut. Värmedynan är skön att lägga på magen, hjälper mycket bättre än tns:en, allt mitt onda sitter framtill. En barnmorska Anna och sjuksjöterskan Ingrid kommer in vid 10 för att hälsa på oss. Jag ligger i fosterställning med magen mellan mina ben ner i madrassen. De frågar mig om det finns någon mage där. Visst är magen inte så stor, men visst är jag höggravid och övertiden ändå. De kopplar ctg igen, ska ligga med den ett tag.

Vid 12 kommer de in igen, de behöver väcka babban. De vill se hur h*n mår men h*n bara sover. Börjar med att klämma på magen, men det hjälper inte. Jag hjälper till med att dra in magen på det sättet som brukar sätta fart på Babban, men h*n sover vidare. Hjärtljuden är väldigt jämna och stabila, de vill dock se hur stor variation det blir när h*n är vaken. Efter många försök tar hon fram en "burrmojäng", hon sätter den mot magen och ger ifrån sig ett dovt ljud, med ens blir det världens liv därinne. Allt är bra annars, förutom att det gör ont. Nu går hon och gör i ordning ett härligt varmt bad till mig. Ska bli skönt att komma ner i vattnet. Rummet med badet är mörkt, de lyses upp av värmeljus. Är skönt att lägga sig ner i värmen även om värkarna tilltar. Nu är värkarna 1 minut långa och 2 minuter vila. Ligger i badet i nästan två timmar, mot slutet gör det riktigt ont.

kl 14 är vi tillbaks i vårt rum. Det är dags för ännu en undersökning, jag är öppen 5 cm och vi ställs inför valet att antingen få tablett för att kunna sova några timmar eller påskynda förloppet. Vi väljer att försöka fortsätta förlossningen. De tar hål på hinnorna och sätter en skalpelektrod, det tycker det är bäst för då kan jag vara uppe och gå lite, har ju varit väldigt rörlig fram tills nu. Efter att de tog hål på hinnorna, så ökade värkarna rejält. Jag ber om att få testa lustgasen och jag beger mig in i dimmorna. Lustgasen gör så att jag inte kan tänka ordentligt, jag vill ha den hela tiden, då det gör så förbaskat ont. Nu är värkarna 1 minut+ 1 minut vila. Lustgasen gör mig mycket snurrig och svårkontaktad. 14.20 har värkarna blivit längre, nu 1,5 minuter och nästan ingen vila.

Kvart i tre var det personalbyte, nu kommer Petra och Pernilla in. Det verkar trevliga men jag har inte tid att bry mig, är borta i lustgasdimmorna, nu gör det rejält ont igen så de höjer lustgasen till högsta nivån. De testar även att ge mig akupunktur mot smärtan, men det är bara ett hån. Akupunkturen hjälper mig inte det minsta. Sen börjar jag mitt i allt ihop att kräkas. Men känner sig inte så speciellt sexig i varje fall. De har tagit in lite smörgåsar till mig och Ola. Jag vill inte ha någon mat alls. Ola försöker få i mig både dricka och mat men det är näst intill lönlöst.

Den jobbigaste delen av förlossningen var när de gjorde nästa undersökning vid halv fem. Jag är fortfarande bara öppen 5 cm trots att ha legat knappt kontaktbar i över två timmar. De frågar om de får sätta värkstimulerande dropp på mig. För min del får de göra vad de vill, bara det inte blir kejsarsnitt än står jag ut ett tag till. Känns tungt och jag börjar undra hur lång tid det kommer att ta. Värkarna blir nu starkare och starkare, lustgasen hjälper föga längre. Petra kommer in och säger att hon tycker att jag ska ta någon mer bedövning, frågar om jag går med på epidural. Även om jag ville försöka utan är jag i det här skedet beredd att testa allt för att inte ha lika ont. Narkosläkaren kommer 17.30, är jättejobbigt att behöva sätta sig upp och luta mig framåt och samtidigt vara still och inte få tillgång till någon lustgas. Värkarna sker nu kontinuerligt. Som tur är tar epiduralen snabbt och efter en halvtimme sover jag fast värkarna fortsätter som förut på ctg.

