Augustibebisen blev en julitjej!
Publicerad: 2012-01-04
Fredagen den 28 Juli 2000 väcktes jag av en konstig känsla. Det var nåt som inte var som det skulle.. När jag ställde mig upp så rann det nåt längs benet o i trosan så var det lite geggigt :P Jag gick ut o sa till Mattias som satt bänkad inför gårdagens avsnitt av Days of our lives o han tyckte jag skulle ringa förlossningen o fråga vad det var. Jag ringde o ringde men ingen svarade o under tiden fick jag sammandragningar. Jag fick tillslut tag i en sköterska där som bad mig vänta tills det blev tätare mellan värkarna. Jag gick ut o pratade med Mattias o man kunde riktigt se paniken i ögonen på honom när han förstod vad som var i görningarna. Jag gick o duschade o när jag satt där tilltog värkarna o det gjorde riktigt hemskt ont så jag var tvungen att lägga mig på golvet o spruta med duschslangen på magen för att försöka lindra.
Efter mycket om o men så tog jag mig ut i vardagsrummet o bad Mattias ta tid på värkarna o mellanrummet mellan dem. Vi kom fram till att de kom ungefär varannan minut o höll i sig ca 30 sek. De gjorde så förbaskat ont så jag skrek rätt ut. Och där satt vi tills värkarna blev så pass långa så jag inte stod ut längre. Jag kände paniken växa.. Inget var ju packat!! Mammakär som jag är så ringde jag mamma o rådfrågade och optimistisk som hon är så bad hon mig stanna hemma ett tag till. Jag lydde inte... (fy skäms) utan Mattias ringde en taxi medans jag låg o vred mig av smärtorna på golvet o den var snabbt här. Vi lyckades packa ihop en väska snabbt men vi glömde typ allt viktigt!!
Jag höll mig från att skrika taxifärden men guuud vad ont jag hade! Skulle det göra så här ont så ville jag inte vara med längre!! Väl inne slussades vi in i ett undersökningsrum där jag fick en ctgmätare på magen o en barnmorska kollade hur mycket jag var öppen. Gissa hur mycket!! Ingenting!! Barnmorskan ville att jag skulle åka hem men med tanke på hur ont jag hade så skickade hon upp mig på vårdavdelningen för observation.
Väl uppe på avd 95C så blev jag inkörd på ett rum o de bad mig ringa om det var nåt. Gissa om jag ringde på de stackarna!!! Mitt i allt kom de o frågade mig vad jag ville ha för middag! Som om jag kunde tänka på mat mitt i all värk. Jag fick in en tallrik med nåt (vad det var minns jag inte) men jag klarade inte av att äta. Jag larmade på dem o bad barnmorskan undersöka mig igen o då hade jag minsann öppnat mig 5 (!!!) cm på bara ett kort tag o barnmorskan sa att då var det inte underligt att jag skrikit så o haft så ont. Jag fick ett lavemang o fick gå på toa sen fick jag ta en dusch innan det var dax för avresa ner till förlossningen. Jag duschade säkert i 20 minuter för gud vad skönt det var att känna duschstrålen mot magen när värkarna kom. Sen lades jag i en säng o skjutades ner.
Väl nere skulle dropp mm kopplas in o det tog tid det! Gud vilket strul det var med att få in nålen i handen på mig. De stack o stack o jag blödde som bara den så lakanet i sängen blev alldels rött!! När de var klara så flyttades jag upp i förlossningssängen. Där får jag varma kuddar o jag blir ordinerad en epidural av doktorn. *Läser i papprena* 2 timmar senare kommer narkosläkaren äntligen o hon är såå duktig så men jag har ont o skriker o försöker skjuta med ryggen så mkt jag kan men hon verkar aldrig nöjd. Efter mkt om o men är den inne o narkosläkaren tackar för en bra insats o säger: "Nu Therese ska du väl ändå kunna vila lite.." Den vilan blev inte långvarig den för 2 sekunder senare vänder hon sig om o runt hennes arm satt hela min slang som dras ut ur ryggen!!!! Det var bara att börja om med en nästa gråtfärdig narkosläkare. Tyckte så himla synd om henne då.. :( Hon satte en ny epidural iaf som skulle hålla 12 timmar sa de. Det lät ju jätteskönt o jag började kvickna till efter att ha legat o andats lustgas oavbrutet i 2-3 timmar. (överläkaren kom in då o då o klagade på dem att de inte höll den ifrån mig för jag andades i den för mkt). Efter typ en halvtimma så släppte effekten av epiduralen o det började göra ordentligt ont.
Under natten sattes 2 till in men alla avtog efter en halvtimma. De tog hål på hinnorna o vattnet gick o sen eftersom jag inte kunnat kissa så skulle de tömma min kissblåsa... kul värre!! Det gjorde ont tyckte jag, det liksom sved till rätt rejält. Mina värkar kom nu precis hela tiden kändes det som men de höll inte i sig så jag nånsin kunde börja krysta på dem. De reglerade o hade sig med värkstimulerande dropp som de höjde o sänkte hela tiden. Men utan resultat.
På lördagsmorgonen somnade jag till en kvart av ren utmattning men väcktes upp lika fort igen av att teamet som jobbat med mig under natten sa hejdå för nu var det morgonpasset som började. Det nya teamet kollade att jag var helt öppen o det var o hade varit ett tag o eftersom det kom barnbeck i fostervattnet, vilket tydligen tyder på att barnet inte mådde bra o var stressad, och för att mina värkar aldrig fixade sig trots värkar i sammanlagt 26 timmar så beordrade överläkare Ulf Hansson ett kejsarsnitt. De frågade om jag vill sövas o allt jag kunde tänka på var att få sova så jag tackade ja. Men Mattias frågade då om det var det jag verkligen ville. Ville jag inte vara vaken o få se min bebis när de tog ut henne? Och det ville jag såklart så jag beslutade mig för det.
Jag kördes upp till operation o det gjorde rejält ont, värkarna var ju kvar. Där sattes en epidural o gissa om jag var rädd eftersom de tidigare släppt så fort. Hade nyss läst en artikel om en kvinna som kännt av allt de gjorde i magen under snittet. De frågade mig vad jag trodde det var för kön på barnet o jag sa att jag trodde det var en kille för det hade alla sagt till mig, Mattias satt sött brevid mig hela tiden o klappade mig på kinden. De sa att det kunde kännas lite när de rörde runt i magen o att en del tom kräktes av det. Men rätt som det var hördes ett skrik o min bebis var ute... utan att jag hunnit med att ens känna efter något!
Mattias följde med ut i ett rum där man undersökte den nyfödda o sen kom de in o visade upp bebisen. Jag grät av lycka men hade ännu inte hunnit se vad det var för kön så jag frågade o då bad de mig titta efter själv istället. Och det var en tjej o jag stortjöt av lycka för även fast jag självklart hade blivit lika glad om det varit en pojke så hade jag under graviditeten gått o smygkollat på alla söta tjejkläder o drömt om nätterna om min lilla dotter.
Så var Agnes född. 13:23 lördagen den 29 juli 2000 52 cm lång o 3900 gram tung o det var den lyckligaste dagen i mitt liv...
