Åsa och Emilie
Publicerad: 2012-01-04
Under hela den här graviditeten hade vi varit beredda på att barnet antagligen kommer tidigt. Dels med tanke på att graviditeten med Linn avslutades i v 33+5 och dels med tanke på alla sammandragningar. Jörgen hade tippat på ett januaribarn medan jag trodde mer på februari. Det beräknade förlossningsdatumen var fastställd till 7:e mars. Men så långt trodde ingen utav oss på.
Söndag den 10:e februari åkte vi in till Östra på kontroll. Jag trodde att vattnet hade gått. Linn hade blivit hämtad av farmor och farfar för en övernattning i Kode, vilket var bestämt sedan tidigare. Väl inne på sjukhuset så visade det sig att det inte var vattnet. Jag blev undersökt, och var öppen 1 cm. Vid den rutinmässiga CTG-kontrollen registrerades inga väkar, men bebisen var vaken och förde ett himla liv. Vi fick åka hem igen. På kvällen gick vi på bio. Vi tänkte passa på för sedan dröjer det innan vi får den chansen igen. På måndagen den 11:e, hade jag oregelbundna, men ständigt återkommande värkar. Jörgen arbetade hemifrån den dagen. Det kändes bra att ha honom hemma. På kvällen kom Ingrid och Lennart och lämnade Linn, och vi åt middag. Nu började mina värkar bli jobbigare, men vi beslutade ändå att Linn fick sova hemma. Och skickade hem Ingrid och Lennart. Vi la oss för att sova, men det blev inte så mycket sömn för vår del. Till slut gick jag upp och ringde Östra för tredje gången det senaste dygnet. Dom tyckte att vi kunde komma in nu. Vi slängde oss på telefonen och ringde hit Ingrid, igen, och så bar det iväg...
Ja, så kommer vi in till Östra sjukhuset. Det känns rätt lugnt och samlat. Det är ju faktiskt det här som man har laddat upp inför och förberett sig för i nästan nio månader. Det finns ingen nervositet bara förväntansfullhet.
Vi blir inskrivna strax efter två på natten, tisdagen den 12:e februari. Då är vår bebis fixerad med huvudet nedåt, Cervix är utplånad och jag är öppen 4 cm. Jag har värkar med 5-10 minuters mellanrum och bebisen verkar sova gott. Dess hjärtljud ligger på 135 slag per minut.
Allt känns lugnt och vi får komma till ett förlossningsrum. Jag blir erbjuden att ta ett lavemang. Tydligen brukar man erbjudas det. Jag tackar ja efter en stunds funderande. Mellan värkarna försöker jag slumra till. Det behövs verkligen. Både Jörgen och jag har varit vakna sedan natten mellan söndag och måndag (då värkarna började göra ont för mig). Klockan går och värkarna kommer tätare och varar längre. Mestadels befinner vi oss i vårt förlossningsrum. Jag ger rätt snart upp försöken att sova mellan värkarna. Det blir mycket vankande av och an i förlossningsrummet. När en värk kommer så försöker jag att hantera den genom att hänga mot något, för att avlasta trycket mot bäckenbotten. När klockan närmar sig 5 på morgonen undersöks jag och det visar sig att värkarna har varit effektiva... jag är öppen 6 cm!
Värkarna kommer tätare och blir jobbigare. Tillslut fungerar det inte längre. Jag tycker inte att jag hinner med andas ut mellan dem. Klockan är nu strax i 6 på morgonen. Jag ringer på barnmorskan och talar om att jag inte kan hantera smärtan längre. Då visar hon mig hur jag ska använda lustgasen. Det tar ett tag innan jag kommer på hur det fungerar. Det gäller att börja andas i masken i god tid innan värken kommer, annars har det ingen verkan. I början missar jag ett par tre gånger och får då uppleva hur värkarna känns utan att vara avtrubbad (som man ju blir av lustgas). Ingen behaglig upplevelse... Man vet inte vad man ska göra med kroppen eller hur man ska bete sig, man vrider och vänder på sig, för att finna den minst smärtsamma positionen, men inget hjälper. När jag har fått in tekniken, så kan jag sittande i sängen, relativt bra hantera smärtan.
Barnmorskan som jag har blir upptagen med en annan förlossning. Och min 3:e BM kommer in och presenterar sig. Hon undersöker mig oxå och då är jag öppen 8 cm. Men fortfarande har inte vattnet gått. Hon pratar om att ta hål på hinnorna om det dröjer mycket längre. Framåt 9 tiden känns det som om jag behöver krysta. Jag ringer jag på barnmorskan igen och blir undersökt. Nu är jag öppen 10 cm och får börja krysta, när det känns rätt. Det tar lite tid innan jag vågar släppa fram krystreflexerna. Jag kämpar emot, vilket kanske inte är så lyckat. Barnet är ju på väg ut och det går inte att hejda... Man är inte alltid så logisk i sitt tänkande.
Mitt i en värk går vattnet. Vilket tryck, det sprutar verkligen! Samtidigt som vattnet går så blir jag fruktansvärt illamående. Men det går snabbt över. Det finns inte tid till sådant. Nu blir det lättare att krysta, samtidigt som det gör mer ont. Det känns som om man ska slitas i stycken. När man är mitt uppe i det, tror man att man ska dö av smärta, men det gör man ju inte...
9.49 föds Emilie. Hon kommer med huvudet först och är helt insmetad med fosterfett. Jag får en spruta med Syntocinon för att kunna krysta ut moderkakan. Men det tar ändå en stund innan den är ute. Jag skriker så fort BM ens försöker dra lite i navelsträngen. Så otroligt känslig man blir... Jag gick sönder lite och BM säger att hon kan sy ett stygn, men att det läker lika bra utan. Skönt att slippa bli sydd!