Nu när det är så lugnt passar Ola på att ta en liten promenad, han köper en tidning och en smörgås. Det enda han har ätit är maten de kommit in med till mig. Det verkar ju som om vi kommer att vara på förlossningen ett bra tag till. Vid sju har han kommit tillbaks, var inte borta länge. Är skönt att han är tillbaks.

Tio minuter senare kommer Petra in för att se hur det går, hon ska göra en undersökning igen. Jag hoppas att jag nu i varje fall skall ha öppnat mig lite mer, så att slutet kan närma sig. Blir förvånad när hon säger att nu ska vi ha barn. Det blir mycket rörelse nu inne i rummet, värmen sätts på och allt görs i ordning. De frågar vilken ställning jag vill föda i, jag hade tänkt en aktiv ställning på huk, nu känner jag för att röra mig så lite som möjligt så jag ligger kvar halvliggandes i sängen. 19.15 krystar jag för första gången. Jag känner värkarna, men de gör inte ont längre. Jag får lov att ta i nu. Andra krystvärken avbryter de mig i, nu får jag inte lov att krysta. Det är oerhört jobbigt. Att höra henne säga att efter nästa värk är du mamma tror jag inte det minsta på. På tredje krystvärken 19.20 kom babban ut och lades upp på min mage.

Tänk vi har blivit föräldrar, jag har Babban på magen medan jag får krysta ut moderkakan. Den är utan anmärkning och det är Babban också. Babban är otroligt hal och nästan hela min energi går åt till att hålla babban kvar på magen. Efter att moderkakan är ute så undersöker hon om jag spruckit. Till min stora glädje visar det sig att så inte är fallet, inte en spricka. Nu blir vi hela familjen ensamma i rummet ett tag, känns konstigt att helt plötsligt vara en familj. När de kommer in nästa gång frågar de vad det blev för något, nu måste jag försöka lyfta upp Babban, det är en tjej en Tova. Hon vägde 3400 g och var 50 cm, agarpoängen var 9-10-10.


Skrivet av: Emma Mårtensson
Är uppväxt utanför Göteborg men studierna förde mig till Lund, där jag blev kvar. Bor sedan 10 år tillsammans med Ola. Läser fortfarande men är för tillfället mammaledig. Får jag tid över gillar jag att pyssla. Har alltdi ett antal projekt. För tillfället är det ett picknicklapptäcke, matematisk sandtavla och ett vitrinskåp. Dock tar dottern en stor del av min tid Jag bär Tova mycket när vi är ute, har du frågor om olika bärmetoder svarar jag gärna så gott jag kan. Använder själv en didymos sjal som jag är mycket nöjd med.


Lämna gärna en kommentar!

Vad tyckte du om det du läste? Det är jättekul om du vill lämna ett litet avtryck här.

         



(visas ej)

För att vi skall slippa få in skräpkommentarer och spam av olika slag
från 'robotar' på Internet måste du skriva in en kontrollkod nedan
« skriv talet trettiofyra med siffror i fältet här

Tidigare kommentarer/betyg
loppan05 (2005-10-19 13:47)
Betyg: 5
trevlig berättelse:) vad bra att allt gick så bra ändå:)
Cine Derefeldt (2005-09-18 04:42)
Betyg: 5
Helt underbar läsning. Otroligt bra skrivet. Kände mig nästan mer närvarande av att läsa din förlossningsberättelse än då jag själv födde vår yngsta 050823 :)
Tea Lahti (2003-06-27 22:18)
Betyg: 5
En mycket bra skriven förlossningsberättelse. Kunde nästan se det framför mig samtidigt som jag läste.Bra gjort!